Det stora avslöjandet – IB-affären i backspegeln

Artikeln publicerad i FiB/K 6-7 2020

---

Knut Lindelöf, en av dem som var med från början i FiB/K, har tittat tillbaka på det som verkligen satte tidningen och föreningen på allas läppar: IB-avslöjandet.

---

Förspelet

Vi som var med från början i Folket i Bild/Kulturfront diskuterade intensivt allt som den nya tidningen skulle innehålla. Förutom att bli en folkrörelseorganiserad efterföljare till den masspridda populärtidningen Folket i Bild från 30-talet, så skulle den avslöja stora och djupa missförhållanden som i Lubbe Nordströms Lortsverige 1938, Ivar Los reportage om de gamlas situation 1949, Mobergs rättsröteskandaler på 1950-talet, Catalinaaffären 1952 med flera. FiB/Kulturfront med sitt oberoende av politiska partier och statligt stöd skulle vara särskilt lämpad att gräva fram obekväma sanningar från samhällets baksida. Det var den lockande planen. Men ännu hade inga stora avslöjanden presterats.

Jan Guillou som var vår första och enda reporter med erfarenheter från Bonniers båda avslöjartidningar Se och FiB-Aktuellt kände förmodligen pressen, men var klokt nog mycket noga med att inte inviga fler än absolut nödvändigt i förberedelserna för IB-avslöjandet, som just då var inne i slutskedet. Förutom han själv var det bara Peter Bratt, Håkan Isacson, Jan Myrdal och Greta Hofsten som visste vad som var på gång.

Guillou har mycket underhållande i sin bok Ordets makt och vanmakt givit sin bild av hela förloppet.

När alla förberedelser till sist var klara sammankallades minsta möjliga skara demokratiskt ansvariga, det vill säga styrelsens verkställande utskott, möjligen med någon förstärkning.

Guillou skriver:
”Det var i första halvan av april (1973) ungefär tre veckor före publicering. Där satt Jan Myrdal, Greta Hofsten, Sture Källberg, Göran Elwin, Peter Bratt, Kerstin Ostwald och några till. Jag delade ut reportagetexten och layoutskisserna och bad alla läsa.

När det var klart, efter trettio tysta intensiva minuter, förklarade jag vad jag trodde om den juridiska problematiken, att om vi väl hann publicera materialet så trädde tryckfrihetsförordningen, en av våra grundlagar, i funktion och då skulle vi vara på den säkra sidan.”

Men så blev det alltså inte. Återkommer till varför.

Avslöjandet

Avslöjandet i första omgången kom i nummer 9 (3 maj, krigsrubrik i vit text på svart botten) och nummer 10 två veckor senare. Först gick allt som planerat. Redan torsdagen den 2 maj, dagen innan tidningen hunnit distribueras, kom avslöjandet i Aftonbladet med omedelbara uppföljningar i alla stora medier inklusive Sveriges radios båda TV-kanaler. Förhandsexemplar hade placerats ut strategiskt.

Jag minns vår besvikelse i Umeå över att alla redan visste allt om avslöjandet innan vi ens sett tidningen. Vi lärde oss om IB i de stora medierna, inte genom ett närstudium av vår egen tidning. Så när vi fredagen den 3 maj kom ut på gatorna för att sälja trodde jag att folk skulle slita tidningen ur händerna på oss, men så blev det inte. Istället startade ett egendomligt litet vänsterkrig.

Fibbarna svetsades samman av just det faktum att vi inte var en socialistisk eller kommunistisk organisation och att vi var partipolitiskt obundna. Och vi hade våra tre paroller och en klassisk folkrörelsedemokratisk organisation. FNL-grupperna var vår förebild i det avseendet. Men, såväl våra vänsterkonkurrenter på gatan som den etablerade arbetarrörelsen såg oss mest som maskerade maoister.

