”Gud är som var och en vet allsmäktig, allvetande och fjärrsynt i sin vishet. Sålunda hade han en gång i tiden låtit en skogseld bränna ner tiotals hektar kronoskog på en sandmo nära staden Joensuu. Sina vanor trogna lade mänskorna manken till för att hindra honom i hans uppsåt, men orubbligt svedde han av ett så stort område som han ansåg sig behöva för framtida ändamål.”
De berömda inledningsraderna till Okänd soldat.
På senhösten 1954 utkom Okänd soldat på finska. Författaren Väinö Linna hade då bearbetat sina krigsminnen från fortsättningskriget i drygt tio år. Linna arbetade fortfarande som textilarbetare på Finlayson i Tammerfors när han som 34-åring gav ut Okänd soldat. Av de finska tidningarnas recensenter var majoriteten imponerade. En del var hänförda och ansåg att Linnas krigsskildring var det bästa som hade skapats på finska språket. Några anmälare av boken var kritiska till hur till exempel officerarna och lottorna skildrades.
Linna hade skapat en kollektivroman om ett kulsprutekompani under fortsättningskriget 1941–1944. Han visste vad han skrev om. Boken byggde delvis på hans egna erfarenheter. Väinö Linna var en duglig soldat som hade dekorerats med frihetskorset och som från 1943 användes som utbildare av nya rekryter.
Okänd soldat kom att utvecklas till den utan konkurrens största läsarsuccén i Finlands litterära historia. Den appellerade till den finska folksjälen på ett alldeles speciellt sätt. Människor som aldrig hade läst ett skönlitterärt verk läste Okänd soldat. Överallt där människor samlades diskuterades de olika personkaraktärerna i boken. Det färgstarka persongalleriet som bestod av elitsoldaten Rokka, fänrik Koskela, Hietanen, Raihikainen, Lehto med flera blev var mans egendom.
I Sverige hade boken stora upplageframgångar när den gavs ut i svensk översättning hösten 1955. Olof Lagerkrantz skrev i sin anmälan i DN ”Jag har läst Linnas bok med brinnande kinder och har inget minne av att jag någonsin vände en sida”. I det svenska förlagets förhandsreklam utnämndes boken till ”världslitteraturens största bok efter Tolstojs Krig och fred och Thomas Manns Buddenbrokks.
Även i Norge, Danmark och Frankrike blev Linnas bok en stor succé. Till idag har boken tryckts i 602.500 exemplar. Boken kom tillsammans med Remarques På västfronten intet nytt och Norman Mailers De nakna och de döda att uppfattas som litteraturhistoriens starkaste krigsskildringar. Okänd soldat filmades första gången 1955 i regi av Edvin Laine i en klassisk svart-vit version. Den mest populära finska filmen alla kategorier. Laines version visas varje år på den finska nationaldagen (självständighetsdagen)den 6:e december.
De finska krigsveteranerna kände igen krigets absurda verklighet i Linnas bok. Den präglas också av en kärv humor samt beskriver färgstarka personligheter. Boken har också appellerat till yngre läsare och viss kritik riktades ibland mot Okänd soldat för att många läste den som en äventyrsroman där kriget ibland ter sig lockande. Tveklöst finns hos Linna en beundran för det som gör en god soldat nämligen snabba reaktioner, sinnesnärvaro och mod. Väinö Linna var själv en vanlig civilist som på grund av omständigheterna utvecklades till en god soldat och bland annat dekorerades vid två tillfällen. Linna skrev dock själv att ”grundstrukturen i min bok är klart pacifistisk”. En senare kritik mot Okänd soldat är att den uppmuntrat till en machokultur hos de finska männen.
Författarens bakgrund
Vem var då författaren? Väinö Linna föddes 1920 i Urjala kyrkby i Tavastland. Pappan var slaktare. Väinö hade tio syskon vara tre dog tidigt i TBC. Pappan avled 1927. Modern fick överta hela försörjningsansvaret. Väinö genomgick vanlig folkskola. Han uppfattades som begåvad men lat. Till skillnad från många av sina kamrater var han ointresserad av idrott. Han var ingen ledare men heller ingen särling.
