Häxjägaren (Montage: K Lindelöf)
Åren 1668–1676 under förmyndarna och den unge Karl XI brukar kallas ”stora oväsendets tid”. Det var då som trolldomsraseriet kulminerade. På sina väl inoljade kvastskaft for häxorna i skytteltrafik till Blå-kulla och firade sabbat med Djävulen och dennes anhang med själva examensfesten förlagd till påsken. Vid återkomsten hit till jämmerdalen ställde de vittberesta trollkonorna sedan till så mycket djävulskap som de förmådde och som deras obefintliga samveten tillät. Människor och djur led alla helvetets kval.
Tron på häxor var allmänt utbredd, och nästan ingen betvivlade deras sinnevärldsliga existens. I Sverige likviderades ca 250 häxor under ”stora oväsendets” dagar, till 90 procent kvinnor i motsats till vår egen tids gängskjutningar som nästan uteslutande skördar manliga offer. I många länder på kontinenten var häxförekomsten än ymnigare än i Sverige och avrättningarna vanligare. Ja, tiden var ond, då som nu.
Om jag själv haft det tvivelaktiga nöjet att leva under 1670-talet, så skulle jag med till visshet gränsande sannolikhet ha varit lika häxförblindad som alla andra. Troligen hade jag även då skickat in debattinlägg till Värmlands Folkblad – om vi tänker oss att VF funnits redan på den tiden … – med smarta och sinnrika förslag på hur de oupphörligt aktiva häxornas skadeverkningar effektivast skulle kunna minimeras. Ute på stan bland Karlstads 2000 invånare vore reaktionerna lätta att föreställa sig:
”Utmärkt skrivet, Parner!” skulle mina supporters jubla. ”Di där djävvla häxera ska minsann få vete att di lever!”
Men den 1600-tals-Parner som försäkrade att just häxorna var upphovet till mycket av tillvarons elände gjorde sig trots allt skyldig till en flagrant lögn. Från den lögnen kan han inte svära sig fri. Vi har alla ett personligt ansvar för hur vi testar våra övertygelser och hur vi söker evidens för det vi säger och skriver. Emellertid var jag i gott sällskap. Till och med universalgeniet och 26-barnsfadern Urban Hjärne (1641–1724) – sedermera prisad som häxbekämpare av rang – trodde under uppväxtåren både på trollpackor, Hin Onde och på ”Satans förbannade tyranni”, för att nu använda hans eget ordval.
Som lögnare är jag ändå ganska chanslös mot USA:s 45:e president, den i likhet med häxorna allestädes närvarande Donald Trump. Den mannen ljuger fullständigt hämningslöst om både stort och smått från bittida till sent och har så gjort alltsedan han blev installerad i Washington den 20 januari 2017. Alltihop började för övrigt redan då. Solen lyste och publiken vid installationsevenemanget var den klart största genom tiderna kom det att heta, något som genast dementerades av press och TV. Solen lyste ju enbart med sin frånvaro, och åskådarna var ungefär 30 procent fler vid Barack Obamas trontillträde 2009. För att ha tillhandahållit den informationen blev medierna grundligt uppläxade av Trumps pressekreterare, som menade att rapporteringen varit avsiktligt falsk – på uppenbart politiska grunder. Alla kunde ju se att solen sken…
En av presidentens taleskvinnor, Kellyanne Conway, framträdde nästa dag på TV och försökte lägga allt tillrätta: pressekreteraren hade bara, löd hennes besked, presenterat ”alternativa fakta”.
Men fakta kan aldrig vara alternativa. A och icke-A kan inte båda vara sanna vid ett och samma tillfälle. Livshållningar, synsätt, tolkningar, uppfattningar, övertygelser o s v kan vara alternativa, fakta däremot inte. Icke desto mindre har Trump och hans meningsfränder sakta men säkert drivit in oss i en värld till brädden fylld av såväl alternativa fakta som ”fake news”, ständiga tvetydigheter och eviga motsägelser. Ren galenskap tycks ha blivit högsta mode i vida kretsar. Illavarslande är onekligen att den amerikanske presidenten kan räkna med eldunderstöd från allsköns högernationalistiska grupperingar i flera länder.