På den tiden paraderade våra nära vänner FNL-arna samt vänsterns övriga brokiga samling tidningsförsäljare utanför Systembolaget och det stora Domusvaruhuset i Umeå på fredageftermiddagar och lördagsförmiddagar. Så var det för övrigt på de flesta större orter runt om i landet 1973. Och, sedan ett år tillbaka var även fibbarna en del i den gatubilden. Vi konkurrerade alla om köparna. Vi fibbare sålde kanske mest, men bland studenterna var FiB/K inte särskilt efterfrågad. Det var radikalare grejer som slog bland dem, eller så vände de helt sonika ryggen åt alla ”bokstavsgrupper”, där vi i deras ögon som sagt också hörde hemma.

Den 3 maj 1973 blev det allvar, men vi blev närmast utskrattade av gaturevolutionärerna för att vi krävde en parlamentarisk fempartikommission (alla riksdagspartier – det fanns bara fem partier i riksdagen) för att utreda olagligheterna och beskyllda för att ”sprida borgerliga illusioner om staten” istället för att ”blottlägga dess sanna klasskaraktär”.

Gatudebatten fördes alltså främst med olika ”revolutionärer”, inte med vanligt folk. De nickade mest vänligt och köpte våra tidningar i lite större utsträckning än vanligt. Men på det skulle det också bli ändring.

Kärnan i IB-affären var att Sverige höll sig med en olaglig spionorganisation helt utom parlamentarisk kontroll. Inte ens regeringen var informerad, endast utvalda pålitliga socialdemokratiska regeringsmedlemmar och socialdemokratiskt pålitliga poliser och militärer. I princip var den en stat i staten. Det var någonting oerhört, som väldigt många människor knappast trodde var sant. Medierna jagade alla personer som eventuellt kunde säga något om denna underliga spionorganisation. Men kärnfrågan kom ganska snabbt i skymundan.

Främst i försvarslinjen för IB stod den socialdemokratiske försvarsministern Sven Andersson och överbefälhavaren, socialdemokraten Stig Synnergren. De framträdde överallt och gjorde sitt yttersta för att styra uppmärksamheten mot det självklara att Sverige som alliansfritt land måste hålla sig med en hemlig underrättelsetjänst, det är skadligt för rikets säkerhet att avslöja sådant.
Sven Andersson i DN 3 maj 1973: ”Enligt ÖB sysslar inte Informationsbyrån med inbrott och sådan typ av verksamhet. Vi har ingen verksamhet mot svenska medborgare. Vi verkar med de medel som är tillåtna. Vi har inte rätt till telefonavlyssning.”

Statsminister Olof Palme teg.

Längre än så kom man inte före sommaren, då Sverige som vanligt tog en lång semester. De närmast inblandade i regering, säkerhetstjänst och rättsväsende jobbade nu för högtryck för att utmejsla en strategi för att dölja lagbrotten.

Åsiktsregistreringen gick inte att förneka. Spionen Ekberg och hans verksamhet var ju klart belagd. Det här speglades väl tillsammans med Socialdemokraternas mycket ambivalenta inställning till FNL-rörelsen i riksdagens interpellationsdebatt om IB i maj 1973. Sven Andersson sa då:

– Vi har varit tvungna att skydda svenskarna mot terrorism och hindra att Sverige blir ett slagfält i kampen mellan israeler och araber. Tyvärr har det funnits utlänningar, som man måste hålla under kontroll, sa försvarsministern och tillade:
– De svenska ungdomar som leker med den elden måste hejdas i tid.
Strax dessförinnan hade försvarsministern sagt att polisen (alltså SÄPO) varit tvungen att delta i övervakningen som ett led i skyddet mot terrorism.
– Vi får inte vara så blåögda att vi inte inser att det finns en verksamhet riktad mot Sverige, sade han.

Sven Andersson försäkrade att man i dessa sammanhang inte hade något intresse för svenska organisationer. Att IB fotograferade ett register hos FNL i Göteborg var ett misstag. IB överlämnade det till polisen som förstörde det, påstod han.

Försvarsministern infogade mycket passande en personlig hyllning till FNL-rörelsen. Han själv, ja hans barn, hade alltid stött den.

