Vilhelm Mobergs Förrädarland – en bok mot kriget!

0
1728
Vilhelm Moberg 1952 (Foto: Wikipedia)

Boken Förrädarland har betytt mycket för mig under senare år, jag har haft anledning att citera ur den när jag i olika sammanhang talat om krig och fred. Följande citat är ur ett brev från Gustav Vasa som kan väl tänkas ha gett titeln till boken, Vilhelm Mobergs sista roman (1967).

”… hava vi tillförene gjort veterligt… våra undersåtar som vid gränsen bo, icke skola hava samröre eller bruka umgänge med fäderneslandets fiender, vid livsstraff och vår högsta vrede och onåd. Likväl förnimma vi att undersåtarna i Möre och Värends härader nedre i Småland bedriva förrädiska stämplingar med de danske. […] De hava svurit oss troskap men äro oss ideligen till förfång och skada… På det att ett sådant förräderi må bliva avskaffat skola vi verkställa räfst… vårt räfstetåg skola… strängeligen rannsaka och bestraffa förrädarehopen… Vi hava visat alltför stor långmodighet och fördragsamhet med detta Förrädareland!” s 278

Men boken har flera sidor. Det är en historisk skildring av böndernas liv på 1500-t början, inte minst bröllopsnattens vånda, samvaron man – kvinna. Den innehåller vackra naturskildringar och vallflickan Ingelas funderingar kring samvaron med en man. Den skildrar konflikten mellan katolska och lutherska läran, där Moberg ger en positiv skildring av katolska kyrkan men även av dess brister, framför allt avlatshandeln. Också en skildring av den gode herden, alltså präster som söker tjäna folket. Men framför allt är den en glödande protest mot krigets våld i allmänhet och anfallskriget i synnerhet.

För mig är boken också ett bra exempel på hur Vilhelm Moberg, under sina sista 10 år i livet, hittar tillbaka till sin ungdoms radikalism, till sin uttalade samhällskritik, till kampen mot den ekonomiska och politiska överheten. Detta fortsatte sen i Min svenska historia och Otrons artiklar. Därför kommer jag att göra utblickar till dessa och andra böcker.

Huvudpersonerna i Förrädarland finns i två familjer på varsin sida om gränsen mellan danska Blekinge (Fridlevstad socken) och svenska Värend (Vissefjärda socken). De är:

  • Bengt Sibbesson i Norrgården, Vissefjärda m hustrun Gertrud om kom från danska Fridlevstad och deras dotter Ingela, vallflickan.
  • Mårten Magnusson i Södergården, Fridlevstad, hustru Margareta från svenska Långasjö, deras 2 döttrar och fr.a. sonen Lars, ”den store”, som han kallades.
  • Dessutom prästerna Niklas i Vissefjärda och Gunnar i Fridlevstad samt franciskanermunken Jakob från Torkö kloster (söder om Listerby i Blekinge).

Kampen mellan katolska och lutherska läran är inte bokens huvudtema men intressant ändå. Moberg ger en positivare bild av katolska kyrkan än den traditionella, svenska (vilket säkert var den bild som Moberg upplevde under sin skolgång). Han låter fader Niklas (och delvis fader Gunnar) föra fram kritik mot Luther: mot Luthers skrift ”Emot de rovgiriga och mordlystna bönderna” där Luther menar att upproriska bönder är det värsta som finns och att de ska slås ihjäl som galna hundar. Men det mesta av kritiken är egentligen riktad mot Gustav Vasas plundring av kyrkornas skatter som användes till att köpa krigsskepp från Lybeck och värva tyska legoknektar, att han stjäl helgonbilder och heliga kärl, han inkvarterar sitt krigsfolk i Guds hus o s v. Moberg målar upp en negativ bild av Gustav Vasa.

