Vi språkpoliser kämpar alltid i motvind

0
364
Bild från "Skrivarsidan"

Jag har i närmare 60 år varit road av att skriva. Den som mer än någon annan väckte mitt intresse för skriftspråk och för skrivna ord hette Bo Johansson och var min lärare i svenska vid realskolan hemma i Skänninge. Jag skattade honom mycket högt och det var troligtvis ömsesidigt, men särskilt populär i klassens breda lager var aldrig den koleriske Johansson. Han gick under namnet Torrbollen. Det hade kanske sina skäl:

Torrbollen var påfallande strikt med en gedigen språkpolisiär utbildning i sitt bagage. Vi tilläts aldrig, i uppsatsskrivandet, inleda en mening med ”och” eller ”men”, och den som blev påkommen med olika typer av syftningsfel riskerade dödsstraff. ”Ordningsvakterna attackerades med tompavor, stenar och golfbollar, som i sin tur svarade med pepparspray”, sade Torrbollen hånleende och fnös invärtes. Alla förseelser vi gjorde, kommateringsfelen inte minst, poängsatte han enligt ett noga uttänkt system. Ju färre Torrbolls-poäng man inhöstade på en uppsats, desto högre blev ens betyg. Formen betydde allt, medan innehållet ansågs underordnat.

Tiden var sent 50-tal, och de plurala verbformerna hade slopats redan 1943 tack vare – eller på grund av, om man så vill… – ett initiativ av rikslikaren Dagens Nyheter. Den övriga pressen följde snällt efter och ställde snabbt in sig i leden. Detsamma gjorde Tidningarnas Telegrambyrå, TT, ett par år senare – men Torrbollen framhärdade. Han krävde räfst och rättarting och höll stenhårt på det hävdvunna. Så här skulle det vara:

Jag är, vi äro – Du skall, de skola – Hon fräser, kattungarna fräsa – Det glittrar och glimmar, stjärnorna glittra och glimma.

Följden blev att en fyramannadelegation med enbart kvinnliga ombud från min klass sökte upp rektor Wirsén och protesterade vildsint mot Torrbollens diktat. Det ledde till att de plurala verbformerna till sist fick tömma nederlagets bittra kalk i botten och tvärdog också i småstadsidyllen Skänninge på den bördiga östgötaslätten. Ja, adjunkt Johansson tvangs slutligen ge vika.

Vår tids svensklärare ställs inför helt andra svårigheter. I en undersökning som gjordes av Språkrådet 2015 uppgav inte mindre än 63 procent av de tillfrågade lärarna att det växande släktet inte kan skilja mellan de och dem längre. Det problemet är numera akut och smittorisken uppenbar. 15-åriga elever i årskurs 9 skriver i dag allt oftare på detta sätt:

”Både tjejer och killar i Munkfors spelar fotboll på rasterna och tror att dem ska bli proffs i Barcelona, så snart dem gör sitt första mål. Dem kan ta sig i Häcken”;

”Höj gärna Asllani och Rolfö till skyarna – men gör de inte till gudinnor!”

Fascinerande är att de niondeklassare som formulerar sig enligt ovan med självklar automatik skriver rätt, när de översätter de här satserna till engelska. De/dem är av outgrundlig anledning väldigt svårt, medan engelskans they/them anses lättare än en fjäder. Alla oförtröttliga svensklärare som inskärper att ”de” hör intimt samman med they och ”dem” med them gör språkpolisiära insatser av oskattbart värde.

Särskrivningar är ett kapitel för sig. ”Hemma i mitt ny målade var dags rum har jag en dum burk, som dagarna i ända sprider väl lukt av ceder trä och pott aska.” Många inbillar sig nog att särskrivningar är ett modernt gissel som importerats från engelskan, men det är i varje fall inte hela sanningen. Redan i Gustav Vasas bibel, 1541, kan vi i den andra av Moseböckerna läsa om ”ett starkt östan väder” samt om ”fyra koppar ringar”. Vid pass 345 år senare publicerade en herr Nils Linder följande ilskna harang i Regler och råd angående svenska språkets behandling i tal och skrift: ”Ännu under senare hälften av 1880-talet får man i olika tryckalster bevittna sådana orimligheter som biljett kontor, filt hatt, stor tå, grov smed, rak salong, dam toalett, universitets stad o s v.”

Att leda in en förhärdad särskrivare på rätt spår är en grannlaga uppgift som kräver oändligt tålamod. Bäst resultat når man troligtvis genom att sätta god litteratur i händerna på delinkventen i fråga. Sara Lövestams nyligen utkomna Handbok för språkpoliser (Pirat) uppfyller det kravet. Den studien är inte bara lättläst och välskriven; den är också skarpsinnig och underhållande.

Lövestam har dessutom i andra sammanhang ställt sig i spetsen för proteströrelsen mot den epidemi som ibland kallas ”feminist-en” och som kännetecknas av att pronomenet ”man” fräckt och skamlöst ersätts med ”en” av föregivet ideologiska skäl. På sidan 128 i en bok om klimatångest fann jag nyligen det här illustrativa (och avskräckande) exemplet:

”Hur ska en få tid att gå till gymmet och träna när en knappt hinner handla mat? Hur ska en motivera en skön massage när den kostar lika mycket som ett par nya vinterskor?”

Sara L blev uppmärksammad på detta skrivsätt då hon på Facebook avkrävdes svar på den tillsynes så oskyldiga frågan ”Hur åker en buss i Gävle?” – En buss i Gävle åker väl i princip likadant som bussarna i Sandviken och på alla andra orter, blev hennes spontana och fullt begripliga reaktion. Frågeställaren ville dock ha svar på en helt annan fråga, nämligen denna: ”Hur bär man sig åt som nykomling i Gävle för att skaffa giltig färdbiljett till rätt buss?” För att bekämpa mansdominansen i vårt språk skrev hon, modemedvetet, ”hur åker EN buss” i stället för ”hur åker MAN buss”.

Saken råkar nu vara den att ”man” uppträder både som pronomen och substantiv hos svensktalande individer. Pronomenet man har inget alls med patriarkat, manhaftighet eller machoideal att göra; det är strikt könsneutralt och politiskt harmlöst. En utsaga av typen ”Man gör i dag stora ansträngningar i hela världen för att ta fram ett effektivt vaccin mot CoVid19” skulle dessutom klinga högst egenartat, åtminstone i mina öron, om ”man” ersätts av ”en”. Vi ska inte byta ut herrgårdar och hermeliner mot frugårdar och frumeliner och heller inte manicker och manövrer emot kvinnicker och kvinnövrer. Det får vara måtta på förändringsivern.

Torrbollen var en sann hjälte. Han visste att språkpoliser alltid tvingas kämpa i motvind och i uppförs-lut och mot alla odds. Även på andra frontavsnitt var han en motståndsman av renaste vatten. Aldrig förflöt en lektion utan att han omsorgsfullt smädade och kränkte den reaktionära akademiledamoten och litteraturhistorikern Fredrik Böök (1883–1961). Jag är rädd att tjurskalliga och modiga pedagoger som Torrbollen hör en svunnen epok till.

ANNONS

Välkommen med dina synpunkter!