Vem var egentligen Jurij Gagarin? Vi reste till Ryssland och fann fake news, halvsanningar, offentliga lögner och ett och annat korn av sanning.
Skribent: Per Eklöf
Fotograf: Lars Forsstedt
Den 12 april 1961 färdades sovjetmedborgaren Jurij Gagarin som den första människan ut i rymden. Han var också den förste som reste ett varv i omloppsbana runt jordklotet. Senare samma år i en intervju i BBC TV får Gagarin frågan varför tidningen The Daily Worker publicerat historien om den lyckade rymdfärden redan en dag tidigare, den 11 april. Alltså dagen innan den officiella uppskjutningsdagen. Vad är egentligen sant i den här historien? tycktes BBC-reportrarna undra.
För att få reda på mer om historien om den första människan i rymden började fotografen Lars Forsstedt och jag vår resa med ett besök i Jurij Gagarins barndomshem i Klusjino, där han föddes 1934. Vi reser under en tid då det är lättare att resa i Ryssland än nu, det här är innan Ryssland går in i Ukraina, och även innan covid-19-pandemin.
Vår chaufför anlitar flitigt bilens datoriserade karta och den engelsktalande guiden Vitalij Travinov förklarar att de inte använder Google maps i Ryssland utan har ett eget digitalt kartsystem. I bilar sålda i Ryssland har de dessutom ett eget navigationssystem och man kan välja olika röster, som till exempel Yodas från Stjärnornas krig, eller Lenins.
– Ta till vänster kamrat, skojar Vitalij och imiterar Lenins röst.
Byn Klusjino har cirka tre hundra invånare. Här och var saknas hus på tomterna men gamla fruktträd och spridda bärbuskar erinrar om dem som en gång levt här. Längst bort i änden av huvudgatan ligger Gagarins födelsehus.
Jurij Gagarins pappa var snickare och hans mamma var mjölkerska. Huset har pappan byggt själv får vi veta, och vi blir visade pappans snickarbänk och de verktyg han använde. Kor, grisar, får och höns hölls inne i bostadshuset på grund av rädslan för vargar enligt vad vi får höra. Mycket ser ut som om det är hopspikat för bara någon vecka sedan – färskt hyvlat omålat virke. Jag tänker att det har väl skett en renovering.
Lars som har stor erfarenhet av små stugor i Norrland är tveksam till hur huset överhuvudtaget är utformat med uppdelade rum och väggar som inte går upp till taket. Och spisen som ska värma upp huset står på en träställning, inte på till exempel tegelstenar. Och var sov de fyra barnen? Det finns bara två smala sängar och en vagga som hänger från taket. En vagga verkar rätt överflödig om det inte är för att ge en känsla av att det var här Jurij föddes och sov i en liknande vagga.
Men guiden har svar. Att väggarna inte går upp till taket gör att värmen sprids bättre, att spisen står på en träställning är endast ett undantag och rumsfördelningen – det var så man byggde då. Och barnen? Ja de fick sova där de kunde. I vardagsrummet eller ovanpå spisen.
Väl hemma i Sverige läser jag i en artikel i en brittisk tidning att när familjen Gagarin efter krigsslutet flyttade till den närliggande staden Gzjatsk tog familjen med sig sitt lilla hus från Klusjino och byggde upp det där. Staden Gzjatsk fick namnet Gagarin vid Jurij Gagarins död 1968. Barndomshemmet i Klusjino uppfördes 1971 och är en kopia av stugan i staden Gagarin.
När Tyskland angrep Sovjet 1941 var Jurij Gagarin sju år och började skolan på hösten. Det blev en kort skolgång eftersom tyskarna erövrade Klusjino redan efter någon månad. Tyska soldater flyttade in i huset och i trädgården på husets baksida byggde pappa Gagarin en bostad åt familjen i en sorts jordkällare.
Under rundvandringen i stugan har guiderna inte berättat något personligt om Jurij Gagarin och de har heller inte visat något som tillhört honom, inte ens en leksak. Hela barndomshemmet ger intryck av att vara arrangerat och tillrättalagt. Ute i den provisoriska bostaden – också den en kopia byggd på 1970-talet – som familjen vistades i innan den sovjetiska armén återerövrade Klusjino, berättar guiden däremot en rad mer personliga historier. Eller hur personliga är de egentligen?
– Några av tyskarna som bodde i Gagarins hus var trevliga, men en var ganska grym. Han kunde ge mat till hunden inför de hungriga barnen. En gång la han sockerbitar på trappstegen ner till jordkällaren där Gagarin-familjen bodde. När barnen sträckte sig efter sockret stampade han på sockerbitarna. En gång gjorde den yngste brodern, Boris, något fel och då hängde den grymme tysken upp pojken i en halsduk i ett träd så att han höll på att kvävas. Jurij hämtade sin mamma i jordkällaren och hon räddade Boris liv.
