Jag tror inte tidskriften Förr och Nu presenterats här på fib.se. Det är en stor miss eftersom denna tidskrift har starka band till Folket i Bild Kulturfront. Så här presenterade jag Förr och Nu på min blogg för drygt ett år sedan.
”Förr och Nu fortsätter att komma i sin enkla men effektiva form på nätet. Den startades 1974 som papperstidning av personer i kretsen runt Folket i Bild/Kulturfront och levde som sådan i 22 år. Den redaktionella tonvikten låg på kultur, kulturhistoria, historia, konst och litteratur. Sedan förra året gör Per-Olov Käll och fyra redaktionsmedlemmar ett försök att väcka liv i tidskriften, nu som en webbtidskrift.”
Det har nu gått ännu ett år och vi kan konstatera att verksamheten fortsätter. Nu har nr 3/2019 hamnat i inkorgen med ett innehåll där flera artiklar träffar inte minst mig mitt i prick.
Ledaren består av Anders Björnssons tal vid Jan Myrdalseminariet i april på ABF-huset i Stockholm om tre europeiska intellektuella; Jan Myrdal, Heinrich Mann och Émile Zola. Lärorikt lindrigt uttryckt.
Jag fastnade emellertid först för Jan-Olof Erlandssons artikel om Opiumkrigen i Kina. Där har vi ett kapitel i den koloniala historien som Västvärlden (Storbritannien) gärna vill glida förbi, men som finns lagrat djupt i den kinesiska verkligheten än idag. Jar friskar upp mina gamla kunskaper om de förfärliga förhållanden kolonialmakten skapade i det då försvagade Kina.
Nästa pärla är den från franska översatta artikeln av filosofen Jean-Claude Michéa som var en ny bekantskap för mig. Han är född 1950 och uppvuxen i en ”röd” familj i Paris, och har i övrigt en intressant bakgrund. Han fick sitt genombrott med en essä om GorgenOrwell, och har publicerat flera böcker om den franska vänstern som i sin tur betraktat honom som ett slags ”UFO”: konservativ socialist, marxistisk reaktionär o s v. Julien Hach har här översatt artikeln från den sydfranska lokaltidningen Sud-Ouest (2018-12-18) om de gula västarna. Ett intressant citat:
”Inte desto mindre är de gula västarnas främsta förtjänst att ha omintetgjort vänstersociologins grundläggande myt enligt vilken begreppet ”folket” idag skulle sakna all politisk relevans, förutom när det gäller förortsvärlden. För det är just detta teoretiskt ”försvunna” folk som idag kommer tillbaka med full kraft på Historiens arena och även redan har erhållit – tack vare dess utomordentliga politiska känsla och uppfriskande kreativitet – fler konkreta resultat inom loppet av några veckor än alla syndikalistiska och vänsterradikala byråkratier lyckats med under trettio år.”
Det kommer mer om Michéa i kommande nummer. I övrigt finns en fyllig artikel av Anne Lidén om Nationalmuséums stora utställning Dansk guldålder, Thomas Malms artikel ”Gauguin och Tahitis nakna språk” och ännu några inslag. Förr och Nu bör man inte springa förbi i mediebruset.
Du måste logga in för att kommentera.