Samvetets röst på Sveaborg

3
328
Jarl Hemmer, klipp från bokomslag, okänd konstnär.

”Vid sidan av ´En man och hans samvete´ verkar det allra mesta av finlandssvensk prosa som ett sysslande med petitesser.” (T. Warburton: Femtio år av finlandssvensk litteratur)

Jarl Hemmer (1893-1944) fick inspiration till sin internationellt kända bok En man och hans samvete under en motorbåtsfärd sommaren 1926 på Ålands hav. Hemmer satt och talade gamla minnen en skolkamrat och de kom av en händelse att beröra händelser på Sveaborg efter inbördeskriget 1918. Där upprättades ett stort fångläger för ”röda” krigsfångar.

Återutgiven på Schildt, Helsingfors, 1993

Efter utgivningen av den prisbelönta boken 1931 sade Hemmer i en tidningsintervju i Hufvudstadsbladet: ”Trots det bistra andliga klimatet vi skapa, trots det tryckande barometertillståndet med nationalitetsfrågor och allehanda oro i luften ha vi vissa påtagliga fördelar i jämförelse med rikssvenska författare. I Finland finns det ännu bra mycket kvar av ursprunglighet, av de primitiva resterna som nog inte är någon prydnad för ett välordnat samhälle, men som diktare så ohjälpligt älskat. Och vi har upplevat mycket, kanske för mycket. Marken omkring oss ligger översållad med tragiskt stoff, man nästan vadar genom det vid varje steg. Nej, om vi inte lyckas skapa någon mänskligt betydande dikt, så är felet sannerligen vårt eget.”

Den centrala personen i En man och hans samvetete är pastor Bro. Precis som upphovsmannen Jarl Hemmer har han vuxit upp på ett välbärgat kusthemman i Österbotten. Genom pastor Bros ögon ses händelser i dagboksform. Den sista delen av boken utspelas i den hårda fängelsemiljön på Sveaborg 1918. Ett genomgående tema i boken är alltså religionen. De två viktigaste personerna är prästerna Hastig och Bro och deras personliga gudstro. De var kommenderade till Sveaborg för att tjänstgöra bland fångarna och framförallt ge själavård till de som efter rättegångarna döms till döden: ”Snart kände många i fånglägret en underligt glad och kraftig liten karl, som en del med välmening, andra halvt föraktfullt kallade lill-Jesus. Om någon var riktigt illa däran och rädd för döden, då skickade man gärna efter honom. Det blev bättre så.”

En man och hans samvete är en verklighetsskildring som den rikssvenska författaren aldrig någonsin kunnat skriva, därför att det historiska materialet saknas. Vissa har sett boken som en krigsroman men den är framförallt en bok om lidandets gåta.

Agerande är förutom de två prästerna varav den ena går under i samvetskonflikter, fånglägrets cyniske men ganska sunde läkare och den fullständigt okänsliga kommendanten. Dessutom en flicka och några fångar. Flickan har rymt till Sveaborg för att vara nära sin far som finns bland de dödsdömda. Det visar sig att flickans far är en av prästens broders mördare och det visar sig dessutom att den mördade brodern var flickans naturlige far. Den mördade brodern hade utnyttjat sin ställning som godsägare till att göra en av sina anställdas hustrur med barn. Det slår prästen ”att de röda kanske inte alltid agerade utan motiv när de gjorde ett så våldsamt uppror mot samhället”. Prästen Bro löper sedan linan ut och tar anonymt plats som en av fångarna och ser till att han blir den som arkebuseras nästa gång. Bros liv avslutas en julimorgon 1918 på Sveaborg. Hans livsgärning blir en mänsklig protest mot det eviga vedergällningssystemet.

Båda prästerna har tidigare varit hänförda över de vitas seger och Mannerheims intåg i Helsingfors. I kontakterna med de röda fångarna på Sveaborg konfronteras de dock med en annan verklighetsbeskrivning. Även om det röda upproret inte på något sätt försvaras fanns andra förklaringsmodeller. Jarl Hemmer personligen och hans familj hade suttit i någon form av husarrest några månader 1918 i Helsingfors då de röda behärskade staden. Han skrev också en diktsamling 1918 Ett land i kamp, som var en hyllning till den vita sidan under inbördeskriget.