I den närliggande staden Gagarin besöker vi rymdmuseet som självklart kretsar kring Gagarins rymdfärd och de 108 minuter som det tog för honom att färdas ett varv runt jorden. På bottenvåningen står en tryckkammare som Jurij tillbringade tio dygn i innan rymdresan – och tryckkammaren är originalet, ingen kopia, säger den nytillkomna museiguiden. Det var för att testa om han kunde hålla sig koncentrerad trots yttre påfrestningar som Jurij vistades i tryckkammaren.
Efter krigsslutet hade Gagarin börjat studera och så småningom tog ett rymdintresse vid. Via Orenburgs militära flygskola ledde det intresset till att han blev uttagen som en av 20 blivande kosmonauter. Att han slutligen blev vald till den som först fick resa ut i rymden finns det olika teorier om. I den lilla kapseln som användes var det en fördel att vara kort. Några anser att det var för hans trevliga sätt och att han var snygg – en egenskap som Chrusjtjov sägs ha gillat då en blivande rymdhjälte skulle vara en god representant för Sovjet. Guiden Vitalij har en egen teori om att det var för att Jurij Gagarin kom från Rysslands kärnland och var en man av folket. Hans närmaste konkurrent, German Titov, var en medelklassgrabb från västra Sibirien.
Det ursprungliga kontrollbordet för Gagarins uppskjutning står uppställt i museet och Lars och jag får skjuta upp Vostok 1 med Gagarin i. När jag trycker på startknappen spelas Gagarins raketstart upp på en bildskärm. Ser bra ut.
På väg ut ur museet pekar museiguiden på en monter med en nyckel i.
“Där är nyckeln som egentligen startade raketen.”
Är det den riktiga nyckeln? frågar jag. Guiden bekräftar.
I museet finns också det brev som Gagarin skrev till sin fru i den händelse han inte skulle återvända levande.
– Han landar med fallskärm på en potatisåker i sin orange rymddräkt och två kvinnor börjar springa bort från honom när de ser honom. Då ropar han att han landat med ett rymdskepp. Den ena kvinnan vänder sig då om och säger misstroget att här finns varken hav eller skepp, berättar Vitalij och fortsätter:
– Att han skulle resa ut i rymden var hemligt till och med för hans föräldrar. Dagen för rymdfärden var hans pappa ute och fiskade. Pappans fiskekamrat som lyssnat på radion på morgonen frågade om det var sonen, Jurij, som rest ut i rymden. Nej, det kan inte vara han för det har han inte sagt något om, svarade pappan. Hemlighetsmakeriet var stort kring det sovjetiska rymdprogrammet. Och Korolev som var hjärnan bakom rymdprogrammet var en fullständigt okänd person ända fram till sin död. I ett hörn på museet är hans skrivbord uppställt. På museet får vi ingen information om att Korolev föll offer för Stalins utrensningar 1938 och tillbringade sex år i fångenskap, varav två år i den mest ökända av provinserna i Gulag: Kolyma. Väl frisläppt gick han under beteckningen “chefsdesignern”. Enligt direktiv från Stalin skulle hans identitet vara en statshemlighet, något som fortsatte gälla även efter Stalins död. Det var först när Korolev dog 1966 som de sovjetiska myndigheterna yppade hans namn och tillät publicering av en bild på honom i Pravda. Tack vare Korolev tog Sovjet mängder av rymdrekord: första satelliten i omloppsbana runt jorden (Sputnik), första levande varelsen i rymden (hunden Lajka), första människan i rymden (Gagarin), första kvinnan i rymden (Teresjkovo) och den första rymdpromenaden (Leonov).
Under återfärden till Moskva återger Vitalij bevingade ord som Gagarin ska ha yttrat:
– Några fraser som Gagarin sa vid rymdresan är berömda. ”Nu åker vi” – vid starten, ”Adjö kamrater” – när kapseln börjar brinna och närmar sig jorden strax innan Gagarin skjuter ut sig från kapseln och ”Det finns ingen gud här uppe” – när han är i omloppsbana runt jorden.