Efter lovordet svängde han emellertid 180 grader:

– Jag hoppas att rörelsen, när Vietnamkriget är definitivt slut, förblir en rörelse mot krig och att den kan stå emot de krafter som nu försöker ta över. Det vore förödande för en fredsrörelse.” (SvD:s referat den 19 maj)

Att det här var att dölja sanningen var helt uppenbart för alla som ville se.

FiB/K:s misstag

Den 27 september, 11 dagar efter riksdagsvalet, kom nummer 17 med nya avslöjanden. I en krigsrubrik i vit text på mörkt lila botten larmades om IB-spionage i Nordvietnam och Kina. Där fanns också en artikel om Olof Palmes roll i spionverksamheten. I den påstods att Palme träffade IB-chefen Birger Elmér regelbundet tisdagar mellan 12 och 13 i utbildningsdepartementets lokaler, samt att Elmér måste smyga in bakvägen för att inte bli upptäckt, med bild på bakdörren till och med (bild). Det här visade sig emellertid vara löst grundade uppgifter som av misstag råkat slinka in i tidningen. Återkommer till detta.

En kuriositet för min del var att den i nummer 17 utpekade Kinaspionen, officeren Carol Bennedick, hade en exfru i Umeå. Hon kontaktade genast redaktionen och bekräftade att Carol visst varit i Nordvietnam och Kina och skickat vykort därifrån. Kerstin Ostwald på redaktionen kontaktade mig och bad mig söka upp fru Bennedick och försöka få henne att leta fram de där vykorten. Jag gjorde ett försök. Hon var en fin äldre dam som bjöd in mig i sin ödsligt mörka våning på Rådhusesplanaden och berättade mycket och gärna om sin illa sedde exmake. Men något vykort lyckades hon inte leta fram.

Nå, samma dag som nr 17 kom ut släpptes också Peter Bratts bok IB och hotet mot vår säkerhet. Där redogjorde Bratt ganska urskiljningslöst för allt han fått veta av sin gamle lumparkompis, IB-mannen Håkan Isacson. Lämpligheten att publicera försvarshemligheter brydde de sig inte mycket om.

Eftersom Bratt och Isacson som värnpliktiga jobbat på FRA hade de skrivit på en försäkran om att inte sprida hemliga uppgifter, vilket Palme för övrigt var noga med att påpeka senare. Trots detta skriver Bratt på sidorna 62, 63, jag citerar:

”Avancerade kryptospecialister på FRA har lyckats bryta några länders kodsystem. Det gäller Japan, Tjeckoslovakien, Kina, Iran, Turkiet, Zaire och Brasilien…”

Samma uppgifter återgavs också i nr 17 som exempel på vad som stod i Bratts bok.
Nr 17 gav Olof Palme stoff till sitt våldsamma angrepp som kom den 4 november.

Jan Guillou, som ju var mycket medveten om distinktionen mellan försvarshemligheter och IB:s brottsliga verksamhet, hade här uppenbart inte koll på läget. Dessa hemliga – och märk väl i sammanhanget helt onödiga uppgifter – slank av någon anledning in i tidningen. Frågan är varför.

Sista ronden – det rättsliga

Den 22 oktober anhölls Jan Guillou, Peter Bratt, Håkan Isacson, fotografen Ove Holmqvist och ytterligare en fotograf, alla misstänkta för spioneri. Samtidigt gjordes husrannsakan på tidningsredaktionen i Haga skola och hemma hos Jan Guillou.

Den 27–28 oktober var jag på mitt livs andra styrelsemöte och IB-affären hade rullat på sedan den 2 maj. I rundfrågan till oss landsortsledamöter försökte jag förmedla den entusiasm för det politiska uppsving som vi upplevt och använde ordet ”politisk fest”. Jag blev då tillrättavisad av en frustande upprörd Uppsalakamrat, som klargjorde att det sannerligen inte var någon fest. Nej, det rådde närmast undantagstillstånd där vi alla hotades av staten och dess repressiva apparat etc. Stämningen var alltså även i våra led lätt hysterisk på sina håll.

