Tålamod som terapi

0
1237

Lovisa Sköld är noga med detaljerna. Så mycket att hennes oljemålningar ibland kan misstas för fotografier. Och hon säger att hon ägnar ganska mycket tid åt att titta på platspåsar.

Det där med att hon tittar mycket på plastpåsar är lätt att förstå. Hon tycks nästan besatt av texturer, av material. Och hon verkar ha en förkärlek för just plast. Sen kan det vara i form av latexhandskar, eller latexbyxor, eller sopsäckar eller grov presenning.

– Det är ett laddat material, ögonen dras till det.

Det kan kännas lyxigt och nästan förbjudet. Men det kan också kännas som skräp. Men även om man försöker bortse från olika kulturella konnotationer tycker Lovisa Sköld att det helt enkelt är vackert. Det glänser på ett särskilt sätt.

– Det är ett material som lever. Andra känns mer stumma.

Så hon tittar på plast i olika ljus och tänker att ”Det här skulle man kanske kunna göra något av”. Hon tar kort på det med sin mobiltelefon. Hon har massor med saker i mobilen som hon aldrig använder sen, säger hon. Men ibland blir det en målning ändå.

Hon är uppväxt i Värnamo och bor numera i Göteborg. Hon har alltid mått bra av att måla, och när hon gick i skolan märkte hon att hon var ganska bra på det.

– Jag fick beröm och uppmuntrad från mina lärare på skolan. Det är väl ofta så det funkar, man får höra att man är bra på något och sedan bara fortsätter man.

Rosa byxor
Gröna byxor

Lovisa Sköld tänker lite på det och säger att det är ”både tragiskt och inte tragiskt”. Inte tragiskt när det gäller just det som man fick beröm för. Men lite tragiskt när man tänker på allt det man inte fick beröm för, alla dörrar som man aldrig öppnade i och med det.

Nu är det sju år sedan hon slutade jobba som bildlärare och började måla på heltid, göra det till ett jobb. Jag frågar om hon någonsin ifrågasatt det beslutet. 

– Som konstnär så kastas man mellan hopp och förtvivlan hela tiden.

Hon säger att när hon har kommit in i en målning så är det inga problem, men om hon är ”mellan målningar” och inte riktigt vet vad hon ska göra härnäst så kan det vara lite jobbigare.

– Jag sätter press på mig själv, tänker att jag måste vara bättre är det senaste jag gjorde. Det är tungt ibland, jag kan vara hård mot mig själv.

– Men nu är det det här jag gör, jag skulle inte kunna sluta med det. Om jag inte målar på några dagar får jag abstinens. 

Brännbart avfall

Men när hon väl kommit igång med en målning mår hon bättre som sagt. Då slutar hon vara resultatinriktad och växlar till att vara i processen bara. Och då är det plötsligt terapeutiskt och avslappnande.

– Jag tycker om att hålla på med detaljer länge. Skuggningar och ljus, jag kan sitta med det i många timmar. I dagens samhälle ska allt gå så snabbt hela tiden. Då är det skönt att få göra något långsamt.

Motiven på Lovisa Skölds målningar kan vara ganska skiftande. En leksakstelefon, några sprejflaskor i en gympasal, folk på en fest, en man med en burk gulaschsoppa framför sig. Men det kanske inte hindrar att hon gör dem alla i sin egen stil?

– Folk brukar ibland skicka en bild och säga: ”Det här kunde ha varit en målning av dig”, så jag har väl någon slags stil, funderar hon.

– Ofta är det väl att målningens motiv är väldigt detaljerat, medan bakgrunden är nästan ingenting. Bara fält. Då blir det ännu mer fokus på detaljerna. 

Mitt i processen

Själv upptäckte jag Lovisa på det sociala mediet Twitter, där hon har över 6000 följare. Hon har ännu fler på Instagram. Hon kallar sig ”Svensktoppen”. Hon är ganska aktiv och ser det som en del av jobbet. Via plattformarna kan hon kommunicera vad hon gör, vad hon tänker, och också ha en dialog med sina följare. 

Hon funderar en del på hur sociala medier påverkar konsten. Hade hennes egen konst, till exempel, sett annorlunda ut om hon inte hade använt Twitter och Instagram? Det är intressant att få leva i den här tiden då man bara kan publicera all sin konst direkt, men särskilt Instagram är uppbyggt kring att folk ska bekräfta en med ”lajks”. Om man jobbat länge med en målning, lägger upp den, och sedan inte får så många lajkhjärtan som man är vad vid, betyder det då att det är dåligt?

Griskanna

Det gäller naturligtvis inte bara hennes eget konstnärsskap, det finns typer av måleri som funkar väldigt bra på sociala medier. Hon nämner vissa typer av porträtt, och vissa typer av kvinnokroppar.

Själv har hon märkt att det alltid blir jättemycket lajks när hon jämför bilder hon gjorde för länge sedan med bilder hon gör nu och skriver, typ, ”Kolla hur mycket bättre jag har blivit!”

– De inläggen går alltid skitbra, det tycker folk är kul att se. Men sen kan jag lägga ut en bild på en skyffel och då får den inte så mycket reaktioner. Även om jag själv tycker att den är mycket bättre.

Så det gäller att försöka hålla huvudet kallt där, säger Lovisa. Och inte dras med alltför mycket i den lajkhysteri som programmen är skapade för att uppmuntra till. 

Lovisa Sköld själv. Foto: Privat

Fakta om ”Svensktoppen”

Namn: Lovisa Sköld


Ålder: 36


Bor: Göteborg


Ser fram emot: Att ställa ut på Nordisk Salong på Dunkers kulturhus i Helsingborg 3 dec–3 april.


Rekommenderar: TV-serien Sopranos


Varför namnet ”Svensktoppen”?:

Jag behövde ett roligt namn som inte var mitt eget när jag började twittra. På den tiden så hade inte radioprogram och liknande egna konton på social medier. Sen har jag tänkt flera gånger att jag måste byta till mitt vanliga namn, men det känns också så himla tråkigt så det får nog stanna ett tag till.

Skribenten: Stefan Westrin var aldrig bildlärarnas favorit i skolan. Har på något sätt lyckats få konst utställd vid olika tillfällen i livet ändå. Redaktör för denna ärevördiga publikation.

Tålamodskrävande process
Presenning
Färdig här
Gym

ANNONS

Välkommen med dina synpunkter!