Textilarbetare från Borås blev Sveriges meste politiske fånge

Han sattes i fångläger för sitt motstånd mot Hitler

Han var antinazist och 1940 ordförande för fabriksklubben på Wäfveribolaget i Borås. Åsiktsregistrerareds av ”Hestapo”, den svenska hemliga statspolisen, och sattes i politiskt fångläger i Öxnered utanför Vänersborg.

Här berättar Per Francke, Sveriges meste politiske fånge, om tiden som fånge för sina åsikters skull i ett av 26 svenska politiska fångläger under kriget, läger vars chef Tage Erlander krävde hårdare tag mot fångarna.

– Jag har svenskt rekord i politisk internering, säger Per Francke (1920-2000) när jag träffar honom för en intervju en vacker sommardag i Borås 1992.

Han frammanar bilden av Sverige under kriget, ett Sverige som egentligen inte alls var neutralt, utan gjorde allt för att tillfredsställa tyska intressen, bedra västmakterna, bekämpa Sovjetunionen och anpassa sin politik efter nazityska krav och önskemål.

• 2.140.000 (två miljoner etthundrafyrtiotusen) tyska soldater transporterades på svenska järnvägsvagnar genom Sverige till och från Norge och Finland från juni 1940 till augusti 1943.
• Under samma tid gick 100.000 vagnslaster tyska vapen på svenska järnvägar till fronterna.
• Tyska bombplan utrustades med kullager från SKF.
• 10,6 miljoner ton svensk högvärdig järnmalm exporterades till Tyskland och blev till tanks, kanoner och kulsprutor som framförallt dödade sovjetiska, men också brittiska och amerikanska soldater och partisaner över hela Europa.
• 1941 skeppades 45.000 ton svensk järnmalm per dag till Tyskland.
• Sverige lånade ut 500 privata och statliga järnvägsvagnar för att underlätta malmtransporterna, och de allierade bedrogs vad det gäller kvantiteter och kvalité på malmen till nazisterna.
• Tidningar som kritiserade Nazitysklands krigspolitik beslagtogs.
• Wallenberg sysslade med kamouflageverksamhet för tyska företag, bulvanägde andra och lånade ut pengar till tysk atomforskning. 
• Wallenbergs Enskilda Bank handlade med judars och andra deporterades och förintade människors stulna värdepapper, konstaterar Maria-Pia Boethius i sin bok om svensk politik under andra världskriget, ”Heder och Samvete, Sverige under andra världskriget” (Norstedts förlag).

Sådan är alltså bilden av Sverige under kriget, långt ifrån den officiella propagandamyten om ett neutralt land.

Och det är i denna miljö, när Hitler står på höjden av sin makt, som de svenska politiska interneringslägren inrättas. Sammantaget cirka 670 svenskar, framförallt kommunister, men också syndikalister och en och annan socialdemokrat, tvingades under kortare eller längre tid till uppsamlingsläger för antinazister.

Ett av lägren fanns i Öxnered utanför Vänersborg, och där internerades textilarbetaren Per Francke från Borås.

Cyklade till Borås

Han föddes i Långaryd i Hylte i Halland och växte upp i Torups gamla kommun. När Per var 13 år var varannandagsskolan slut – och det var dags att flytta hemifrån. Han försörjde sig som skogsarbetare, planterade träd, och som lantarbetare där det fanns arbete att få.

Det var 1930-tal, arbetslöshet, och sommaren 1937, samma dag som det första spadtaget togs för det gamla badhuset i Borås, kom 17-årige Francke och en vän cyklande till Borås i hopp om att hitta något jobb. Det blev treskift på Konstsilke, och senare Linds färgeri och Wäfveribolaget.

Flera år tidigare, vid Hitlers maktövertagande 1933, var han redan en aktiv antifascist som oroades över den framväxande fascismen och nazismen och med det den ökande risken för krig.

– Vi såg de inhemska fascisterna. Den tyska flaggan vajade från många disponentvillor och över många företag. Det var inte ovanligt med tyska chefer då, berättar Per Francke.

