Söndagen den 7 december 1941 attackerades den amerikanska örlogs- och flygbasen Pearl Harbor på Hawaii mycket oväntat av japanska styrkor. Fem slagskepp sänktes vid anfallet och ytterligare tre fick svåra skador. Endast fyra dagar senare, torsdagen den 11:e, förklarade Nazityskland krig mot Förenta Staterna, vilket nästan ingen hade anat. Två gånger i obruten följd hade det nu blixtrat från en klarblå himmel.
”Vi trodde knappt våra örons vittnesbörd, då Hitlers krigsförklaring nådde oss”, utbrast John Kenneth Galbraith (1908–2006), när han intervjuades av journalisten/författaren Gitta Sereny 1988. ”Aktionen tycktes fullständigt irrationell, och jag anser att den räddade Europa”, fortfor Galbraith och tillade att Amerikas folk var fast beslutet att anta utmaningen från Tredje riket.
Själv tror jag att sovjetiska Röda armén är den kraft som mer än någon annan ”räddade Europa”, men jag inbillar mig också att Hitlers mått och steg var precis så irrationella som Galbraith gjorde gällande. Dittills hade inflytelserika judiska minoritetsgrupper i USA kunnat pressa Franklin D Roosevelt att inte gå med i kriget, eftersom – föreställde man sig på goda grunder – ett mera krigsaktivistiskt USA skulle göra situationen än svårare för judarna både inom och utom de tyska gränserna. Genom Adolf Hitlers utspel bortföll den omständigheten. Varningssignalerna ljöd plötsligt än intensivare för Europas judar med Nazityskland och Förenta Staterna på kollisionskurs.
Precis 40 dagar efter krigsförklaringen från das Reich sammanstrålade femton nazistiska toppolitiker i en luxuös byggnad i Wannsee i den västligaste utkanten av Berlin. Reinhard Heydrich, högste chef för Säkerhetsministeriet och i dag allmänt känd under epitetet ”Tjeckoslovakiens bödel”, fungerade som värd för sammankomsten. En inbjudan till rådplägningen hade skickats ut redan i slutet av november. Denna inbjudan hade i sin tur föregåtts av ett hemligt brev, som Hermann Göring postat till Heydrich den 31 juli 1941, bara en dryg månad efter att de tyska stridskrafterna hade angripit Sovjetunionen. I denna skrivelse uppmanades Heydrich att utarbeta en detaljerad plan för den slutgiltiga lösningen av judefrågan.
Att planera Förintelsen var alltså, utan idealiserande omskrivningar, målet för Wannsee-konferensen tisdagen den 20 januari 1942. Somliga historiker har tyckt sig se ett samband mellan krigsförklaringen mot USA i december och överläggningarna i Wannsee i januari, men det stämmer inte riktigt. Som jag nyss har visat fördes konferensen på tal av Göring mer än fyra månader före krigsutspelet. Klart står i alla händelser att judeproblematiken och den slutgiltiga lösningen blev en allt viktigare angelägenhet för nazisterna, synnerligast för Hitler och hans närmaste, efterhand som världskriget fortskred.
Konferensens deltagare var som sagt femton till antalet. De representerade (a) Tredje rikets inrikes-, justitie-, propaganda- och utrikesministerier, vidare (b) ockupationsmyndigheterna i Tjeckoslovakien, Sovjetunionen och Polen samt (c) SS (Schutzstafel – den säkerhets- och terrororganisation över vilken Heinrich Himmler basade). Tio av de femton edsvurna hade universitets- eller högskoleutbildning och åtta kunde stoltsera med doktorsgrad, de flesta i juridik. Konferens-protokollet fördes av österrikaren Adolf Eichmann (1906–62). Denne man argumenterade i både månader och år för att den europeiska kontinentens alla judar skulle deporteras till Madagaskar i Östafrika, men dessa tankar förverkligades aldrig. Efter krigets slut flydde Eichmann till Argentina, där han 1960 greps av israeliska agenter och, i ett senare skede, dömdes till döden och avrättades.
