Sista samtalet med Jan Myrdal

2
1029
Foto: Lotta Nylander

Det sista samtalet med Jan Myrdal. Knappt en vecka sedan. Nu har han skrivit sin sista Inför nedräkningen.

Jag försöker samla alla minnesbilder, middagar, Gun Kessles grytor. Kanin eller hare gjorde hon till mig, puttrar i nästan tjugofyra timmar. Doften från köket ringlade sig runt. Gommen längtade.

Gammelkattan bloggade, ilsk på alla, uppe på spiselhyllan.

Jan Myrdal planerade vinerna, som de varit runtom i Frankrike och köpt av lokala odlare. Carl Henrik Svenstedt hjälpte till i Paris. Om jag minns rätt hittade Svenstedt ett lager intill Seine, oanvänt trodde han. Där låg vinet och väntade på vidare transport upp till Sverige.

En middag i deras sällskap var något utöver det vanliga. Musiken skötte Jan, mycket jazz från New Orleans. Discjockey var Jan Myrdal.

Han sade att han ville dö. Han lät nästan som en isländsk saga. Högg orden i sten, in egna ben. Märgsmak sprang upp i munnen.

Obevekligt, hårt – mot sig själv.

“Jag är trött. In i döden trött. Jag är kall. Jag fryser. Kroppen värker. Skriver inget. Stirrar på skärmen. Det är kallt. Jag vill inte. Jag vill dö.”

Saklig, klar stämma. Inte ett uns sentimentalitet. Fläkten – varm luft – han fått, säkerligen av Lasse Diding – värmde inte upp hans kropp, blodet liksom stelnat i benet och kapillärer.

Hans knän var slut, svårt att röra sig. Han satt. Inget levande liv kvar i sin trötta lekamen.

En enorm gärning. Men tomt, kallt. Ensam, eftersom han kände sig ensam. Orden svek, trilskades.

En av vårt lands största intellektuella har dött. Huvudet högre, nyfiken, barnsligt entusiastisk, ville sprida goda böcker, lyfta fram det okända i litteraturen och historien.

Jag talade ganska hårt med Jan. Han uppskattade det.

Sade, som vanligt, emot. Han sade alltid emot.

Vi bråkade egentligen aldrig. Oense, det var vi så att flisor yrde. Och somliga frågor, till exempel Kina och flera andra, lämnade eller, så att säga, lade vi åt sidan. Vi var ense i för mycket annat för att slösa tid och krut på de frågor vi gick isär.

Litteraturen delade vi, våra passioner för vissa författare och tidsepoker fick samtalen att pyra av en varm eld.

Argument, tankar, erfarenheter.

Några av hans böcker fick jag följa från tanke till färdig bok, Maj — en kärlek, När morgondagarna sjöng. Jag vet att även Madeleine Gustafsson läste och kom med synpunkter. Han vände och vred på våra synpunkter. Lyssnade. Tänkte.

Formulerade om.

Jan Myrdal var ofantligt blyg. Hade egentligen svårt att komma människor nära. Han tog i stället sats, spelade nästan som en inrepeterad roll framför kameran, mötesdeltagare, konferensdeltagare i Paris eller Tokyo.

Mycket skit kommer många att skriva i tidningar. De flesta vet inte vad de talar om. Inte alls. Jag kommer säkerligen att återkomma vad gäller Jan Myrdals insatser, oöverblickbara, rörde sig över vida fält.

Jag sörjer.

Just så. Jag sörjer.

Jan, Döden kom, just som du ville och väntade på. Tomt. Trist. Denna Död, “kom Död, kom dumma Död”, som fin vän Lars Forssell en gång skrev.

Crister Enander

ANNONS

2 KOMMENTARER

  1. Crister, det var ett bra tag sedan vi hade någon form av kontakt. Ja, Jan är död, ska begravas i gamla familjegraven i Gustafs församling där han betalt gravplats. Det lär bli en sekulär Corolla-historia med få närvarande. Min sorg över en vän, interlokutör och intellektuell förebild sedan mer än ett halvsekel överskuggas av en stilla glädje över det rika arv han lämnat efter sig. “Gå till läggen, texterna, läs på! Sedan kan vi resonera på allvar, glöm inte Marx’ valspråk ‘De Omnibus Dubitandum’!” (Varberg, juli 1019). Just så, Crister, menar jag att sådana som vi, “Die Nachgeborenen”, bör använda Jans intellektuella kvarlåtenskap. Ett ansvar att förvalta för oss och våra efterkommande.

  2. Använd Jan Myrdals arbeten! När han t ex beskriver Sverige som en av de mer auktoritära staterna så har han rätt. Trots allt ylande om mänskliga rättigheter, mångfald och demokrati. Sverige är här inte alls så olika kända totalitära stater. Alla stater har sin egen ideologi som visas fram för att ge intryck av humanism, kultur och goda seder. Titta bara på nazi-Tyskland! Man ältade sina Goethe, författare, kompositörer, filosofer, tekniker, uppfinnare, kulturbringare till de ociviliserade massorna m m. Jag jämställer inte Sverige med den tidens Tyskland. Vi deltog inte aktivt i diverse folkutrotningsprogram i tysk omfattning. Så långt behöver man inte gå. Det är illa nog som det är i Sverige med en regering som bjuder den ena supermakten till att ha Sverige som första slagplats i det eventuella storkriget.

Välkommen med dina synpunkter!