Många av Trumps osanningar utmanar löjet. Hans återkommande uttalanden om att alla varningar för klimatförändringar bara är en typisk ”kinesisk bluff” hör till den kategorin. Men att toppmännen i Kinas Kommunistiska Parti, KKP, skulle kunna påverka hela världens forskarelit i mer klimatvänlig riktning är förstås bokstavligen otänkbart. Ett fåtal vetenskapsmän må vara bestickliga men inte tiotusentals i alla befintliga väderstreck. Av klimatforskarna är minst 97 procent oense med hyresgästen i Vita Huset.
Presidentens redan klassiska tirader om oss blågula i ett anförande den 18 februari 2017 innehöll också ren gallimatias: ”Se bara på det som hände i Sverige i går kväll! I Sverige. Vem hade väl kunnat tro det?” undrade det talande subjektet. Lyckligtvis hade ingenting särskilt hänt i Sverige ”i går kväll”.
Annat är både intressantare och allvarligare. Dit hör det faktum att Trump ibland försvarar sina fadäser genom att helt skamlöst avfärda motsatsparet sant/falskt. Presidentvalet 2016 är ett slående exempel. Då fick Hillary Clinton ca 3.000.000 fler röster än segraren, vilket enligt Trump berodde på att miljontals Clinton-anhängare ”röstat illegalt”. När ABC:s David Muir i en intervju krävde att Donald T skulle styrka sitt påstående med handfasta bevis, så erhöll han svaret: ”Vet du vad som är viktigt? Det viktiga är att mitt folk håller med mig när jag säger vad jag säger.” Då samma ämne avhandlades i en Time Magazine-intervju fick tidningen nöja sig med ett likartat besked: ”Vad som spelar roll är att landet tror på mig.”
Det här är en retorik som vi känner alltför väl igen. Folket och landet ska tro på och lita till en stark och handlingskraftig ledare. Jag anser givetvis inte att Trump och Hitler är ideologiska enäggstvillingar, men i sitt mycket fria förhållande till sanningen påminner de onekligen om varann. Tredje rikets kansler och USA:s 45:e president var och är båda lika evidens- och faktaresistenta.
Till detta ska läggas att huvudparten av Förenta Staternas tongivande medier – fake media – har utsetts till Donald T:s svurna fiender eller, som han själv hellre säger, till ”folkets fiender”. Ligger det inte något djupt ödesmättat i detta? Kan ett land i vilket den högsta politiska ledningen för jämnan befinner sig i krig med tredje statsmakten förbli demokratiskt på längre sikt i någon rimlig mening? En sakkunnig själ kan förhoppningsvis upplysa mig på den punkten.
PS: Ett antal av exemplen ovan är hämtade från nyinvalda akademiledamoten Åsa Wikforss omtalade studie Alternativa fakta – Om kunskapen och dess fiender (Fri Tanke förlag). Det är en bok som jag med glädje rekommenderar och önskar många läsare. DS.
”Av klimatforskarna är minst 97 procent oense med hyresgästen i Vita Huset.” Vad är poängen med detta påpekande?
De som kom på och fick Nobelpris (2005) för att ha mer vetenskapligt klargjort vad magsår beror på, de hade nog mer än 97% av dåtidens magsårsexperter mot sig. Först när de smittat sig själva med Helicobacter pylori blev deras resultat accepterade. Lika sant som det är att Trump är en storlögnare, lika sant är det att en vetenskaplig sanning inte har med antalet medhållare att göra. I det unga Sovjet var nog ALLA vetenskapsmän, liksom i resten av världen, lamarckister (de ansåg att förvärvade egenskaper kunde överföras till avkomman). Mendels lagar blev mer accepterade först när man förstod DNA:s funktion och vad mutation innebär. Den debatten pågick nog i närmare hundra år. Hur länge har debatten om den eventuellt androgena (människopåverkade) klimatförändringen pågått?
Tänk vad många det är som emellanåt anser att vad de flesta forskarna tycker, det är det som är sant.
