Säffle-Gunnar, Roger Magnusson och Nacka

1
Vid firandet av Säffle-Gunnars 90-årsdag i Marsaille

På kvällen den 1 oktober 1969, för obetydligt mer än 50 år sedan, drabbades Gunnar Andersson från Arvika av hjärtinfarkt i korsningen mellan två huvudgator i Marseille och dog på fläcken, endast 41 år gammal. Han var svårt alkoholiserad, besvärades av allvarliga magsmärtor och livnärde sig genom att tigga pengar i tunnelbanan. En av hans lärare i Åmål höll med både vatten och dopfunt på 1930-talet och kallade honom ”Säffle-Gunnar” – det fanns många Gunnar i klassen … – och under det namnet är han känd än i dag, i varje fall bland idrottshistoriker.

Säffle-Gunnar

Säffle-Andersson var fotbollsspelare och pålitlig målskytt. Trots bristande snabbhet och teknik gjorde han succé i först IFK Åmål och sedan i allsvenska Göteborgskamraterna och värvades i nästa skede av storklubben Olympique de Marseille, OM, i Sydfrankrike en höstdag 1950. Då hade den värmländske kanonjären redan hunnit gifta sig, förärats en dotter och blivit en (föga) stadgad yngling på hela 22.

Den skottvillige nykomlingen tog Marseillepubliken med storm. På totalt femton ligamatcher svarade han för tolv mål på våren 1951 och lyckades ännu bättre under de nästföljande säsongerna, 1951–52 och 1952–53, med 31 respektive 35 fullträffar. De kommande åren gick det ett snäpp trögare med 19 och 21 baljor, men ”Säffle-Gunnars” stjärnstatus var alltjämt intakt. 35-målsnoteringen från 1952–53 förblev dock ouppnåelig både för honom och alla andra – och slogs först av en annan svensk drygt 60 år senare, en viss Ibrahimovic med säte och stämma i Paris Saint-Germain (2016).

Harriet och Beryl, frun och dottern, hade lämnats vind för våg i Sverige, när Gunnar hastade söderut i rollen som OM-frälsare. Inom kort blev han återkommande gäst i Marseilles nattliv, fann en ny kärlek i tvåbarnsmodern Laurence, gifte sig för andra gången och öppnade sedan egen barservering. Det var nog mindre välbetänkt. För en notorisk målgörare hemma på Stade Vélodrome är dagligt och nattligt intag av dyrbara franska viner betydligt sämre ur hälsosynpunkt än äkta komjölk från Värmland. Men både fotbolls- och familjelivet blomstrade ännu några år. Två söner, Jean-Claude och Patrick, tillkom i rask följd, och Gunnar, alltjämt med kistbottnen välfylld med franska franc, adopterade Laurences två döttrar med blicken riktad mot framtiden.

Som grädde på moset blev han fransk medborgare efter mindre än fyra år i sitt nya hemland.

Det blev han med förhoppning om att kunna slå sig in i den franska spelartruppen inför VM-slutspelet i Schweiz 1954, men planerna gick dessvärre i stöpet. Att konkurrera ut världsstjärnan Raymond Kopa i nummer 9-rollen är få förunnat. Men Gunnar tog plats i Frankrikes B-landslag och var ganska så nära representationselvan. Hans liv kunde ha tagit en annan vändning, om lyckans gudinnor behagat se på honom med blidare ögon.

Söndagen den 17 mars 1957 besegrade OM Saint-Étienne med 4–3 hemma på Stade Vélodrome inför hänförda åskådare, och Säffle-Andersson gjorde alla fyra målen. Det blev hans sista galaföreställning i Marseille. Från och med nu gick det obönhörligen så illa som det kunde.

I samma månad som Piantoni, Kopa och 13-målsskytten Fontaine gjorde succé i Sverige-VM 1958 fick Gunnar silkessnöret från OM och tvangs harva vidare i Montpellier i andradivisionen. Sedan följde en kortare sejour i Bordeaux samt ett 30-tal matcher i Aix-en-Provence, varefter sista utflyktsmålet kom att bli CAL Oran i inbördeskrigets Algeriet. Men så sent som 1964 rattade han norrut och anlände, nu 35-årig, till Värmland för att bli spelande tränare i Arvika och för att om möjligt få rätsida på tillvaron. Premiären mot Hillringsberg i division III västra Svealand resulterade dock i platt fall, och den en gång så framgångsrike skarpskytten återvände hem till nattlivet i Marseille igen med första bästa lägenhet. Äktenskapet havererade. Från och med nu var Gunnar fastnaglad i alkoholens järngrepp.

