Skräck och stank i tider som flytt

0
183
Pestråttan (Nesokia) Bild: Wikipedia

Man inbillar sig nog att vi i Europa under seklernas gång blivit allt renligare och att våra levnadsvillkor förändrats i alltmer hygienisk och hälsobringande riktning. Från svunna tiders illaluktande gödsel- och avföringshelvete har vi successivt lotsat oss fram till dagens luktfria och antiseptiska kemikalietillvaro.

Men så är det inte alls. Europeisk stank-, odör- och luktutveckling har på intet vis följt den räta linjens princip. Faktum är att både 12- och 1400-talen i vår del av världen doftade avsevärt bättre än 15- och 1600-talen enligt vad jag kunnat inhämta i olika böcker. Något självupplevt lukt-minne från den tiden har jag av naturliga skäl inte.

Till inte så ringa del hängde de vämjeliga 15- och 1600-talsdunsterna samman med en utbredd skräck för vanligt vatten. Denna rädsla baserades på dunkla föreställningar om att vattnet, när det väl trängt in i våra kroppars gömslen och porer, fungerade som en ovanligt potent sjukdomsalstrare. Ja, vattnet sågs i vida kretsar som ett ”farligt gift” i älvar, floder, sjöar, hav och inte minst i vätan omkring ”Visby stift”, för att nu tala med Falstaff, fakir. Den som ville förbli kry och frisk skydde instinktivt detta gift i såväl helg som i söcken. Hela och rena sökte det gemena folket hålla sig med hjälp av linnekläder och med puder, parfymer och parfymerat puder och genom att återkommande torka sig med kli och olika sorters pulver (mera sällan dock med klipulver).

Det är väl känt att Frankrikes Louis XIV, solkonungen i Versailles, inte badade vid mer än två tillfällen i hela sitt 77-åriga liv. Bägge gångerna blev han mycket riktigt svårt sjuk. Till bilden hör att de cirka trettio offentliga badinrättningar som fanns i 1200-talets Paris gradvis blev allt färre och hade reducerats till noll på 1600-talet.

Först ett gott stycke in på 1700-talet fick tidens medicinska expertis ett handfast grepp om de intima sambanden mellan (a) snusk/smuts, (b) stank/odör och (c) sjukdomar/farsoter/epidemier. Före detta genombrott uppfattades kroppsliga lidanden vanligen som ett Guds straff eller som en konsekvens av den insjuknades rubbade vätskebalans. Att vara vid ”sunda vätskor” sågs i åtskilliga århundraden som det eftersträvansvärda idealtillståndet.

Under tidsperioden 1300–1750 var pesten det sjukdomsgissel som mer än andra plågade Europa och stora delar av den övriga världen. Från tidernas morgon till dags dato har fler människor gått hädan i blod-, lung- och böldpest än i alla hittillsvarande krig, inberäknat de två världskrigen.

Elakartade influensaepidemier är belagda alltsedan den ’atenska pesten’ under 400-talet före Kristus. Själva namnstämpeln, influenza, tillhandahölls ganska precis 2000 år senare av munken, filosofen och astrologen Tommaso Campanella (1568–1639). För honom tedde det sig naturligt att uppfatta himla-kropparnas inverkan, deras ”influenza”, som sjukdomens egentliga upphov. Ja, när Merkurius, Venus, Mars, Jupiter, Saturnus, månen o s v bröt mot hävdvunna trafikregler uppe i skyn, så drabbades vi av frossbrytningar, huvudvärk, ledbesvär, rinnande näsor och febertoppar här nere på jorden.

Historiens värsta influensautbrott är av jämförelsevis sent datum och gick som bekant under namnet spanska sjukan – morbus hispanicus. Viruset spreds som en löpeld över nästan hela jorden i samband med krigsslutet 1918, skördade långt fler offer än kriget självt och åtföljdes vanligen av komplicerade lunginflammationer. På grund av dessas förödande resultat blev kvinno- och manfallet stort. I Sverige avled 37.573 människor i ”spanskan”, däribland Gustav V:s son prins Erik, medan Vilhelm Moberg och Evert Taube bestod eldprovet och överlevde.

Både 15- och 1600-talet har med all rätt kallats ”skräckens och stankens århundraden”. Man fruktade inte bara krig, sjukdomar, epidemier och det farliga gift som omger Visby stift, utan även en rad andra fasor, som trängdes med varandra i ohyggligheternas dunkla källarutrymmen.

Dit hörde natten. De flesta människor ängslades för mörkrets inbrott, till och med den auktoriserade dunderguden Karl XII, trots att han levde precis halva sitt liv på det vida mer upplysta 1700-talet. Om denne skägglöse krigarkung sägs det att han ute i fält brukade sova med sin polerade hjässa bekvämt vilande i sin livläkares trygga famn. Det var säkrast så. I grannskapet fanns nämligen, enligt den tolfte, hela batterier av vildvittror, oknytt, mylingar och gastar plus ett kompani tomtar, troll, spöken, häxor, gengångare och andeväsen, förutom stridsberedda plutoner med skogs-, sjö- och bergsrån.

Samtliga dessa främmande existenser uppehöll sig i skuggvärldarnas ödsliga intighet och tillhörde de mer påtagliga hoten. Men framför allt ansågs Djävulen själv och dennes lömska hantlangare vara livs levande realiteter. En tysk predikant vid namn Peter Bungus kunde slå fast att enbart ”smådjävlarna” utgjorde en imponerande numerär om inte mindre än 2.665.866.746.664 stycken. Inte ens en sekund tvivlar jag på den uppgiften…

De utbredda rädslorna gick som sagt hand i hand med outhärdliga luktförnimmelser. I essäsamlingen Förflutenhetens landskap (1992) återger Peter Englund ett par allt annat än doftfria rader från Patrick Süskinds omtumlande roman Parfymen (1985): ”Gatorna luktade spillning, bakgårdarna luktade urin, trapphusen luktade av murket trä och mösslort … Människorna luktade svett och otvättade kläder; ur deras munnar kom lukten av ruttna tänder … Floderna stank, torgen stank, kyrkorna stank, det stank under broarna och i palatsen.”

Allt var sannerligen inte bättre förr.

Märkligt nog är dödsskräcken i vår del av världen troligen större idag än på 15- eller 1600-talet. Att ta farväl av livet sågs på den tiden inte som något lika definitivt och oåterkalleligt som vad fallet ofta är i vår egen 2000-årsverklighet. Döden uppfattades förr i tiden närmast som en mellanstation. Man sade adjö till en existens fylld av elände och en tillvaro fylld av leda och gick att möta Paradisets fröjder, en rättmätig belöning för att man godkänts på sitt livslopps sluttentamen.

Våra dagars rädslor är inte gårdagens. Vanligt vatten, mörkrets inbrott, vildvittror, mylingar, djävlar & smådjävlar har lösgjorts ifrån skräckpiedestalen, om uttrycket tillåts. Kroppen anses numera viktigare än själen, eller åtminstone lika viktig, och läkarna är på väg att konkurrera ut prästerna. Människor av idag fruktar på goda grunder coronaviruset, framtida pandemier, plötsliga kursfall på världens börser, reaktorhaverier, kärnvapenkrig, miljökatastrofer och, inte minst, accelererande klimathot. Nej, borta vid horisonten skymtar varken lugn eller ro, nu ännu mindre än i svunna tider.

ANNONS

Välkommen med dina synpunkter!