Myrdal om Tiananmen 1989

Ingemar Folke bemöter här Jan Myrdals skriftställning i nr 8-2019.

0
442
Ur FiB/K nr 9-2019

Myrdal anser att det militära ingripandet på Tiananmen var ”nödvändigt”, ty annars hade Kina gått samma väg som de östeuropeiska realsocialistiska staterna.

Myrdal menar också att en möjlig utveckling, om inte militär hade satts in mot demonstranterna på Tiananmen, hade varit långvarigt inbördeskrig, eftersom ”de motsättningar som fanns i juni 1989 visade sig inom Folkets befrielsearmé”. Källan till denna uppgift är en icke namngiven ”kinesisk vän”. Denne vän var själv oförstående till det militära ingripandet, när detta ägde rum. ”Då var han mest orolig och förvirrat undrande.” Men denne vän har sedan dess sett tillbaka på vad som hände och analyserat det. Mer får vi inte veta om hur vännen kommit fram till sin slutsats.

Det är alltid vanskligt med kontrafaktiska antaganden av det slag som Myrdal laborerar med här: vad skulle ha hänt, om inte… I det kontrafaktiska antagandets natur ligger ju att det inte går att vare sig bevisa eller motbevisa.

Kina hade 1989 sedan uppemot tio år slagit in på vägen mot kapitalism. Det visade sig lyckosamt för Kinas ekonomi. BNP tuffade under 80-talet på med ökningar på i genomsnitt 10 procent årligen. Fler och fler kineser fick kraftigt höjd levnadsstandard och närde förhoppningar om en ännu ljusare framtid. Och detta, märk väl, redan under 1980-talet.

Sovjetunionen däremot hade förlorat ett tioårigt angreppskrig i Afghanistan och kapprustat sig fördärvad i tävlan med USA. I jämförelse med Kina framstod Sovjet 1989 som ett murket konkursbo.

Om massakern på Tiananmen verkligen var nödvändig av de skäl Myrdal anger, så borde ju saken så här långt efteråt också i Kina kunna diskuteras och förklaras av partiet.  Det går emellertid inte. Faktum är att de flesta i den generation som vuxit upp i Kina efter 1989 inte känner till händelserna. Och personer som vill skriva om ”den 4 juni” på sociala medier i Kina får sina inlägg bortplockade.

Låt mig, som ett alternativ till Myrdals katastrofscenarion, själv göra ett kontrafaktiskt antagande. Om inte demonstrationerna på Tiananmen och i andra större städer våren 1989 hade krossats i blod, kunde de ha blivit upptakten till en politisk modernisering, innefattande demokratiska rättigheter m.m. Att kineser kan trivas väl under demokratiska förhållanden visas inte minst av exemplet Taiwan. Vad Myrdal anger som möjliga konsekvenser av att inte ingripa militärt mot demonstranterna på Tiananmen, statens sammanbrott och inbördeskrig, förefaller vid en jämförelse inte mer sannolikt. Någon ”nödvändighet” bakom massakern är det svårt att urskilja.

För övrigt, var det en så stor katastrof för omvärlden att Sovjetunionen upplöstes? När det begav sig, tillhörde jag den del av vänstern som betecknade Sovjet som den största faran för världsfreden och det system som rådde i landet som ”barbariskt”.

Att beordra militären att skjuta på de egna obeväpnade medborgarna – vad gör det med en människa? Skulle man känna förtroende för en sådan person? Rösta på honom i nästa val? Det behövde Deng Xiaoping aldrig oroa sig för.

Välkommen med dina synpunkter!