Göran Elvin redogjorde för rättsläget (citat ur styrelseprotokollet):

”De sitter anhållan för spioneri. Det kan ej vara något lindrigare, då hade de fått ta Greta. De har hakat upp det hela på ”indirekt uppsåt”. Paragrafen härstammar från ett betänkande från 1953. Betänkandet lades som proposition 1964, och antogs som grundlag 1965 efter att ha gått igenom riksdagen två gånger. Spioneribestämmelsen är gummiartad. […] Tillräckligt med indirekt uppsåt. Det är vanligt i spionmål. Denna speciella form av indirekt uppsåt = ’man borde ha insett’ (Robért).”

En vecka senare, helgen 3–4 november, bröt Palme äntligen sin tystnad och gav två tidningsintervjuer, en för DN och en för SvD och framträdde i TV förstås. Det blev ett väl förberett karaktärsmord på IB-avslöjarna. Måndagen den 5:e kunde man läsa överallt att ”de här gossarna har förläst sig på indianböcker och dåliga spionromaner”.

I SvD läste vi: ”T.ex. uppgifterna om att jag skulle ha träffat IB-chefen Elmér varje tisdag är ju skrattretande. De har råkat ut för ovederhäftiga uppgiftslämnare.”

Om Bratts bok sa han att den ”ger ett otäckt intryck. Där finns en teknik i utnyttjandet av citat, påståenden och falsk bevisföring som leder tankarna till 30-talets Moskva-processer. Det är en kommunistisk inkvisitionsteknik som verkar nästan sjuklig. […] När sedan i september vissa uppgifter om försvarets radioanstalt (FRA) publicerades var det uppenbart att det handlade om brottslig verksamhet … uppgifterna om FRA var helt avgörande och fullt tillräckligt för att anmäla till åtal.”

Med detta tog Palme initiativet och lyckades vände hela IB-debatten och föra IB:s utomrättsliga existens och brottsliga verksamhet åt sidan. Politiskt skickligt, men en praktfull lögn (genom förtigande av huvudsidan). Från denna stund började många vanliga människor på gatan bemöta oss med just Palmes argument och slutade köpa tidningen. I oss fibbare och i många andra på vänsterkanten, satte Palme med detta sin sista potatis.

Den 9 november kom häktningen av Guillou, Bratt och Isacson. Brottsrubriceringen var ”obehörigen anskaffat uppgifter om rikets försvarsverk och befordrat dem till tryck […] i en del fall har därvid rikets försvar åsamkats icke obetydligt men och i andra fall synnerliga men […]”.

Den 4 januari 1974 dömdes Bratt och Guillou för spioneri och Isacson för spioneri och medhjälp till spioneri, alla till ett års fängelse.

Här dömdes alltså visselblåsarna medan de verkligt ansvariga gick fria. Det är förresten en mycket tydlig parallell till fallen Assange, Manning och Snowden idag.

Peter Bratt var nu trött på att sitta i fängelse och konflikten med redaktör Guillou var djup. Jan Guillou verkade däremot trivas ganska bra på Långholmen, varifrån han med frustande energi bedrev försvarskampen. Han menade att man absolut måste driva frågan till hösta instans. Jan Myrdal var av samma mening och skrev ett brev till Långholmsfångarna, som uppmanade dem att överklaga. Men Bratt och Isacson förklarade sig nöjda med domen. Han redogjorde nu 46 år senare (i den nya TV-dokumentären) för saken och sa att han inte hade ”någon lust att bli en nickedocka åt Jan Myrdals politiska spel … vara vänsterhjälte och galjonsfigur … jag ville komma ut ur fängelset och bli av med det där.”

Guillou överklagade alltså till hovrätten, och den 14 mars 74 kom den domen, som innebar att hans straff faktiskt sänktes till 10 månader. Han överklagade till Högsta domstolen, men de tog inte upp målet.

Jan Myrdal ville emellertid till varje pris driva fram ett tryckfrihetsmål, det som från början varit målet för att få IB-materialet sanningsgsranskat. Därför skrev han sin provokativa artikel Den ena handen tvättar den andra med P O Ultvedts nu klassiska teckning av ämbetsmän som borstar varandra på ryggen (FiB/K nr 19-74). Där pekade han ut namngivna svenska ämbetsmän som brottslingar. Jag minns att vi då lärde oss de gammalsvenska rättsbegreppen saker och saklös.

