Som vanligt var de med flest nomineringar till årets Oscarsgala vita män. Men storvinnare blev överraskande nog en koreansk film, Ho Bong Joons klasskampssatir Parasit, med inte färre än fyra priser. Och de priserna var tunga. Den blev första icke-anglofona film att vinna i kategorin bästa film. Dessutom belönades den för bästa regi, bästa utländska film och bästa originalmanus.
Parasit kan beskrivas som en pendang till förra årets bästa utländska film, som då blev utan pris, japanska Shoplifters. Fast Parasit saknar Shoplifters humanitära patos. I övrigt har Parasit hyllats överallt där den visats. Å även ifall det finns flera och bättre koreanska filmer och filmskapare, så är den här inte dålig.
Annars var som vanligt i Oscars-sammanhang det här årets nomineringar inför de tyngsta guldgubbe-priserna en nästan helt manlig och vit affär.
Och trots att Galan vill ge sken av stor diversitet bland de som tävlade om Oscarsuppmärksamhet så hade Oscarsakademin vidhållit sin konservativa hållning och delat ut flest nomineringar till fyra väldigt manliga, väldigt vita filmer: Todd Phillips Jokern som porträtterar en serietidningsskurk som delar psykologiska egenskaper med verklighetens massmördare, i klassisk Taxi Driver-stil fick 11 nomineringar. Regissören Sam Mendes, visuellt banbrytande 1917, om striderna i första världskrigets löpgravar och Quentin Tarantinos kärleksbrev till filmindustrin Once upon a time in Hollywood, erhöll 10 nomineringar. Och det gjorde även Martin Scorceses The Irishman.
Kvällens andra storvinnare blev mycket riktigt 1917, med tre utmärkelser: Bästa fotografi, ljud och specialeffekter. Mot det finns inget att invända. För det här är en tekniskt driven historia. Den kan beskrivas som en parallell till Christoffer Nolans Dunkirk (2017). Liksom i Dunkirk är storyn i 1917 extremt väletablerad, men sättet att berätta den på är helt nytt. I vad som ger intrycket av att vara en enda (eller kanske två) spårande tagning, får vi följa två brittiska soldater med ett uppdrag till en militär utpost, bortom främsta linjen. Det är 1917, och platsen är Västfronten. Genom den spårande tagningen befinner sig publiken strax bakom de båda soldaterna i det som upplevs vara realtid. Å det blir förstås intensivt.
Inte heller Quentin Tarantinos Once upon a time in Hollywood som FiB/K tidigare rescenserat, blev utan alla de priser den nominerats till: Brad Pitt vann välförtjänt en guldgubbe för bästa manliga biroll och Barbera Ling för bästa scenografi.
Bortsett från Cynthia Erivo nominerades för bästa kvinnliga huvudroll, i filmen om Harriet Tubman, Harriet, så hade inga andra mörkhyade skådespelare nominerats i år. Erivo blev utan priset. Kommittén tog istället det tveksamma beslutet att förära Renée Zellweger det för hennes roll i filmen Judy. Årets bästa manliga huvudroll gick förutsägbart nog till Joaquin Phoenix för hans gestaltning av Jokern.
Min personliga favorit bland de tävlande filmerna, Taika Waititis Jo Jo Rabbit vann en Oscar för bästa bearbetade manus. Men den vore definitivt värd flera guldgubbar. Filmen berättar om Hitlerjugend-pojken Jojo (briljant tolkad av Roman Griffin Davis) med Adolf Hitler (Waititi själv) som låtsaskompis, som överger nazismen och Hitler då han upptäcker en riktig kompis, flickan Elsa (Thomasin McKenzie) gömd på vinden. Elsa är judisk, och har gömts undan nazisterna av Jojos Mamma (storspelande Scarlett Johansson).
Märkligt nog blev Martin Scorseses The Irishman, helt utan pris, å det kan vara lika bra det. Den främsta anledningen till att The Irishman nominerades var nog filmens karaktär av All star show, där de stora elefanterna: Robert de Niro, Joe Pesci och Al Pacino dansade tillsammans, kanske för sista gången.
En film som borde nominerats och vunnit var annars australiensiska The Nightingale. En sylvass, konstnärligt driven och välspelad undersökning av kolonialismens psykologiska aspekter, som vore manus författat av självaste Frantz Fanon. Den tilldrar sig i Van Diemens Land, eller Tasmanien som det heter numera. Och är ett intensivt upprorsdrama regisserat av Babadook-regissören Jennifer Kent. Hon beskriver hur den kampen mellan de koloniserade och de koloniserande, även leder till kamp mellan de förtryckta: här illustrerat genom den inbördes kampen mellan en irländsk kvinna och en tasmansk man, som bildar ett hämnarpar: skickligt gestaltade av Aisling Franciosi, och Baykali Ganambarr, som hennes vägvisare Billy, med en egen hämndagenda.
Men The Nightingale har inte alls nominerats till någon guldgubbe, trots att den tematiskt inte alls är olik The Revenant, som vann i tre kategorier och nominerades i åtskilligt flera. Men det är klart, Di Caprio spelade huvudrollen i The Revenant, det gör han inte i The Nightingale.
Du måste logga in för att kommentera.