Men genom munken Jakob låter Moberg kritik också mot katolska kyrkan och särskilt avlatshandeln komma fram. När fader Niklas kritiserar kung Gustavs plundring av kyrkan svarar Jakob att kyrkan är fången i rikedomens fängelse – de tar betalt för frälsningen (avlatsbreven). Detta har Franciskanerorden sen länge kritiserat! Jakob vill ha bort avlatshandeln också för att beröva Luther hans vapen mot kyrkan! Han kritiserar påven och hur Rom blev horornas stad när man firade 1500 års jubileum. Den helige fader Sixtus inrättade horhus som gav påvestolen 20.000 dukater om året. Fader Niklas och broder Jakob tvistar också om vem som är största tyrannen: Gustav eller Kristian (som Moberg kallar bondekär) och munken nämner att Kristians knektar slog ihjäl munkarna i Nydala kloster (1521). Munken Jakob kritiserar också påvens påbud om celibat för präster. Detta träffar fader Niklas hårt som kämpar mot sin sex-lust. För det är ju han, fader Niklas, som är far till vallflickan Ingela! När Ingela frågar fader Niklas till råds hur hon ska få en man att gifta sig med försöker prästen få henne till ”Kristi brud”, d v s ägna sitt liv åt Gud.

Kritiken av både den lutherska och katolska kyrkan, liksom kungarna, görs utifrån ett tydligt ställningstagande för folket – allmogen, en tydlig klasståndpunkt. Moberg framhävde denna syn på historien allt tydligare under sina sista 10 år eller som han skriver i Min Svenska Historia: ”om jag varit född i en annan folkklass hade jag också skrivit en annan historia”

Kalmarunionen berörs också i boken och Moberg ger en positiv bild av Kalmarunionen utifrån att den främjade freden och var bra för gränsbygden. Moberg låter fader Niklas tala nedlåtande om upprorsmakaren Gustav Eriksson. Bönderna hade glatt sig mycket när Kristian kröntes till den laglige unionskungen, Kristian Bondekär, han som skänkt alla bönder en skäppa salt och en fjärding sill – det hade aldrig en kung gjort tidigare! Värends landsting utfärdade i förfjol ett plakat där man sa ifrån att man inte ville resa sig mot Kristian, utan hålla sig utanför kriget om Sveriges krona. ”Ingen går som fiende över Furubäcken” försäkrar Jöns kyrkväktare.

Moberg nämner dock inte att Kalmarunionen inte gillades av alla bönder, att de danska fogdarna uppträdde arrogant, att det var en union under dansk ledning. Visst kunde Norden blivit ett rike men det fanns orsaker att Gustav Vasa fick gehör hos många svenska bönder. Engelbrektupproret och ”bondeplågaren”, danske fogden Jösse Eriksson, vittnar om detta. Siste unionskungen Kristian (”Bondekär”) beordrade att alla bönder skulle avväpnas och höjde skatter vilket ledde till uppror i Småland! ”Att föra krig var av begynnelsen konungars höga kall, värdig deras ställning som herrans smorde. De ägnade sig även åt jakten, men under jakten dödades endast djur, varför den inte uppnådde samma höga anseende som människoslakten” (Förrädarland).

Avskyn mot krig, särskilt erövringskrig är ju bokens huvudtema. Detta framkommer redan i början när Moberg ironiskt skriver om de båda kungarna som så länge fört krig att tusenden stupat. Till slut fattades det stridbara män och som olyckligt var kunde krig inte föras utan människor!

Mobergs avsky mot krig åskådliggörs på ett lysande sätt genom beskrivningen av legoknekten Lasse: Mårtens och Margaretas son visade tidigt dåliga sidor; han drevs hemifrån efter att ha våldtagit en 13-årig piga.