Att jämföra Säffle-Anderssons färd genom livet med Lennart Nacka Skoglunds – Vajande Majskolvens – är näst intill oundvikligt. Som spelartyper var de två vitt skilda, men i övrigt är likheterna slående.

Skoglund (1929–75) växte upp på Katarina Bangata 42 sydost om Slussen, spelade division IV-fotboll i Hammarby, värvades av ostälskarna i AIK som tekniskt avancerad kantslickare på senhösten 1949 och uttogs i den blågula landslagstrupp som ett par månader senare flög till 1950 års VM-slutspel i ett 40-gradigt Brasilien – utan att han dessförinnan medverkat i en endaste allsvensk match. I Sao Paulo var han en av förgrundsgestalterna i Sveriges sensationella 3–2-vinst mot Italien och inköptes på stående fot, alltjämt omyndig, av stjärnspäckade Inter från Milano.

I landet där citronerna blommar fortsatte det spikrakt uppåt för Nacka. Supportrarna på klassiska San Siro tog honom till sina hjärtan nästan samma dag som Marseillepubliken fick upp ögonen för ”Säffle-Gunnar” på Stade Vélodrome. Också signor Skoglund hamnade i bar-svängen (och blev sin egen krogs mest nitiska stamkund). Även Nacka gifte sig med en kvinna från sitt nya hemland, ”skönhetsmissen” Nuccia Zirelli, och blev far till två grabbar. Hans tidigare flamma, Doris Hopp (1930–98), levde vidare i Stockholm och blev långt senare känd och beryktad som ”bordellmamman” i Geijer-affären.

Efter karriären gick det utför i rekordfart för Nacka. Den tidigare så glade och sorglöse gamängen dog som folkskygg blandmissbrukare på Söders höjder vid 45.

Lördagen den 4 oktober 1969 begravdes Säffle-Andersson i ett Marseille, där halva stan var på fötter och de större gatorna spärrats av. Hustrun Laurence deltog i ceremonin, och hon vände sig efteråt till en av begravningsgästerna med följande ord: ”jag hoppas att det går bättre för er i livet än det gjorde för Gunnar”.

Den tilltalade var Roger Magnusson från Blomstermåla och Åtvidaberg. Roger hade som bara 23-årigt bollgeni landat i Marseille på hösten 1968, lärt känna olycksfågeln Gunnar och blivit OM-anhängarnas nya kelgris tack vare artisteri och ekvilibristik. Roger var ”Le dribbleur” – dribblern – och oöverträffad i den rollen under sina många år i Frankrike. Jag hade själv såväl nöjet som äran att se honom i aktion på Kopparvallen i Åtvid och i Motala idrottspark innan han försvann söderut. Maken till konstnärskap har jag aldrig upplevt. I Nacka Skoglunds sista landskamp 1964 – 3–3 mot Polen – fanns också den 15 år yngre Roger med i laget som kantspringare nr två (eller nr ett…). Rena rama fotbollsmagin!

George Best, Robin Friday, Paul Gascoigne, Sócrates, Garrincha, Heleno de Freitas, Hasse Persson etc – oräkneliga är de stjärnspelare som har försvunnit in i alkoholdimmorna. Numera är dryckeskulturen lyckligtvis inte densamma som förr. En seriös elitsatsning låter sig inte förenas med alkohol.

1 KOMMENTAR

  1. Nackas bortgång den 8 juli 1975 sammanföll tidsmässigt men med en planerad resa med tummens hjälp till Italien. Oavsett om jag träffade vänner eller helt nya människor som fick veta att jag kom från Sverige var reaktionen densamma: “Vi hörde att Nacka gått bort, mycket tråkigt”.

Välkommen med dina synpunkter!