Dåvarande JK, Bengt Lännergren, tvingades nu åtala och Jan Myrdal fick sitt tryckfrihetsmål. Och, den 31 november 1974 meddelade JK att FiB/K friades. Seger alltså. Problemet var bara att domen inte gällde IB:s brottsliga verksamhet, utan bara den där Myrdaltexten. Så den manövern ledde ingen vart i huvudfrågan.

Opinionsarbetet

Från 3 maj 1973 mobiliserade FiB/Kulturfront alla sina händer och fötter på gator och torg och hela sin organisationsförmåga. 23 oktober, dagen efter häktningen och husrannsakningarna, tågade 7 000 människor till Sergels torg där bland annat Sara Lidman, som representant för DFFG (FNL-rörelsen), talade.

Enligt protokollet från styrelsens majmöte rapporterade jag att Umeå-avdelningen växer, att vi var cirka 30 aktiva och att vi sålt 770 ex av första IB-numret. Liknande rapporter kom från ytterligare 24 avdelningar.

Jag ser i min almanacka att vi i Umeå arrangerade två IB-demonstrationer, en den 26 oktober 1973 (fackeltåg med 350 deltagare) och en lördagen den 12 januari 1974.

I Stockholm togs initiativ till en särskild IB-kommitté, som skulle leda opinionsarbetet för IB-avslöjarna, bredda verksamheten till det stora Folkrörelsesverige. De ordnade möten, gav ut broschyr och fick avläggare på flera orter i landet, bland annat i Umeå.

Den 3 september ordnades ett stort opinionsmöte i Stockholm med 5-600 deltagare. Peter Bratt, Jan Guillou, Harald Ofstad, Gustav Ericson och Jan Myrdal talade och talen blev en broschyr.

Den 1 december ordnades den så kallade IB-galan i gamla riksdagshuset. 4 000 mötte upp, köerna ringlade sig långa utanför, många kom aldrig ens in. 50 000 kronor samlades in till de politiska fångarna och framträdanden av landets främsta artister avlöste varandra på podiet längs fram i den gamla plenisalen. Här gjordes också en skivinspelning som blev en skiva med alla tal och artistframträdanden.

I Tage Danielssons bok Utan tvivel är man inte riktigt klok finns en lysande liten text om IB-affären. Den finns på SvT-Öppet arkiv. Sveriges författare och artister stod nästan man- och kvinnogrant på FiB/K:s sida då.

Jan Guillou åkte runt i landet och talade. Den 21:a maj 1974 kom han till Umeå. Studentkåren hade bjudit in honom till ett offentligt möte i nya kårhuset Universum. Jag hämtade honom vid flyget klockan 16. En halvtimme senare hade FiB-avdelningen möte med honom i vår lokal i Skarinska villan. Efter en kort intervju med Västerbottens Folkblad var det dags för det stora mötet. Rotundan var fullpackad. Jag väntade mig en konfrontation mellan Guillou och våra revolutionära antagonister. Någon av dessa frågade försynt om det verkligen var någon mening med att kräva en ”parlamentarisk fempartikommission”. Guillou svarade att så var fallet och sedan var den saken avklarad. Efteråt följde jag med honom till hotell Esplanad, där han bodde, och förvånades över att han beställde in en halv flaska rödvin, som han förmodligen behövde för att varva ner. Vi fibbare var mycket måttliga med alkohol. Vi snackade en stund och sedan gick jag hem.

Några fria filmare följde alla stora evenemang och klippte ihop en dokumentärfilm. Min almanacka berättar att den visades på Umeå Folkets Bio den 8 maj 1974.

Till detta kom utgivning av böcker, pamfletter och broschyrer av olika slag som såldes på möten, gator och torg landet runt.

Summering

Socialdemokraterna fick betala ett högt pris för IB-affären. I FiB/K 11–1993, 20 år efter IB-affären, skriver Jan Guillou:

”Lagarna kom att förändras efter processen, det är något man kan peka på som ett rent konkret resultat av IB-affären. Genom den grundlagsändring, alltså med riksdagsval emellan besluten, avskaffades brottet ’spioneri genom journalistik’ och ersattes med brottet ’obehörig befattning med hemlig uppgift’, som skrevs in i TF.