Han ansågs för klen för jordbruksarbete och lämnade hemorten 1938 och bosatte sig i Tammerfors. Precis som många andra tavastländska ungdomar fick han anställning vid Finlaysons textilfabrik. Han var flitig besökare på biblioteket och en stor bokläsare i olika ämnen. Under vinterkriget 1939–1940 deltog han i befolkningsskyddet. Tammerfors bombades hårt. Efter marsfreden 1940 kallades årsklass 1920 in till värnpliktstjänstgöring. Linna placerades i infanteriet. Han hade inga speciella förmågor som tydde på att han skulle bli en god soldat. Under tjänstgöringen visade det sig dock att han hade ledaregenskaper och togs ut till underbefäl. Väinö Linna var vid krigsutbrottet befäl i ett maskingevärskompani. Han och hans pluton deltog i erövringen av ryska Östkarelen. 1943 lämnade han fronten för att utbilda rekryter i Fredrikshamn. Det var då han träffade sin hustru Kerttu. Under hela sin tid vid fronten skrev Linna en krigsdagbok. Tankarna om ett författarskap tog form i samband med det enformiga ställningskriget.
Senhösten 1944 blev han demobiliserad och återvände till Tammerfors. Han var nu nygift. Han arbetade vidare som textilarbetare men hade författardrömmar. Han gav också ut två böcker åren efter kriget som fick hyggliga recensioner. Okänd soldat började han skriva på sommaren 1953. Efter succén med Okänd soldat skapade han ytterligare ett mästerverk nämligen trilogin om Finlands nutidshistoria ”Under Polstjärnan”.
Väinö Linna nämns i Finland i samma exklusiva grupp av nationens stormän som Runeberg, Sibelius och Mannerheim. Precis som Runeberg drabbades han också av en ”stroke”. De sista åtta åren av sitt liv hade han förlorat sin talförmåga. Han avled 1992.
För de som vill ha en ordentlig genomgång av Väinö Linnas författarskap rekommenderar jag Bilden av ett folk. En festskrift till Väinö Linna, utgiven till hans 60-årsdag 1980 av Wahlström & Widstrand. Där diskuteras i stor detalj inte bara hans episka arbeten Okänd soldat och trilogin Här under polstjärnan, utan även att mottagandet i förstone var betydligt mer blandat. Linna angreps hårt i b la Uusi Suomi av i första hand f d frontofficerare av Lammio-typen. En mycket omfattande insändardebatt följde, skulle verkligen en sketen textilarbetare från Tampere få skita ner vår krigarära såhär!? Senare vände opinionen sakta, inte minst p g a mottagandet i övriga Norden. Men ett kvardröjande retissement hos de mer finlitterära konservativa kretsarna i Helsingfors med goda förbindelser till Svenska Akademien ledde till att Linna aldrig fick Nobelpriset i litteratur. I stället blev Michail Solochov 1965 års pristagare för Stilla flyter Don. Möjligen även efter vissa ryska påtryckningar, Linna var ju läst, men inte direkt månadens doft i Moskva…
Fin sanningsbeskrivning över Linnas författarskap, också nämnandet om hans pacifism. Oftast trycks det en hel massa förskönad krigslitterstur av s k författare i Finland, vilka kommer fel ihåg hur det slutade, med omnämnande av vår Pyrrusseger vid Tali Ihantala.
Några ord om ryska Petrozavodsk.
Idag huvudstad i Karelska Republiken (under sovjettiden huvudstad Karelsk-finska SSR, 1940-1956, under ledning av Otto Ville Kuusinen).
Petrozavodsk var själva svängtappen i Linnas roman Okänd soldat. Det var den staden som skulle erövras, och den erövrades, och fick under några år byta namn till Äänislinna. Ett namn som härstammade från de finska aktivisternas strävan att erövra Östkarelen redan under frändefolkskrigen 1918-1922. När finska armén når Petrazavodsk/Äänislinna på senhösten 1941, går kriget mer eller mindre i stå. Mannerheim – det ska sägas – vägrar låta sina trupper delta i nazisternas belägring av Leningrad. Dock skickas finska spaningspatruller ut för att sabotera Murmanbanan. Under 1944 är det dags för det finska återtåget och Petrozavodsk lämnas tillbaka till Sovjetunionen. I den tredje filmatiseringen (2017) av Okänd soldat finns för första gången en djupare beskrivning av staden.