I boken uppstår på ett ställe en diskussion mellan kommendanten på Sveaborg och de på prästerna som gör sig skyldig till ordervägran. De båda har vägrat att som själasörjare prata med ett antal fångar som skall avrättas dagen därpå. Kommendanten hänvisar till att de röda ytterst bär skulden för lidandet i Finland. Prästen Hastig anser att det inte löser något att skapa nya änkor och faderlösa som den vita regeringen gör och som i sin tur kräver ny vedergällning. Det ondas kedja tar aldrig slut. Kommendanten svarar. ”Jaha, vad vill då pastorn att vi skall göra? Öppna alla fångläger kanske – varsågod och kliv ut, kära vänner… Då har vi genast ett nytt uppror på nacken. Om inte i annan form, så ett uppror mot en slapp regering.” Prästen Hastig: ”Jag medger att den här frågan är olöslig. Den går över all mänsklig förmåga.”

En man och hans samvete är realistisk och samtidigt psykologiskt djupgående. Den behandlar inbördeskriget som ett moraliskt problem. Det märks att Hemmer är inspirerad av de stora ryssarna som t ex Dostojevskij. Hemmer gör långt innan Linnas böcker ett modigt försök att försona något av förbrytelserna på båda sidor. Hustrun Saga Hemmer konstaterade att maken skrev boken ”med sitt hjärteblod”.

Beträffande personer och händelser i En man och hans samvete blandas fakta och fiktion. Rena faktauppgifter om händelserna på Sveaborg efter 1918 fick Hemmer bl a av vännen Hans Ruins svärfar, Richard Siever, som fungerade som chefsläkare på Sveaborg för de politiska fångarna. Andra faktauppgifter om bl a arkebuseringar, dödsdomar och om begravningar på Sandhamn fick Hemmer från en före detta intendent för fånglägren i Helsingfors och på Sveaborg. Genom intendenten fick också Hemmer vetskap om en pastor Sunila, en fin och varmhjärtad man, som arbetade som fångpräst på Sveaborg.

Den svenska prisnämnden (Fredrik Böök, Sten Selander, Elin Wägner) för den nordiska romanpristävlingen beslutade vid sitt möte den 20 juni 1931 att tilldela Hemmers bok första pris i tävlingen.

Jarl Hemmer tilldelades 1933 Finlands svenska författareförenings hus, Diktarhemmet i Borgå. Han bodde där till den 6 december (Finlands nationaldag) 1944, då han valde att avsluta sitt liv drygt femtio år gammal. En man och hans samvete gavs 1993 ut på nytt i samband med 100-årsminnet av Hemmers födelse. Den har också spelats på teaterscenen och finns även som film. Boken lever vidare genom att boken, som många uttryckte det, var skriven med Hemmers hela själ och att frågeställningarna om människan, ondskan och lidandet är eviga.

Rolf Karlman

ANNONS

3 KOMMENTARER

  1. Tack för bra boktips. Ja de finska fånglägren 1918 är en sorglig och skamlig historia. De fanns ju inte bara på Sveaborg utan även i Dragsvik/Ekenäs, Sandhamn, Hennala (Lahtis), Tavastehus, Viborg, Tammerfors, Riihimäki, Åbo, Villmastrand och Kuopio. I modern tid (2015) är Sture Lindholms Dramatik i småstad om Ekenäs mycket läsvärd. Där får läsaren i detalj följa de felbeslut som togs i maj 1918 (när den vita segern var klar). Bland annat blev det hämndlystna beslutet att ”häkta alla röda” helt förödande; strömmen av fångar fick ovan nämnda fängelser att snabbt bli överfyllda och helt omöjliga att förse med mat. Den torkade klippfisken som fanns var ju dessutom otjänlig som människoföda. Läs Lindholm.

  2. En liten rättelse. Det är i Sture Lindholms bok Fånglägerhelvetet Dragsvik, massdöden i Ekenäs 1918, (Vaktel förlag, 2018) som läsaren kan ta del av varför det gick så förskräckligt snett i fånglägren efter inbördeskriget i Finland.

Välkommen med dina synpunkter!