Om man tänker sig att vi gripits efter denna lagändring, så skulle vi haft en fördel däri, att det skulle bli ett tryckfrihetsmål med jury, att vi skulle få försvara oss med att vi var journalister och att den påstådda skada vi åsamkat försvaret måste komma att vägas mot medborgarnas rätt att få veta vilken brottslig verksamhet som bedrivits inom försvaret. Vi skulle dessutom ha rätt att använda oss av sanningsbevisning, alltså visa att vi haft rätt i våra allvarliga anklagelser.”

I den nya organisation SSI (Sektionen för särskild inhämtning) som byggdes upp efter IB-affären förlorade socialdemokratiska partiet sin särställning. De S-märkta nyckelpersonerna ersattes av militärer. Vidare inrättades en så kallad ”underrättelsenämnd”, som åtminstone formellt gjorde verksamheten laglig.

Palmes och andra partiföreträdares slingriga ljugande fick även andra konsekvenser för partiet. Att få Hasse & Tage samt långa rader av författare, konstnärer, artister och intellektuella emot sig blev ett svåröverskådligt avbräck, som säkert sved på djupet i Olof Palme. Han ville ju gärna framstå ”som en radikal och tänkande demokratisk socialist”, som Jan Guillou uttryckte det nu i den nya SVT-dokumentären.

På 60-talet var S den självklara politiska hemvisten för radikaler, artister och intellektuella. Många ställde upp för S i valrörelserna, och den kritik som fanns mot folkhemmets avarter var i grunden vänskaplig och gärna humoristisk.

I decennieskiftet 69/70, efter gruvstrejken 1969 och den följande vågen av vilda strejker, vände det för Socialdemokraterna. Nedgången i opinionen blev tydlig i valet 1970. Utförsbacken började alltså flera år före IB-affären, men befästes och förstärktes med den. Ett tydligt tecken på förtroendeproblemen var när Socialdemokraterna i Stockholms län i en skrivelse hösten1972 uppmanade länets arbetarekommuner att inte teckna medlemskap i föreningen FiB/Kulturfront och Tage Danielsson hade sin sylvassa insändare den 23 november 1972 i DN, som avslutades med: ”Ett minimikrav på rörelsen är att den rör på sig.”

Även om IB-affären inte kom att påverka valutgången 1973 i någon större utsträckning, så vågar jag påstå att IB-surdegen bet sig fast och vidhäftar Socialdemokratin än idag. Man har aldrig repat sig. Hasse Alfredsson uttryckte det 1973 så här (efter valet): ”Jag trodde på Erlanders skrynkliga cheviotbyxor, jag tror mindre på Palmes skrynkliga jeans. Det döljer sig en skräddarsydd svart byråkrat där under.”

Med detta tappade Socialdemokratin stora delar av den generation vänsterradikala ungdomar som skramlat med FNL-bössor och sålt Vietnambulletiner. De återvände aldrig.

För FiB/Kulturfront fick IB-affären också avgörande betydelse – på gott och ont. Vi blev kända för varenda människa i hela vårt land, vilket vi fortfarande märker och har viss nytta av. Alla känner visserligen till FiB/K – tidningen som avslöjade IB – men alltför många förvånas att tidningen fortfarande lever. FiB/K blev ett exempel på att ”all publicitet är bra publicitet” inte alltid stämmer.

Palmes extremist-stämpel bet sig trots allt fast i mycket vida kretsar. Vi blev främst en angelägenhet för vår egen väl sammansvetsade förening med 1000-talet medlemmar, som förstås genom åren spridit lite ringar på vattnet. Men en masspridd populärtidning – som gamla Folket i Bild – blev vi aldrig.

Den prenumererade upplagan översteg dock aldrig 20 000. Enligt ett VU-protokoll var den prenumererade upplagan 18 298 på nummer 7/76.