I början av 2000-talet arbetade jag tillsammans med lärare och rektorer från Petrozavodsk i olika skolprojekt. Jag frågade, försiktigt förstås, om de på något sätt kände igen Linnas bok och hur deras stad spelar en huvudroll i den. Men det gjorde de inte. ”Vi läser inte antisovjetiska krigsskildringar”, svarade de.
Alltså: Hur storartat och mångsidigt Linna än skildrade fortsättningskriget var Finland på fel sida. Men ”det lilla sega Finland kom in som god tvåa”, som Priha säger i slutet av boken.
Läs den!
”Bilden av ett folk”, som nämnts i en kommentar ovan, är läsvärd – men det är som sagt en festskrift, med vitt skilda bidrag, och en i min mening bättre genomgång av Linnas författarskap finner man i Nils-Börje Stormboms bok Väinö Linna. Stormbom var inte bara översättare utan vän, och hans bok har gett mig en djupare förståelse för framför allt Torpartrilogins storhet. (Storheten såg jag redan första gången jag läste den, men kanske inte vad som gjorde den så stor.)
Här finns också en ordentlig genomgång av debatten om Okänd soldat, och exempel på sådant som Linna var tvungen att stryka i originaltexten.
N-B Stormboms fina översättning av Okänd soldat och Här under Polstjärnan till svenska är ett verkligt kraftprov, från de mäktiga inledningsmeningarna över soldatslang och -jargong till hur han löste de stora svårigheterna med att klä dialektala skillnader i svensk språkdräkt (t ex Rokka och Vargtassens karelenfinska talspråk). Stormbom är värd all heder för sina översättningar av Linnas arbeten!
För drygt ett decennium sedan var det tal om en nyutgåva av Okänd soldat med de av förlaget strukna avsnitten. Sedan hörde jag inget mer. Vet Du, Olof något om hur det blev med denna tänkta nyutgåva? Jag, liksom andra Linna-läsare skulle verkligen uppskatta den kompletterade versionen. Upplys mig. Tack på förhand!
Nej, jag vet inget om planer på en sådan utgåva. Jag har dock plockat fram Stormboms bok, och enligt honom var inte strykningarna så väldigt många. (Det exempel jag nämnde ovan – om frontlottan Raili Kotilainen – visade sig vara ”censurerat” i den svenska översättningen jämfört med det finska originalet; inte på förlagets begäran, utan efter påtryckningar från en allmän opinion, som vädjade till Linna att inte sprida en sådan bild av Finlands lottor internationellt.)
Stormbom skriver, citerat från boken:
”Många historier har varit i svang om ’Okänd soldats’ öden innan den kom ut i tryck. Enligt en version cirkulerade den från det ena förlaget till det andra utan att någon ville eller vågade åta sig att ge ut den i första omgången. Enligt en annan, onekligen fantasifullare, hade den redan i princip antagits av ett annat förlag, då man hos Werner Söderström i sista sekunden kom på bättre tankar och sände ut en hejduk, som bokstavligen talat roffade tillbaka manuset från chefsbordet på det konkurrerande företaget innan det hunnit gå ända därhän att kontraktet var undertecknat. En tredje version – den vanligaste – vet berätta att Werner Söderström blankt vägrade att ge ut boken i dess ursprungliga skick och att segslitna förhandlingar fördes mellan förlaget och Linna innan tryckningsbeslutet fattades efter diverse kompromisser.
Allt detta låter spännande och pikant. Men sanningen är helt trivial och kan uttryckas i några få ord: när romanen var klar sände Linna in manuset till förlaget, där det omgående antogs och därpå skyndsamt trycktes. Smärre språkliga korrigeringar gjordes, och på förlagets önskan uteslöts en del naturalistiska repliker – mest folkliga benämningar på könsorganen, ord som hörde till de vanligaste och käraste på frontsoldaternas läppar, men som man ansåg skulle verka onödigt utmanande på den konventionella »goda smaken». I och för sig var de sistnämnda ingreppen onödiga, redan därför att det som återstod av oskrätt soldatspråk ändå var mer än nog för att åstadkomma den befarade effekten. Linna återinsatte några av dessa repliker på korrekturstadiet, men fann sig i de flesta kapningarna medveten om att de inte på något sätt förändrade bokens grundstruktur och karaktär. (I den svenska översättningen har på sina ställen de på finska tabubelagda könsorden plockats in i texten på nytt).