Det var inte förrän senare han drogs till den kommunistiska rörelsen.
– När jag kom till Borås fick jag kontakt med människor som hade studerat Marx, och där kände jag mig hemma.

Snart var han aktiv i den kommunistiska ungdomsrörelsen, samtidigt som han var fackligt aktiv och 1940 blev ordförande för fabriksklubben på Wäfveribolaget på Norrby.

Inkallad

I april 1941 kallades Per in som riktare till 7,5 cm pjäser vid fältartilleriet A2 på Kviberg i Göteborg.
– I september kom styckjunkare Oldenburg och meddelade mig att jag skulle förflyttas till Öxnered. Ordern kom från arméledningsstaben.

Det var i huvudsak hemliga statspolisen, föregångare till SÄPO, av många kallad ”Hestapo” som travesti på tyska Gestapo, som gjorde upp listor och registrerade kommunister och andra, och som rekommenderade fångläger för vissa personer. Dessutom hade regementscheferna rätt att skicka folk på läger, och därtill förekom rent angiveri, ibland falsk sådan där personlig fiendskap och hämnd var det enda motivet.
– Men i mitt fall var det Hestapo. Från regementet fanns inga klagomål på mitt uppförande, men jag var en mycket aktiv antifascist som vägrade att buga för Hitler, säger Per Francke.

Han fick först på egen hand åka till Borås för att hämta sin civila kostym. Väl tillbaka på Kviberg blev det först avrustning och sedan transport i regementets svarta Volvo till centralstationen i Göteborg. Därifrån tåg till Öxnered station där en man väntade för att ta honom till lägret som var förlagt i den gamla prästgården Karlsro. Efter anmälan hos lägerchefen Hammarström anvisades han en sängplats i ett av de 20-manna militärtält som de cirka 70 fångarna bodde i. I prästgårdens huvudbyggnad hade Hammarström sin expedition och internerna sin matsal. Längre fram på hösten fanns inte så många kvar i lägret och de återstående, bland dem Per Francke, fick bo i huvudbyggnaden.
– Var tionde dag fick jag fem kronor, minns han. Men vi behövde aldrig arbeta, även om det förekom arbete i en del av lägren.

Lägren kallades ”arbetsläger”, ”läger för extremister” och ”korrektionsläger” för kriminella.
– Man ville aldrig erkänna att det var kommunister, en och annan syndikalist och till och med socialdemokrat som sattes i lägren. Men det gemensamma för alla oss internerade var att vi var starkt antifascistiska, mot Hitler och kriget.

Den 11 januari 1942 upplöstes lägret i Öxnered och Sveglägret i Härjedalen. De kvarvarande från de båda lägren sammanfördes i ett nytt läger, Grytan som öppnades den 12 januari 1942 utanför Östersund.

Per Francke:
– I Danmark sammanfördes kommunister i ett läger i Horseröd på Jylland och överlämnades senare till tyska koncentrationsläger. När vi transporterades västerut från Östersund var det många som fruktade att vi skulle överlämnas till tyskarna i Norge.

Om Nazityskland och dess allierade vunnit kriget hade det inte funnits någon Per Francke att berätta om tiden då svensk demokrati kantrade rejält och spärrade in 670 medborgare för att de var aktiva antinazister; och att det var Sverige som krävde att tyskarna skulle stämpla ett rött J i judarnas pass så att de blev lättare att identifiera vid gränsen och kasta tillbaka till döden i Tyskland.

Vändpunkten

Per Francke och de andra 670 svenska politiska fångarna fick leva. Redan den 7 december 1941, då det stod klart att tyskarna förlorat slaget om Moskva och för första gången tvingades retirera efter att fyra miljoner man slagits på ett område lika stort som Frankrike, märkte internerna en attitydförändring. De behandlades bättre och man slutade att ta in nya.
– Vi förde ett himla liv, uppvaktade och skrev brev och krävde vår rätt att som värnpliktiga ha vapen och försvara oss om Hitler anföll. Och från februari hade vi det mycket bättre än de som låg i buskarna, till exempel bättre mat med egna kokerskor, minns Per. Men några vapen fick de aldrig.