Den storvuxne Lasse värvas till legoknekt på den danska sidan. Lasses olika öknamn är en perfekt illustration till vad kriget gör med människor. Först kallas han Lasse Långarm och går segerrikt fram med sitt väldiga svärd. Men även Lasse lider skada och senare blir han Lasse Fingerlös – en kvinna som han våldtar klipper av honom 3 fingrar, Lasse Näslös – näsan blir avhuggen i strid, Lasse Enögd – en bonde som han stjäl från sticker ut hans ena öga och till slut Lasse Öronlös – då han mister örat i strid. Bit för bit av Lasse försvinner men han duger fortfarande till krigsmaskin!

Lasse lär sig av de tyska legoknektarna att ”rätten sitter i spjutstångs ände/spjutets spets”, det blir den fanan han följer. Han lär sig plundra, våldta och bränna. Men han lär sig också frukta bönderna för de ”stack gärna i ryggen, de låg i bakhåll, de lade sig i fegt försåt bakom sina bråtar i skogen och sköt lömska pilar”. När jag läser detta tänker jag på hur kolonialmakter framfört samma klagan, hur gerillarörelser kritiserats för samma sak!

Till slut inser även Lasse att knektlivet är uselt, han söker upp prästen men får ingen hjälp för fader Niklas hör hos Lasse krigets stämma. Lasse återvänder till slut hem, hans mor, änkan (fadern Mårten dödad p g a gränshandel), ger honom mat och husrum. Hon känner igen honom men säger inget förrän han ska gå: ”Vem födde jag? Vem är min son? Skall jag vidkännas honom?” Lasse vågar inte höra svaret, springer sin väg och blir en vålnad som drar runt i bygden och varslar om onda tider.

Motpolen till knekten Lasse är prästen i Vissefjärda, fader Niklas: Det är fader Niklas som skriver till sin ämbetsbroder Gunnar i Fridlevstad och varnar att kung Gustav gett order om anfall mot danskt område men fader Niklas vill att de träffas på Furs bro för att åter bekräfta den gamla gränsfreden. Det är också fader Niklas som ringer i kyrkklockan för att varna, både egna sockenbor och grannarna på andra sidan gränsbäcken. Han drar i repet tills han nästan svimmar. Så finner knektarna honom, och vill genast hänga honom som förrädare. Men först ska han visa dem var mat och öl finns. Under tiden de festar stänger de in prästen i svinstian. Fader Niklas känner att hans hjärta snart slutar slå ”Men där han låg på svinenes bädd betogs hans själ av en sällsam glädje: bland ogärningsmän vart jag ock räknad. Fridsfursten tjänade jag. Förrädare blev jag. Jag förrådde kriget för fredens skull.”

För mig är detta en av bokens mest gripande meningar!

Bonde-/gränsfreder, mot anfallskrig är bokens viktigaste budskap, för budskap – ställningstagande, det har alla Mobergs böcker! Som Anna-Karin Carlstoft-Bramell skriver i sin studie ”Vilhelm Moberg tar ställning: En viktig utgångspunkt är att själva ställningstagandet var essentiellt i Mobergs skrivande gärning”.

Som ung var Moberg antimilitarist, liksom Valter Sträng, huvudpersonen i Soldat med brutet gevär. Moberg ändrar sig under 30-talet inför det växande hotet från Hitlertyskland (beskrivet i Giv oss jorden, 3: e delen av Toring-triologin, där Sänkt sedebetyg och Sömnlös är de andra två) och Moberg gör både beredskap själv samt agiterar för starkt försvar – men vänder sig samtidigt mot censur och eftergifter därför att sånt försvagar försvarsviljan menar Moberg!

Min bild av Mobergs syn på försvar/krigsmakten, militärt våld som helhet är ”ett nödvändigt ont” och det ska vara för att försvara landets territorium – inte angripa andra länder!