En allvarligare meningsskiljaktighet uppstod om vissa korta, kommenterande avsnitt i den berättande texten; avsnitt där Linna levererade en direkt kritik mot »krigsledningen och den idealism som var krigets själsliga drivkraft», dvs »den mentalitet som betraktar kriget såsom på något vis mänskligt värdefullt» för att citera hans egna formuleringar i ett protestbrev till förlaget, daterat den 21 november 1954. Han slutar dock brevet med beskedet att han resignerar också på den punkten. Mycket annat stod inte heller att göra längre. Boken var ombruten och tryckfärdig och större ändringar och tillägg omöjliga om den skulle hinna ut före jul. Då man nu efteråt granskar dessa strykningar måste man emellertid säga, oberoende av vilken förlagets bevekelsegrund kan ha varit, att de är till förmån för den konstnärliga helheten. Tack vare dem blir berättelsens flöde ytterst sällan uppdämt ens för kortare stunder, och så som boken var tänkt och koncipierad är detta enbart positivt. Tendensen tar inte ens för ett ögonblick loven av gestaltningen. Den kritiska udden framträder tydligt nog ändå, låt vara oftast indirekt.”
För egen del kan jag tycka att det kunde vara intressant att få läsa dessa strukna avsnitt, men i så fall i ett tillägg, inte infogade i den löpande texten. Okänd soldat godkändes av Linna i det skicket den sedan dess har varit, det är så romanen ser ut.
Till ett av FiB:s sommarnummer (i slutet av 1980-talet) sändes Jan Fogelbäck, salig i åminnelse, över till Finland för att intervjua Väinö Linna. Jag såg fram emot hans reportage men minns att jag blev besviken. ”Ytligt”, skrev jag argt till redaktionen. Men kanske var Linna så märkt av sin sjukdom (hjärninfarkten 1984) att det var omöjligt att komma djupare i samtalet. Men det var ändå ett försök. Linnas författarskap är ett av de absolut största inte bara i Finland, utan i hela Norden och vi i FiB skall säkert göra ännu mer för att uppmuntra till en samlad läsning av Pentikulma-trilogin och Okänd soldat.
Jag instämmer med det som sägs om Stormbom, om hans bok och om festskriften. På en loppis hittade jag också ”VÄPI, Linnan Väinöstä kerrottua”. Eftersom min finska är svag tillåter jag mig att frossa i drygt 50 fantastiska bilder ur Linnas liv.
Som svar på Hans M Gabrielsons fråga om versionen utan strykningar, erinrar jag mig nu att det verkar ha kommit ut en sådan för tjugo år sedan, ”Sotaromaani” – dock inte översatt till svenska, vad jag kan se.
(Mina kunskaper i finska är så gott som obefintliga, men googles direktöversättning verkar bekräfta att det är fråga om Linnas originalmanuskript.)
Varmt tack för Dina upplysningar, Olof! Märkligt att ”Sotaromaani” ej översatts till svenska. Bromsade Söderströms Förlag eller var Wahlström & Wistrand ointresserade i början av 2000-talet? I vilket fall borde en sådan svensk utgåva – så klart i N-B Stormboms efterföljd vad gäller översättningen – vara av stort intresse. Gärna med en ordentlig efterskrift. Kanske mindre förlag som Karneval, Modernista, Celanders eller Leopard skulle vara intresserade om W&W släpper rättigheterna. Värt ett försök, eller vad tror Du?
Min personliga upplevelse av Okänd soldat i tonåren lade grunden tilll en sund patriotism och 35 års tjänstgöring i Hemvärnet.
http://bokebackenskultursida.se/soldat.html
Du måste logga in för att kommentera.