FNs klimatpanel IPCC statistiska häxbrygd om människans påverkan på klimatet: statistiken om att klimatforskare till 97 procent är eniga om människans påverkan på klimatet är bluff. Det finns tre källor som IPCC använder sig av. 1) Illiniosuniversitetet år 2009 där 10257 forskare tillfrågades. Bara 3146 svarade (30,7 procent). 2) År 2010 frågade Anderegg 1372 forskare, vilket är en låg siffra i relation till Illinoisuniversitetets antal tillfrågade. 3) År 2013 kom Cook-analysen av 11944 uppsatser. Endast 41 uppsatser hävdade människans påverkan på klimatet.
(Fakta hämtat från Tege Tornvalls bok ”Tänk om det blir kallare”, sid 140).
Om varje människa har en Gudstro till allt vad FN sysslar med och få journalister (eller forskare) kontrollerar om statistiken från IPCC stämmer överens med verkligheten, ja då blir utsagan om siffran 97 procent bland forskare en effektiv propaganda att banka in i huvudet på folk. Ty, FN och dess klimatpanel kan väl inte ljuga vad gäller statistik, eller?
Jag tror vi är utsatta för ett av den vilseledande elitens äldsta och farligaste trix, nämligen konfliktskapande, som leder till käbbel, hat, kaos, diktatur och krig.
Den uppspelade konflikten av den förvillande eliten, så även av Åsa Wikfors, är ingen verklig oenighet om elitens egen överhöghet. Det finns evidensbaserad kritik av Åsa Wikfors att inhämta för den intresserade, kritik som avslöjar några av de trix som jag letat efter och exponerar.
Så var då de 97 procenten inte bara ett ur vetenskaplig synpunkt irrelevant påpekande, det var dessutom lögn. Lögn är nog också mitt påpekande om hur många magsårsexperter som inte höll med om den verkliga grunden till magsår. Det insåg jag redan när jag skrev, men tyckte att själva irrelevansen var det viktiga, eventuella procentsatser oviktiga. Men om nu Gunnar E:s genomgång av procentsatser stämmer åtminstone någorlunda, då blir frågan, varför valde Mats P en så hög siffra, och var kommer den ifrån? Det påminner om valstatistik från DDR.
För övrigt; forskare och forskare. När jag var yngre tittade jag emellanåt på Bengt Feldreichs TV-program Snillen spekulerar (1959–1985) där en nobelprisvinnare om något i astronomi lade ut texten om hur man skulle kunna få människor att äta mer grönsaker. (Påhittat exempel det medges). Om jag vill diskutera hur det var möjligt för kinesiskan Tu Youyou att till slut upptäckta hur man skulle extrahera artemisinin och dihydroartemisinin, (finns i malörtsväxter) läkemedel som avsevärt minskat dödligheten i malaria, genom att studera gamla kinesiska dokument, hon var ju inte språkvetare, ja då skulle jag inte vända mig till en klimatexpert.
Förenta Nationernas klimatpanel IPCC är ett politiskt styrd. Dess målsättning / dess propaganda är att banka in i huvudet på folk att miljöhotet (läs koldioxid) är gränsöverskridande och av denna anledning bör/måste varje nation upphäva det nationella självbestämmandet. Tänk att en så liten gas (proportionellt sett till kväve och syre i atmosfären) får så stort genomslag bland politiska partier i det att upphäva det nationella självbestämmandet. Märkligt att även vänstern gått i fällan vad gäller gasen koldioxid. Det verkar som om få inom vänstern har kunskap om behovet av gasen koldioxid i luften. Utan koldioxid i luften har växter mindre förmåga att klara av torrperioder. Koldioxid är växters livsexistens och kan via klyvöppningar suga in denna gas och vara mindre beroende av rötternas intag av samma gas. Att upphäva det nationella självbestämmandet p g a en gränsöverskridande gas finner jag ologiskt. Varje nation vet att försöka minimera utsläpp lokalt och för detta behövs lokala investeringar. Globalisterna / internationalisterna vill satsa pengar globalt till ingen nytta, men ingen globalist vet vad pengarna går till. En sak vet vi, globalistiska satsningar kräver enorm byråkrati och i slutändan vet ingen svensk vad globala investeringar har gjort för nytta. En statsbudget med nationellt självbestämmande har större förutsättningar att investera i miljö. Globalisterna i all sin godhet vill dränera svensk statsbudget utomlands till byråkratiska institutioner.
Du måste logga in för att kommentera.