Det är just denna Mobergs stämma som talar i Förrädarland. I romanen träffas bönderna på bron över Furubäcken, i verkligheten var det Furs bro över Lyckebyån. Vid Furs bro slöts i verkligheten bondefreder vid flera tillfällen, minst 9 ggr under åren 1361–1677. Texten från 1505 är bevarad och talar tydligt än idag:

”Vill någon av deras herrar göra någon upprensning eller skada in uppå den andra herrens
land och får allmogen det veta, då skall de stå varandra bi och ingen skall följa sin herre
längre än till landamäret [dvs. gränsen]”.

Och lika tydligt talar texten från 1657:

”Har vi slutit fred och nabolig sämja och givit varandra inbördes försäkran att, oaktat mellan båda kronorna Sverige och Danmark var ofrid, skulle dock ingen av dessa socknars män falla in på varandra och med mord, rov och brand tillfoga varann någon skada utan redlig grannsämja sins emellan hålla såsom tillförne.” (Gösta Hultén Vägen till Lyckeby, s 167, 169)

Detta är lite av verkligheten bakom boken Förrädarland, och så här skriver Moberg:

”En kväll i skördemånaden samlades män från socknen i norr och socknen i söder på bron över Furubäcken […] Här på ekstockarna, som var utlagda över gränsvattnet, hade landamärets bönder så långt någon mindes tillbaka, stämt möte i gemensamma ärenden. Här befann de sig varken i Sverige eller Danmark; de stod på bron som förenade rikena. […] Detta år […] var jorden välsignad med en grann gröda […] Men just när de hade vässat sina eggjärn för att bärga brödets säd kom en maning till dem fjärran ifrån: de skulle gå ut och bränna fränders och vänners hus, plundra deras egendom och ta deras liv.

De båda grannsocknarnas bönder hade i lång tid nekat att lyda ofredens uppbåd, som ständigt återkom. Skulle de åter och åter gå ut och fördärva varanadra bara därför att de bodde på varsin sida om Furubäcken? De stämde istället möte här på bron för att hjälpa och bistå varandra.

Deras tänkesätt var simpelt: om jag inte går ut och bränner min grannes gård, så får jag ha min egen obränd. […] Makter fjärran ifrån manade dem ut, men de stannade hemma, de hade för sig att det var bäst för dem själva. […]

Furubäckens ström sorlade stilla och rofyllt under stockarna och glimmade i fackelskenet. Högt över furukronorna satt fullmånens Gubbe på himlen och blickade ner på den grå bondeskocken som stod tätt ihopträngd på brovirket. […]

Sockenprästen på den svenska sidan var liten och mycket mager. Men han hade en kraftig predikostämma, som […] ljöd starkt under bar himmel. […] Böndernas sorl tystnade, hans ord gick fram till alla på bron:

Pro primo: Vi som bygga och bo i Vissefjärda socken i Värends land och i fridlevstads socken i Blekinge land vilja allt framgent hålla fred inbördes och leva med varandra i naboelig sämja […] oaktat fejd är pågående mellan kronorna Sverige och Danmark.

Pro secundo: Våra socknars män lova och tillsäga på sin ära och mandom att de icke skulle falla in på varandra och med mord, rov och brand varandra skada utan redlig grannsämja sins emellan hålla såsom tillförne.

Pro Tertio: Om vårt herrskap gör uppresning i det ena riket emot det andra och vi få detta veta, skola vi det andra landet förvarna och varsko, såsom gode och besvurne dannemän, och ingen av oss skall vara sitt herrskap följaktig över landamäret […]

Fader Niklas ord gick fram från strand till strand, från rike till rike, när han ropade med sin kraftiga predikostämma: är vår sockenfred besvuren och bekräftad? Det jakande svaret kom kraftigt och samfällt, det hördes som från en enda stämma och ur en enda strupe […]”

Boken återger alltså nästan ordagrant den verkliga historiska texten. Moberg såg dessa bondefreder som folkets fred mot herrarnas/kungarnas krig medan kungen såg det som förräderi.

