EU:s och DN:s historierevisionism – snart i våra skolor

1
600
Artikeln publicerad i nr 4-2020

EU:s resolution om andra världskriget:
I höstas antog det så kallade Europaparlamentet en resolution med syfte att vi ska lära oss av historien för att kunna undvika katastrofer i framtiden. Problemet är bara att den inte bygger på historiska fakta, konstaterar historikern Lennart Palm.


Text: Lennart Palm


Den 19 september 2019 antog Europaparlamentet med stor majoritet resolutionen Vikten av europeisk hågkomst för Europas framtid. Syftet med den sades vara att Europas folk skall kunna lära av historiens katastrofer för att undvika dem i framtiden. EU-parlamentets politiker försöker här konstruera ett kollektivt minne, men tyvärr utan att nämnvärt intressera sig för grundläggande historiska fakta. Resolutionen har knappast nämnts i våra stora medier.

Dess huvudtanke är att andra världskriget startades gemensamt av Nazityskland och Sovjetunionen. ”Europaparlamentet betonar att andra världskriget, det mest förödande kriget i Europas historia, började som ett direkt resultat av den ökända nazityska-sovjetiska ickeangreppspakten av den 23 augusti 1939, även kallad Molotov-Ribbentrop-pakten och dess hemliga protokoll, varmed två totalitära regimer som hade det gemensamma målet att erövra världen delade upp Europa i två inflytelsezoner.”

Så enkelt blandar man bort korten – utan nya sakargument går man här emot den historiska forskningens etablerade uppfattning om Tyskland som krigets anstiftare.

Några bortglömda förhållanden: Andra världskriget var i hög grad en fortsättning på det första. Europas politiska eliter förde, i sin kamp om kolonier och marknader, 1914 ut sina folk i historiens dittills mest förödande människoslakt. Segrarna, främst Frankrike, Storbritannien, USA och Belgien, utpekade Tyskland som ensamt ansvarigt för kriget och krävde drakoniska krigsskadestånd. Gamla tyska områden som Elsass-Lothringen och Västpreussen berövades landet, Rhenlandet ställdes under förmynderskap.

I öster föll det tsarryska imperiet 1917 samman och ersattes av nya självständiga stater. I det nya Sovjetryssland fortsatte ett inbördeskrig mellan röda och vita ända till 1922. De vita fick hjälp av hundratusentals soldater från staterna i väst: Tyskland, Storbritannien, Tjeckoslovakien, USA, Finland med flera. Dessa interventioner lämnade inte bara stor förödelse bakom sig, utan bidrog också till att skapa en belägringsanda i Sovjet. Också här glömmer Europaparlamentet Västländernas draksådd inför vad som komma skulle.

”Så enkelt blandar man bort korten – utan nya sakargument går man här emot den historiska forskningens etablerade uppfattning om Tyskland som krigets anstiftare.”

I Sovjetunionen uppfattade man den kapitalistiska omvärlden som fientlig. Inledningsvis fruktade sovjetledningen främst britterna, men med Hitlers makttillträde kom man alltmer att se det nazistiska Tyskland som huvudhotet. Hitlers planer på att skapa ”Lebensraum” och kolonisera ”undermänniskorna” i öst var väl kända från Mein Kampf, och den tyska upprustningen var man också välinformerad om. Inmarschen i Rhenlandet 1936 och det tyska ingripandet mot den spanska republiken gjorde saken än klarare.

Tysklands ambitioner, menade sovjetregeringen 1934, ”kan bara motarbetas av en ring av bestämda grannar”. Moskva gick därför in för så kallad kollektiv säkerhet. Men hur ”bestämda” var grannarna? Hitlers makttillträde hade möjliggjorts av Tysklands konservativa och liberala partier som mangrant röstat för hans fullmaktslagar 1933.

