1969. Året då USAs sjudande motsättningar kokade över. Kravallerna mot Vietnamkriget vid Demokraternas partikonvent i Chicago. Den ursprungs-amerikanska ockupationen av det nedlagda fängelset Alacatraz. Stonewall-upproret. Zodiac-mördaren. Woodstock-festivalen. Månlandningen… Quentin Tarantinos film Once upon a time in Hollywood, som tilldrar sig då, handlar inte om det. Och även ifall Manson-famililys bestialiska attack mot Sharon Tates och Roman Polanskis hus, på 10050 Cielo Drive i Los Angeles den 8–9 augusti 1969, står i centrum för berättelsen så berättar filmen i vart fall inte om det makabra dådet. Istället är den en Tarantino-film, en film om filmgenrer, eller en metafilm.
Once upon a Time in Hollywoods kärna är drömmen om drömfabriken. Eller för att citera Andy Warhol: ”In the future everybody will be world famous for fifteen minutes” (Envar kan i framtiden bli kändis i åtminstone 15 minuter). Å däri ligger filmens kärna. I Hollywood vill alla ses men ingen se. Stjärnor, regissörer och till och med Manson-family är narcissister. Liksom blogsfären i vårt eget samtida Sverige.
Som Tarantinos publik vant sig vid är Once upon a Time in Hollywood ett snyggt och detaljrikt filmvykort om en tv-skådespelare, Den rika Rick Dalton (Leonardo DiCaprio), vars karriär håller på att ebba ut, och hans arbetarklass-stuntman Cliff Booth (Brad Pitt) som båda desperat försöker haka sig fram i nöjesindustrin. Samtidigt flyttar paret Polanski-Tate in i huset bredvid Daltons.
Som vanligt hos Tarantino är dialogen smart och rapp. Som alltid då regissören gör filmer med utgångspunkt i historien, tar han sig så stora friheter att berättelserna blir både kontrafaktiska och osannolika. Men det stör inte de flesta historienördar. Eftersom det här inte finns några ambitioner att berätta händelse-historian. Istället syftar berättelserna till att vara snygga, rappa och underhållande.
En typisk Tarantino-film är dessutom proppad med referenser. Gärna från genrefilm, och ofta nog från italiensk genrefilm. Något vi påminns om exempelvis då filmproducenten Marvin Schwarz (al Pacino) som erbjuder Rick Dalton en roll i italienska spaghetti-westerns, likt verklighetens Clint Eastwood i Sergio Leones klassiska filmer. De italienska filmaffischerna för Daltons italienska filmer liknar dem för de italienska buskisparet Bud Spencer (Carlo Pedersoli) och Terrence Hills (Mario Girotti) westerns, som var omåttligt populära både i USA, i Italien och här i Sverige. Något som inledningsvis inte tas emot väl av Rick Dalton. Som först anser att italienska westerns är skräp. En uppfattning han delade med dåtidens etablissemang. Något både Dalton och etablissemanget senare skulle få anledning att ångra.
Mera allmänt kan Tarantino sägas vara världens mest osjälvständiga självständiga filmare. Säkert ett resultat av att ett av hans första jobb var vid videouthyraren Video Archives, i Manhattan Beach, Kalifornien; där han såg det mesta i utbudet. Sedan dess har han skapat ny och egensinnig film av andras verk, eller hela genrer av andras verk. Till en början var han relativt självständig. I hans genombrott med neo-noir filmen Resavoir Dogs, som ibland kallas den bästa indiefilm som gjorts, var filmens självmedvetenhet inte lika stor som i neo-noiren Pulp Fiction där skådespelarna Samuel L Jackson och John Travolta bryter sina karaktärer, i en spektakulär Verfremdung-dialog. Och i de senaste filmerna går han ytterligare ett steg. Hans filmer blir nu film om filmer om andra världskriget i Inglourious Basterds eller film om blaxploitation och Spaghettiwestern-genrerna i Django Unchained.
Till Tarantinos stildrag hör även en driven användning av musik. Här förstås av sena sextiotalets pop-musik med plats för såväl klassiska hits, som Simon & Garfunkels Mrs. Robinson och The Mamas & The Papas sång California Dreamin’, som andra lite bortglömda pärlor, exempelvis Buffy Sainte-Maries The Circle Game. Ett annat återkommande särdrag är det gravt stiliserade våldet. I den här filmen är det nedtonat (men inte borta, och det inbegriper bland annat en kreativ användning av en eldkastare) och ger istället plats för ett nästan ömsint (nåja) porträtt av Hollywood, på ont och gott.
Sedan har vi elefanten i rummet. Tarantinos manliga blick. Ingen av filmen kvinnor talar särskilt mycket. Margot Robbies Sharon Tate strör några få repliker kring sig och några av de unga tragiska kvinnorna i Mansons familj säger lite mera, men annars står männen för talet. Mansons unga kvinnor framställs punkigt sexiga, medan andra kvinnor som skymtar förbi främst är kortkorta klänningar och bara ben och nakna kvinnofötter. Om det kan man ha olika uppfattningar. Eftersom det här är meta-film och kvinnoporträtten i filmer från slutet av 1960-talet lämnar mycket över att önska följer det logiskt att Tarantino imiterar de filmerna för att förmedla tonen i dem. Å andra sidan. Tarantino kunde likväl skrivit bättre kvinnoroller. Han har tidigare skrivit flera bra kvinnoroller, som exempelvis Pam Griers roll i Jackie Brown och Uma Thurmans roller i Pulp Fiction och Kill Bill vol I och II.
Som vi tidigare sett är inte Tarantinos filmer historiska dokument utan något annat. Det här är även en vit film, som ser självaste Bruce Lee få stryk av Booth (visserligen skildrat humoristiskt). Något Lees dotter protesterat mot och bett Tarantino ”hålla käften om pappa”. Och jag spanar förgäves efter Pam Grier eller Samuel L Jackson.
Sammanfattningsvis är Tarantinos tionde regisserade film ett Tarantino-kärleksbrev till Hollywood. Genom sin drivna estetik och detaljrikedom förmår den förmedla en levande närvaro och autenticitet. Men inte utan problem. Den är vit och om inte misogyn så i vart fall inte särskilt genusmedveten.
Du måste logga in för att kommentera.