---

Guillou om misstagen

Jag ringer upp Jan Guillou ute i Östhammar där han sitter i Coronakarantän och skriver på nästa del om släkten Lauritzen. Jag är nyfiken på hur han ser på de misstag som Folket i Bild ändå gjorde.

De där uppgifterna om knäckta FRA-koder var ju försvarshemligheter och inga olagligheter. Varför hamnade de i tidningen?
– Jo, Greta Hofsten och Peter Bratt var mycket noga med att det skulle göras reklam för Bratts bok i tidningen och att de viktigaste uppgifterna ur den också skulle återges i tidningen. Jag var motståndare till den där boken, men hade inget val i det här fallet. Greta var ju ansvarig utgivare och de hängde över axeln på mig och kollade att allt kom med.
Men fattade de inte att det var brottsligt att återge detta i tryck?
– Nja, man ska ha klart för sig att stämningen var mycket upphetsad vid den tidpunkten och Greta var som sagt av någon anledning mycket angelägen om att det skulle göras reklam för Bratts bok i nummer 17. Men det som fanns i Peters bok var i princip det material som vi hade sorterat bort i det mycket väl förberedda första avslöjandet i nummer 9 och 10.

Och de påstådda tisdagsmötena mellan Palme och Elmér på utbildningsdepartementet, hur hamnade de uppgifterna i tidningen?
– Jo, de kom från Peter Bratts egen källa ”Harry”, som för mig var helt okänd. Uppgifterna fanns också i Bratts bok.

Jan Guillou menar vidare att det inte var de knäckta FRA-koderna som var den egentliga orsaken till spioneriåtalet…
– Visst, Palme hade en poäng, det var försvarshemligheter, men de fick tjäna som hans eleganta exempel som alla kunde förstå och lägga på minnet. Nej, orsaken till spioneridomen var ÖB Synnergrens så kallade men-utlåtande, en lång lista på sådant som orsakat försvaret men – alltså skada; namnpubliceringar, adresser etc – skador som nu måste repareras.
Konflikten mellan Peter Bratt och dig, spelade inte den in?
– Jo säkert. Den blev akut i fängelset. Vi fick nämligen ett försynt erbjudande om att vi kunde klara oss undan med ”bara” ett års fängelse – om vi förklarade oss nöjda med tingsrättsdomen, och underförstått att publiceringarna upphörde förstås. Det framfördes från högre ort till mig via min advokat, som för övrigt tyckte det var mycket genant, det var ju olagligt. Håkan och Peter accepterade emellertid erbjudandet. Peter Bratt förnekar att vi fick detta erbjudande.

Men är IB-affären verkligen ordentligt utredd nu?
– Nej, knappast. Den så kallade Säkerhetskommissionen som gjordes flera år senare (SOU 2002:92, 1999-2002 KL) hade direktiv att endast syssla med IB:s inrikes verksamhet. Men det viktigaste var ju IB:s utrikes verksamhet, som tydligt visade att IB förde en egen utrikespolitik helt i strid med Sveriges då officiella. De bedrev spionage mot Nordvietnam och Kina till exempel.

Ditt straff sänktes i hovrätten, varför?
– Ja, först yrkade jag förstås på frikännande dom. Men när det inte gick skyllde jag på att Peter Bratt skrivit 20 procent mer i sin bok än jag gjort i tidningen, varpå jag fick straffet sänkt från ett år till 10 månader.

Bratt om misstagen

Peter Bratt, IB-affärens egentlige upphovsman, skrev 2007 memoarboken Med rent uppsåt där han från sin utgångspunkt tecknade bilden av IB-skeendet, från kontakterna med IB-agenten och lumparkompisen Håkan Isacson 1971, till avtjänat straff på Långholmen drygt tre år senare. Via Facebook snokade jag rätt på honom och fick tillfälle att via telefon ställa mina frågor om FiB/K:s misstag även till honom. Han ger föga förvånande en delvis avvikande bild från Jan Guillous. Jag frågar…