Europas demokratier hade stått helt passiva både vid Rheninmarschen och det fascistiska upproret i Spanien. Trots detta gjorde Sovjet under 1930-talet energiska propåer om försvarsallianser till Frankrike, Storbritannien, USA, Rumänien, Polen, Jugoslavien, ja till och med till det fascistiska Italien. Överallt avvisades förslagen.

Den 29 september 1938 sammanträffade den brittiska premiärministern Chamberlain och Frankrikes president Daladier med Hitler och Mussolini i München. Tyskland krävde att tjeckerna lämnade ifrån sig Sudetlandet med dess tysktalande befolkning. Hitler fick grönt ljus av britter och fransmän att anfalla Tjeckoslovakien, och han stannade som bekant inte vid Sudetlandet. Sovjet såg nu vartåt det barkade, det vill säga att väst ville få Hitlers arméer att gå österut. Så sent som i april 1939 avvisade Frankrike ett nytt bud från Sovjet. I maj sökte den nye sovjetiske utrikesministern Molotov ånyo avtal med Polen, men avvisades omedelbart. Med engelsmännen blev det visserligen förhandlingar, men de hade egna hemliga förhandlingar med Hitler och var föga intresserade av en uppgörelse med ryssarna. Chamberlain skickade en delegation via passagerarbåt (i 13 knops fart) som efter fem dygn nådde Sovjet, där delegaterna visade sig sakna fullmakt att underteckna något avtal.

Nu gav Sovjet upp allt hopp om en allians med västmakterna. Molotov-Ribbentrop-pakten undertecknades den 23 augusti 1939. För Sovjet gav avtalet flera fördelar, främst att man fick andrum att ytterligare bygga upp försvaret inför det tyska anfall man i slutändan visste skulle komma. Genom det (förvisso omoraliska) hemliga tilläggsprotokollet fick man ett ”intresseområde” som kom att fungera som en stor buffertzon.

Hela detta sammanhang har omsorgsfullt suddats bort i Europaparlamentets historieskriv- ning. Inte minst förbluffande är att München -38 inte med ett ord omnämns.

Men det stannar inte där. Den 22 juni 1941 kom så det stora anfallet på Sovjet, Operation Barbarossa. Förutom Tyskland deltog Österrike, Rumänien, Finland, Italien, Ungern, Slovakien och Kroatien. Det är från flera av dessa länder eldsjälarna bakom parlamentsresolutionen kommer. Till saken hör att det faktiskt var Sovjet och Röda armén som stod för huvuddelen av det militära motståndet mot nazismen. Likaså var det ofta kommunister som stod i spetsen för motståndsrörelserna i det tyskockuperade Europa.

Ingenting av detta får plats i EU-parlamen- tets historieskrivning.

Vad får då en sådan här resolution för följder? I resolutionen uppmanas EU:s medlemsländer att högtidlighålla 23 augusti, dagen för den tysk-sovjetiska pakten, som sammanslagen minnesdag för offren för nazism och kommunism, att motverka ”banalisering” i debatt och medier, främja en gemensam historisk kultur med mera. Det ryska samhället uppmanas göra upp med sitt tragiska förflutna, och avbryta sitt påstådda informationskrig för att splittra det demokratiska Europa.

Utan att bekymra sig över stenkastning i glashus skriver EU-parlamentet också att Ryssland måste upphöra med att förvränga historiska fakta. I EU-Natos svenska reläsändare DN har Michael Winiarski redan i två artiklar tacksamt nappat på den russofoba ukasen från Bryssel. Vi lär tyvärr få se mer av detta i ”våra” medier. Och i våra skolor…

ANNONS

1 KOMMENTAR

  1. Intressant och i huvudsak korrekt. Dock har jag svårt att förstå varför FiB gör sig besvär med att visa större förståelse för Stalin än Hitler. Det är en öppen fråga vem som orsakat flest döda och förödelse.

    Segraren skriver historia, heter det. Om ni någon gång får tillfälle att läsa den historia som gavs ut i sovjetsamhället skulle ni inte ens känna igen det andra världskriget, så förljugen var den.

Välkommen med dina synpunkter!