”Med all sannolikhet är Quick/Bergwall fullkomligt oskyldig till de åtta mord för vilka han dömts av en rad olika domstolar.”
Så skrev jag i Värmlands Folkblad efter att ha läst boken Thomas Quick är död (Blue Publishing, 2009), författad av brödraparet Sten-Ove och Sture Bergwall och efter att ha sett Hannes Råstams ambitiösa teve-dokumentärer om Quick-affären (2008). Rimligen var det den nyss återgivna formuleringen som ledde till att den på rättspsykiatriska kliniken i Säter internerade och oavbrutet googlande Sture B tog kontakt med mig via e-post fredagen den 9 oktober 2009 och ville inleda ett samtal. Det är, när dessa rader skrivs, exakt tio år sedan.
Samtalet kom till stånd och blev minst sagt vidlyftigt, men det fördes uteslutande skriftligen. Efter ett par månader hade ”Sätermannen”, som han i åratal kallades, sänt mig formliga drivor av högoktanigt material, resningsansökningar, läkarutlåtanden, dagboksanteckningar, långa brev och åtskilligt annat. Jag inbjöds dessutom till hans 60-årsfirande på avdelning 31 i Säter måndagen den 26 april 2010 men tackade nej. Det var troligtvis dumt. Men jag kände mig aldrig riktigt bekväm med situationen och var också förvissad om att jag aldrig hade kunnat forcera klinikens alla intrikata säkerhetsspärrar på egen hand. Som praktiker har jag alltid stått mig slätt.
Min ambition var från början att på djupet förstå allt det till synes obegripliga som hänt under många år av fällande tingsrättsdomar, ymniga morderkännanden (drygt 30) och ett liv, Stures, i narkotikarus och alkoholdimmor.
Av det skälet läste jag in mig på fallet och gjorde det grundligt. Quicklitteraturen är vittfamnande och varvar bisarra kannibal- och pedofil-skildringar (Quick själv, Janne Mattsson) med insiktsfulla analyser (Hannes Råstam, Dan Josefsson) samt digra luntor av ren och skär Malleus Maleficarum-typ (Christer van der Kwast, Göran Lambertz). Slutligen ansåg jag mig veta tillräckligt mycket för att våga skriva en egen bok i ämnet: Fallet Quick/Bergwall – granskning av en vård- och rättsskandal (Norlén & Slottner 2013).
I dag inser jag att mitt opus fått ett bredare genomslag om jag verkligen träffat Sture B i levande livet, till exempel på hans födelsedag, och intervjuat honom. Men över den spillda 60-årsmjölken är det nu för sent att gråta.
Dock upphör inte ämnet att fängsla oss. Nyligen såg jag Mikael Håfströms 140 minuter långa spelfilm Quick, delvis av plikt och övertygad om att föreställningen, de fina recensionerna till trots, bara skulle irritera mig och att töntfaktorn skulle vara betydande. Men det stämde inte alls. Filmen Quick är kvalitet rakt igenom. Sällan eller aldrig har jag blivit så fullkomligt absorberad av en film, mest beroende på att jag i lugn och ro kunde bocka av den ena träffsäkra detaljen efter den andra – de är hundratals – och inte utan förvåning konstatera att näst intill varje sekvens återfinns i Hannes Råstams volym Att skapa en seriemördare (Ordfront, 2012) utan att några klåfingriga eller ”konstnärliga” tillrättalägganden gjorts.
Faktum är att Råstam (i filmen utmärkt gestaltad av Jonas Karlsson) kunde ha varit en alternativ och i praktiken mera rättvisande titel.
Hela Quick-brasset medverkar i filmen: chefsåklagaren Christer van der Kwast, förhörsledaren Seppo Penttinen, stjärnadvokaten Claes Borgström, psykologen S Å Christianson, terapeuten Birgitta Ståhle, ideologen Margit Norell, klinikföreståndaren Göran Källberg, Dala-Demokratens Gubb Jan Stigson och givetvis Quick själv (David Dencik). Fullkomligt briljant är Alba August i rollen som Råstams obrottsligt lojala och nitiska medarbetare Jenny Küttim.
Bergwall själv var och är en ensam, jag-svag, intelligent och receptiv herre, besjälad av en het önskan att vara alla till lags. När han genom ödets makt parades ihop med de ovannämnda existenserna och dessas perverterade grupptänkande och samtidigt utfodrades med starka benso-diazepiner år ut och år in, så gick det som det gick: Sture B var definitivt ett offer. På Säter ansågs han guld värd, eftersom han var bekräftelsen på klinikledningens (gravt felaktiga) idéer.
Men på samma gång måste Bergwall karakteriseras som en förövare. Visserligen mördade han aldrig någon, men hans brottsregister är ganska så massivt och skiftesrikt. Den makabra boken Kvarblivelse (Kaos Press, 1998) påstår han sig ha skrivit ”hög på rohypnol”, men det ursäktar knappast de gemena osanningar som författaren torgför i denna sin bitvis oläsliga debutskrift. Det faktum att han även tog kontakt med äkta paret Högbom i brevform och detaljrikt förklarade på vilket sätt han tagit deras son av daga kan inte heller beskrivas som vidare storsint – milt uttryckt. Sätermannen var ju trots allt inte konstant drogad under sina 23 år bakom lås och bom. Åtminstone någon gång måste han ha grubblat över vad han egentligen höll på med.
Hela Quick-affärens centrala och allt överskuggande tankefigur och ledmotiv kan formuleras ungefär så här:
Traumatiska händelser i en människas liv, exempelvis begångna mord, kan förträngas effektivt för att långt senare bringas till medvetande genom framgångsrik psykoterapi.
Det var den sortens bisarra idéer som dominerade bland de närmast ansvariga på, och utanför, Säter. Man skulle alltså kunna ta livet av drygt 30 människor utan att ha minsta susning om vad man faktiskt gjort! Det är givetvis ren gallimatias. Att Håfströms film kastar ljus även över dessa Quick-ensemblens strikt ideologiska rötmånadsteorier är onekligen storartat.
Under de senaste drygt fyra åren har jag inte haft någon kontakt med Bergwall alls. Meningen var att vi slutligen skulle träffas öga mot öga ”över en kopp kaffe”, som han själv skrev, inte i Säffle men väl i Karlstad i juli 2015. Jag hade tingat övernattningslägenheten åt honom i den bostadsrättsförening jag tillhör, och vi skulle mötas i solljuset vid K-d Central klockan 13:45 en viss förutbestämd dag. Därefter skulle min yngre men betydligt resligare gäst besvara ett antal granntyckta Quick-frågor som jag hade samlat på mig under årens lopp, något som han dyrt och heligt utfäst sig att göra.
Men Sture B infann sig aldrig. Först en vecka senare lät han meddela att en förkylning tvingat honom att ställa in Värmlandsbesöket. Konsekvenserna uteblev inte. Numera vågar jag inte lita ens på fiktiva seriemördare längre …
Du måste logga in för att kommentera.