I år är det 78 år sedan Per Francke och de andra politiskt internerade frigavs från lägren. Den 24 september 1942 upplöstes Grytan och de internerade fick återvända hem, dock inte till sina förband som andra värnpliktiga. De var registrerade i ”Hestapos” rullor och Per fick i stället återvända till jobbet på Wäfveribolaget i Borås.

Den där vackra sommardagen 1992 när jag träffar honom undrar han varför just han valdes ut för att sitta längst tid i svenskt fångläger.
– Jag var sannolikt den ende politiskt aktive i Borås som blev internerad, och jag har aldrig riktigt förstått varför. Det fanns många som var mer kvalificerade än jag.

Tryckfrihet

För många blev han kanske mest känd som medlem i olika tryckfrihetsjuryer under 25 års tid.
– Jag blev känd för att mycket troget tillämpa svensk tryckfrihet. Pressen ska ha stor frihet när det gäller åsikter och åsiktsfrihet!

Han var ordförande i målet som behandlade Expressens mutanklagelser mot fotbollsspelare, ordförande i fallet Ahmed Rami och Radio Islams antisemitism, samt ordförande i målet mellan Ebbe Carlsson och TV:s Aktuellt.

Ända till sin död i Stockholm 26 december 2000 höll han fast vid att den kommunistiska ideologin i Karl Marx tappning har en bärighet. 

Men man hittade inte någon stalinist i Per Francke. Snarare människan som aldrig slutade tro att fascism och nazism är av ondo och leder till diktatur och brutalitet. Ungdomens antifascistiska övertygelse med bland annat aktivt stöd för den spanska republiken mot Franco och hans fascister, lämnade honom aldrig, trots att han för sin övertygelse tvingades sitta i svenskt läger i ett års tid när den svenska samlingsregeringen kröp för Hitler.
– Vi vill ha upprättelse för att vi genom livet fått leva med en stämpel på oss, och dessutom satts i interneringsläger för våra åsikter och vårt motstånd mot fascisterna, sa Per lugnt när vi satt ner den där sommardagen i Stadsparken i Borås.
– Det handlar om människor som inte gjort något kriminellt, inte brutit mot någon lag, utan om människor som bara använde sin rätt till en politisk ståndpunkt.

Någon upprättelse, erkännande eller ursäkt har dock Per Francke eller de 670 andra politiska fångarna aldrig fått från den svenska regeringen eller riksdagen. I slutet av 1980-talet genomfördes en omröstning i riksdagen i frågan. Miljöpartiet, Vänsterpartiet samt Hadar Cars (L) och Hans-Göran Frank (s) röstade för en officiell upprättelse och ett erkännande från statens sida att man gjort fel som internerat antinazister.

Någon majoritet för det gick dock aldrig att få. 

Per Francke dog i Stockholm 80 år gammal den 26 december 2000, 58 år efter tiden som Sveriges meste politiske fånge. 

Utan att någonsin fått upprättelse, eller ens en ursäkt, av den svenska staten för dess handlingar under ett av krigsårens mörkaste och mest skamfyllda episoder, för att grundläggande mänskliga fri- och rättigheter sattes ur spel i Sverige och den svenska regeringen löpte Hitlers ärenden och satte diktatorns motståndare i läger.

NOTERING:
Per Erik Sigfrid Francke, föddes 15 februari 1920 i Långaryd i Hylte kommun och växte upp i Torup i Halland. Död 26 december 2000 i Stockholm.
Per Francke var son till mekaniker Olof Francke och Olga Jönsson, blev textilarbetare i Borås, studerade vid Viskadalens Folkhögskola 1944 och LO-skolan vid Brunnsviks folkhögskola 1945. Han blev redaktionschef för Vänsterpartiets tidning Ny Dag 1958, var dess chefredaktör 1964–1973, samt informationssekreterare i Vänsterpartiet kommunisterna 1973–1986.

ANNONS