Moberg är inte längre pacifist, det finns ett berättigat våld, men han är heller ingen vän av angreppskrig, hans åsikt är väl den som uttrycks i bondefreden: ”ingen skall följa sin herre längre än till landamäret.” Denna Mobergs inställning syns redan i Svensk strävan som kom ut 1941och som försvarsstaben lät trycka upp i 10.000 ex. att delas ut bland de inkallade.

Skriften är en lite högstämd hyllning av fosterlandet för att stärka försvarsandan men Moberg skriver också:

”Mycken tid och kraft och goda mäns liv förspilldes också på krigståg på andra sidan havet vilka icke alltid förefaller ha varit oundgängliga för rikets försvar. Svenska bönder gick villigt ut att för att värja sin hembygd, men det förekom att de gjorde invändningar, t ex när de skulle skickas över till Polen”.

Moberg var under andra världskriget en stark anhängare av Finlands försvarskamp – men han förespråkade inte att Sverige som land skulle delta i kriget. Ännu tydligare i frågan vad försvaret ska användas till blir Moberg i efterordet till den nya upplagan av Den okända släkten som kom ut 1968. Påverkad av Vietnamkriget skriver Moberg:

”Jag anser inte att Amerika har några godtagbara skäl att föra krig i Asien […] jag kan inte på något sätt se det som USA:s försvarskrig. Den väldiga amerikanska kontinenten är ju inte på något sätt hotad av Nordvietnams folk även om dess regim är kommunistisk […] Världens starkaste militärmakt […] öser ständigt bomber över Nordvietnams arma bönder […] och offret för USA:s bombningar är ett primitivt bondeland som inte kan nå angriparen med motsvarande terrorvapen i dennes eget land […] Vi borde vid det här laget ha genomskådat en av världshistoriens största och ödesdigraste lögner: att ett folk kan försvara sitt fosterland genom att angripa andra folk, att fosterlandet kan försvaras även i andra länder”.

Moberg återkommer till gränsfrederna/bondefrederna i Min Svenska Historia (1970-71) och skriver med gillande om hur minnet av bondefrederna levde kvar i släktled efter släktled. Han nämner att Riksdagsmannen Jonas Jonasson från Gullaboås (grannsocknen till Vissefjärda) inspirerades av dessa bondefreder och var kanske den förste i världen att i Sveriges riksdag år 1869 motionera om fred och avrustning. Jonas Jonasson menade att denna idé blev allt mer populär bland folken men regenterna uppmärksammade det allt mindre och han föreslog ett slags FN med hänvisning till bondefrederna! Jämför detta med det tongivande budskapet från dagens medier och överhet som bara ser militära lösningar på alla konflikter: upprustning, att Sverige ska närma sig/gå med i Nato, att Sverige ska skicka soldater och stridsflyg till andra länder o s v. För mig gör detta boken högaktuell!

Moberg gör i Min svenska historia också en jämförelse mellan bondefrederna och Andra världskrigets samlingsregerings neutralitetspolitik:

”Innan smålänningarna bestämde sig ville de se vem som skulle segra – en opportunistisk och oheroisk hållning, som påminner om Sveriges neutralitetspolitik under andra världskriget. Men syftet och ändamålet därmed – fredens bevarande – var lika gott och mänskligt förklarligt på 1500-talet som 400 år senare.”

Jämför detta med när Moberg var som mest okritisk USA-beundrare kring 1950; då häcklade han de så kallade ”neutralitetsidioterna”, alltså den så kallade tredje ståndpunkten och ville att Sverige skulle gå med i Nato. Det är sannerligen två olika Moberg!

Man kan diskutera den exakta innebörden i ordet antimilitarist, som Moberg var som ung. Betyder det helpacifist? Jag tolkar det mer som att Moberg var emot den slags militär vars uppgift är att slå ner uppror för att bevara klassherravälde, eller föra anfallskrig i andra länder!