Hur kommer det sig att ni publicerade de där FRA-koderna, de var ju försvarshemligheter?
– Jo, som du kanske minns gick luften ur IB-affären sommaren -73. Håkan Isacson blev förbannad, ”så lätt ska de inte komma undan”, menade han. Så vi bestämde oss för att skriva boken (IB och hotet mot vår säkerhet KL). Och för det behövde vi ett förskott. Både Bonniers och Norstedts tackade nej, men Gidlunds skrev ut en check på 10 000 direkt. Sedan skrev vi boken på några veckor i en lägenhet i Frankrike. Greta Hofsten ville absolut att uppgifterna i boken skulle presenteras i FiB/K samtidigt med boksläppet, förmodligen för att blåsa liv i affären igen även för tidningens del. Vi visste förstås att FRA-koderna var försvarshemligheter, men ganska harmlösa sådana och gällde bara länder som Sverige inte hade några problem med. Men grejen var alltså att vi ville drämma till ordentligt för att blåsa liv i affären igen efter sommaren och efter valet.

I boken och i FiB/K nr 17-73 fanns också uppgifterna om att Palme träffade Elmér varje tisdag på Utbildningsdepartementet… Var det en plantering för att kunna belägga tidningen med lögn? Hur nådde de uppgifterna tidningen?
– Så här var det. Lastbilschauffören med täcknamnet ”Harry” i det IB-anknutna företaget Long Trade tog kontakt med mig. Han var alltså IB-agent. Long Trade sysslade med transporter till Östeuropa. Harry berättade om de där tisdagsmötena mellan Palme och Elmér.
– Förmodligen var Harry utskickad av Elmér, som ville skydda sig själv och skjuta skulden för IB mera på Palme, som i sin tur kategoriskt påstod att han inte hade något med IB att göra och att alla IB-kontakter sköttes av försvarsministern Sven Andersson. Men, Palme och Elmér kände varandra sedan 50-talet och Palme höll honom om ryggen. Att Elmér och Palme regelbundet spelade tennis var också välkänt. Dåvarande rikspolischefen Carl Persson lyckades i slutet av 60-talet övertyga Tage Erlander att Elmér skulle tvingas lägga ner IB:s inrikes spionage, det var ju Säpos jobb, alltså Carl Perssons revir. Men när Palme efterträdda Erlander 1969 satte han stopp för den saken. Och jag blev dessutom vid en lunch med samme Carl Persson diskret upplyst om att Palme var direkt inblandad i kontakterna och styrningen av IB. Men några bevis kunde vi tyvärr inte få fram, så Palme kunde blåneka och raljera.

Du och Håkan Isacson förklarade er nöjda med tingsrättsdomen, var det egentligen så klokt?
– Jag ville komma ur det hela så fort som möjligt. När det nu inte var ett tryckfrihetsmål innebar det en risk att straffet skulle förlängas till två, kanske tre år genom att överklaga till Hovrätten.

Jan Guillou påstår att han via sin advokat fick ett inofficiellt erbjudande om strafflindring på villkor att han förklarade sig nöjd med tingsrättsdomen. Hur var det med den saken?
– Nej, nej. Det var tvärtom så att min advokat Jan Gelin försökte övertala mig att överklaga. ”Du kommer att ångra dig resten av livet om du inte driver det vidare”, menade han. Det var alltså samma sak som Jan Myrdal skrev i det där brevet och vad Guillou också ansåg. Var han fått det där ifrån, om han kan ha uppfattat något sådant eller bara hittat på det, vet jag inte. Men jag ville inte överklaga helt enkelt.

Ord står alltså mot ord mellan Bratt och Guillou om vissa detaljer och taktiska bedömningar under affärens gång, vilket ledde till en personlig konflikt dem emellan. Men de var helt eniga i huvudfrågorna om att IB:s själva existens var olaglig och att Palme och Socialdemokraterna hade exklusiv kontroll över det hemliga IB, bedrev olagligt spioneri mot svenska kommunister inom fackföreningsrörelsen och solidaritetsorganisationer samt om att IB drev en egen utrikespolitik i strid med Sveriges demokratiskt fastslagna.

Men ingen ansvarig ställdes någonsin till svars för dessa brott. Det är och förblir alltså en stor rättsskandal.