Inte ens i Wannsee fattades i klara verba några beslut om att judar skulle likvideras i massomfattning. Den utgångspunkten var i realiteten outtalad. De femton hade olika uppfattningar i detaljfrågor, men ingen av dem ifrågasatte den överordnade målsättningen – att på det lämpligaste och mest effektiva sättet förinta Europas samtliga judar inklusive de judar som vistades i Turkiet, Algeriet, Marocko och i Tunisien. Juristen Friedrich Kritzinger var den ende som i efterhand ångrade sin medverkan i seansen. I ett tjänsteutlåtande från 1940 skrev han dock att judarna i en inte alltför avlägsen framtid ”kommer att ha försvunnit från Tysklands yta”.
Det närmare 20 sidor långa mötesprotokollet godkändes av Heydrich och kopierades i 30 ex. Kopia nr 16 – men bara den – har man lyckligtvis återfunnit. Den upptäcktes i mars 1947 bland handlingar som tillhörde biträdande statssekreteraren vid utrikesministeriet, och som också var en av de femton. Det erbjuder inga oöverkomliga svårigheter att memorera hans namn: Martin Luther! I dag förvaras detta 16:e protokoll i Politiska arkivet på utrikesministeriet i Berlin.
Ingenstans i Wannsee-protokollet står det uttryckligen att judar ska bringas om livet i industriell skala i en nära framtid. Det syftet var underförstått. På sidan 7 heter det t ex att stora judiska kontingenter ska ”föras vägbyggande” österut till arbetslägren i Sovjetunionen, ”varvid en stor del utan tvivel faller bort genom naturlig decimering”. Sidan dessförinnan innehåller en förteckning över antalet judar i 34 europeiska länder, vilket landar i en slutsumma på ”mer än elva miljoner” – eller precis 11.292.300 st enligt mina kalkyler. Bara spillror av den numerären uppges ha levat i Sverige, Danmark, Finland och i Norge – 8.000, 5.600, 2.300 respektive 1.300 – medan Sovjetunionen registreras för 5,0 miljoner, Polen för 2,2 och Ungern för 0,74 miljoner.
Till bilden hör att det s k eutanasiprogrammet trädde i kraft i oktober 1939 och därefter tillämpades i 22 månader till augusti 1941. Det innebar att sammanlagt 100 000 ”mindervärdiga” avlägsnades från mentalsjukhusen och en rad andra institutioner för att därefter systematiskt gasas ihjäl. I genomsnitt 150 människor/dygn gick döden till mötes på det sättet.
Reinhard Heydrich umgicks en tid med idéer om att ett ishavsläger i trakten av Murmansk kunde vara en lämplig avstjälpningsplats för Europas elva miljoner judar. I ett tal den 4 februari, dryga två veckor efter Wannsee, gjorde han sig till tolk för den uppfattningen. Men vid det tillfället hade ’mannen med järnhjärtat’, som Hitler kallade honom, blott fyra månader kvar av sitt liv. En av de sista dagarna i maj sårades han svårt av tjeckiska patrioter i sin egenskap av tillförordnad riksprotektor och skräckväldes-regissör i Böhmen-Mähren och avled den 4 juni, 38 år gammal. Som hämnd utplånade nazisterna byn Lidice och avrättade hela den manliga befolkningen där.
Den 30 januari, tio dagar efter Wannsee och på årsdagen av nationalsocialisternas Machtübernahme, talade Hitler på Sportpalatset i Berlin och slog fast att kriget bara kunde sluta på ett av två olika sätt – ”antingen elimineras de ariska folken eller också försvinner judenheten från Europa”. I ytterligare ett tal den 24 februari, denna gång på 22-årsdagen av NSDAP:s grundande, var rikskanslerns tveksamhet som bortblåst: ”Min profetia ska gå i uppfyllelse; det ariska människosläktet kommer inte att förintas i kriget, men juden kommer att undanröjas.”
Från början till slut förde Nazityskland ett tvåfrontskrig under den stora världsbranden åren 1939–45. Krigsansträngningarna riktade sig dels emot andra länder och dels mot icke-arier, främst judarna men även mot zigenare, homo- och bisexuella, Jehovas vittnen, mentalt funktionsnedsatta etc. Det senare ”frontavsnittet” blev efterhand allt viktigare. Inte ens när det militära nederlaget var ett oåterkalleligt faktum trappades judeförföljelserna ner; tvärtom kom de att intensifieras.
Nog är det en skrämmande tanke att Tredje riket sannolikt gått segrande ur kriget, om vapnen riktats mot ett håll i stället för mot två. Nu blev den omåttligt resursslukande striden mot judarna i praktiken nazisternas fall.
Du måste logga in för att kommentera.