Den här boken har gjort ett starkt intryck på mig, både genom sina skönlitterära kvalitéer och genom sitt budskap. Boken är ett tydligt ställningstagande mot krig, men framför allt anfallskrig i överhetens intresse. Därför går det ihop med hans engagemang för ett starkt svenskt försvar under andra världskriget. Den visar också på den radikale Mobergs återkomst, något som började redan med Din stund på jorden, ja kanske i slutet av Utvandrareposet.

Jan-Erik Pettersson noterar i en intressant artikel i Ordfront magasin (dec –14) att det sker en märkbar förändring i Utvandrarsviten; från optimismen hos den framåtsträvande Karl-Oskar till ett slut i vemod och sorg. Karl-Oskar fortsätter in i det längsta att planera för allt större och mer imponerande hus åt sin familj men så dör Kristina. Denna omsvängning har ju även Jens Liljestrand noterat men knyter det till svårigheterna med publiceringen i USA av de två sista delarna i Utvandrar-sviten. Jan-Erik Pettersson i Ordfront uttrycker det istället som: från framgångsrike entreprenören Karl-Oskar till förlorarna Kristina och Robert. Utvandrarromanen segrar genom att skriva två förlorares historia!

Själv ser jag detta som en del i en längre ”vågrörelse” i Mobergs liv (författarskap). Den under ungdomen radikale glider med framgångarna över till den mer etablerade och, speciellt under sent 40- till tidigt 50-tal, den oreserverat USA-beundrande Moberg som på 1960-t åter blir den mer eftertänksamme och radikale samhällskritikern. Albert Carlsson i Din stund på jorden och fader Niklas i Förrädarland, speglar detta. Än tydligare blir det i Min Svenska Historia.

Moberg ville med Förrädarland dra fram en, om inte utelämnad, så dock nedtonad del av vår historia, nämligen bondefrederna/gränsfrederna. Moberg skriver ju i Otrons artiklar:

”Hur tillgår historieförfalskning? Svaret är: genom urval och utelämnande […] Genom detta utelämnande blir bilden av det förflutna förfalskad för oss.”

Boken är alltså en del i Mobergs kamp under sina sista år mot historieförfalskning – för folkets historia.

Under sina sista år hade Moberg mycket kontakt med Sven Delblanc, boken Broder Ville, käre snälle Sven ger en inblick i detta. I boken finns bland annat en artikel där Delblanc beskriver hur han söker hindra Moberg från att deppa ner sig i arbetet med Min Svenska historia. Delblanc påpekar att Moberg redan skrivit folkets historia – och mycket bättre, i sina romaner!

Det är också Sven Delblanc som, enligt min mening, skrivit det bästa eftermälet över Ville i Momåla:

”Ingen kan förneka att han lyckades fylla sin stund på jorden med gott och meningsfullt arbete […] Teoretiskt intresserade skall finna mycket att säga och skriva om hans medvetenhet och ideologiska insikter, på gott och ont. För de folkmassor som anammade och läste hans verk är det viktigaste […] att han kom av folket och blev folket troget. Rättvisa, frihet och solidaritet förblev hans ledstjärnor, så länge hans blick kunde skönja deras ljus. Han förblev till slutet en kamrat. ’Kamrat var ordet som förpliktade, det största ordet på jorden’ (Ur Soldat med brutet gevär) Publicerat i Folket i Bild/Kulturfront som Moberg med glädje såg födas 1971.”

När jag tänker på svenskt krigsflyg i Libyen och det totala kaos de medverkade till, svenska soldater i Afghanistan och hur USA-trupperna de slogs tillsammans med bombar sjukhus och deras brittiska allierade som medverkar när patienter och anhöriga slits ut från Svenska Afghanistankommitténs sjukvårdskliniker och avrättas, hur våldet bara ökar… Och när politiker och medier – liksom 1941 – söker skapa stämningar för ett nytt krigståg österut… Då tänker jag på hur högaktuell Vilhelm Moberg är!

ANNONS