Åter på hotellrummet hittar jag en utskrift på nätet av vad Gagarin sagt under sin rymdfärd. Jag hittar inget av ovanstående citat. I en artikel hittar jag däremot en beskrivning av hur Jurij Gagarin landade på jorden i en fallskärm. Han landade inte i en kapsel som Sovjet länge hävdade att han gjorde. Anledningen till den lögnen var att reglerna för en rymdfärd beslöts av Féderation Aéronautique Internationale (FAI) 1960 på FAI:s 53:e konferens. De reglerna följde även Sovjet – officiellt – och de stipulerade att den förste människan i rymden måste landa i sin kapsel. Inte skjuta ut sig med katapult och landa med fallskärm, vilket Gagarin gjorde. Två dagar senare ger vi oss av till det lilla samhället Stjärnstaden, fyra mil norr om Moskva, där Jurij Gagarin tränade tillsammans med andra sovjetiska kosmonauter innan rymdfärden. Fram till 1990-talet var Stjärnstaden hemlig och fanns inte på några kartor. Var Jurij Gagarin befann sig och vad han tränade inför visste inte ens hans närmaste släktingar.
Den lokala guiden Elena talar ryska och Vitalij översätter. Vi stannar först till vid ett stridsflygplan, en MIG 19, som enligt guiderna var den flygplanstyp som Gagarin störtade med och dog 1968. Andra källor hävdar att han störtade i flygplanstypen MIG 15.
Flygkraschen beskrevs länge endast som en ”tragisk flygolycka”, och många har spekulerat i att olyckan berodde på vårdslöshet och för mycket vodka. Den senaste förklaringen gavs i början av 2000-talet av en av Gagarins kollegor, kosmonauten Leonov, som fått ta del av utredningen kring Gagarins död. Enligt honom hade en annan pilot flugit ett plan på fel höjd, kommit för nära Gagarins plan, orsakat en ljudbang och då hade Gagarins plan kommit i spinn och störtat. Den pilotens namn är fortfarande hemligt.
Hur dog Gagarin?, frågar jag.
– Han störtade med samma flygplanstyp som står här i Stjärnstaden. Men omständigheterna är oklara, säger guiderna.
Drack Gagarin mycket alkohol?
– Nej han drack måttligt, han var mycket skötsam, säger Vitalij direkt utan att invänta den lokala guidens svar.
Vi visas runt i två hallar där kopior av stora delar av rymdstationen ISS och dess föregångare MIR är uppbyggda. Den ena hallen är mest för besökare och den andra hallen mer en ren träningsanläggning. I Stjärnstaden har till exempel de svenska astronauterna Christer Fuglesang och Jessica Meir tränat.
Lars tycker att Gagarin ser lite plufsig ut i ansiktet på en av de sista bilderna av honom som hänger på en vägg i träningscentret. Och då är han ändå bara drygt trettio år på bilden. Förklaringarna hittar jag i böcker skrivna i väst. I Maria Küchens bok Rymdens alfabet beskrivs hur Jurij Gagarin en gång efter sin rymdfärd flydde ut genom ett fönster från en kvinnas hotellrum när hans fru letade efter honom. Att han var onykter kan ha bidragit till att han när han hoppade från kvinnans balkong på andra våningen landade på marken med ansiktet före. Som minne från det äventyret fick Jurij Gagarin leva med ett deformerat vänster ögonbryn. Andra böcker beskriver hur Sovjetledningen försökte dämpa Gagarins vilda partyliv genom att låta en livvakt följa honom var han än befann sig.
I bilen på väg hem till hotellet fortsätter Vitalij att berätta historier om Gagarin.
– När Gagarin träffade drottning Elisabeth II bröt drottningen mot flera etikettsregler och motiverade det med att han inte var en vanlig man utan en ”celestial man”.
För Jurij Gagarin var ju den första människan i rymden. Eller var han det? Två dokumentärfilmer producerade i USA hävdar att det inte var Gagarin som var först utan att det i stället var Vladimir Iljushin. Iljushin skulle ha skjutits upp i rymden fem dagar före Gagarin, blivit svårt skadad vid landningen i Kina där han sedan blivit kvarhållen i ett år. Den senaste av de två filmerna heter Fallen Idol: The Yuri Gagarin Conspiracy. Enligt den filmen skulle Kina gått med på en överenskommelse med Sovjet om att Jurij Gagarin var den förste människan i rymden.
Den 27 mars 1968 tar i alla fall turen slut för den 34-årige rymdfararen Gagarin och han omkommer i en flygolycka. Han begravs under högtidliga former i Kremlmuren, intill Leninmausoleet. Tyvärr är den delen av muren avstängd när vi vill se Gagarins gravplatta och vi går istället in i Leninmausoleet.
Hur Lenin såg ut där han låg? Lars och jag är eniga, det är inget balsamerat lik som ligger där. Det är en plastdocka.
Skribenten: Per Eklöf är frilansjournalist och har skrivit flera reportage om Östeuropa, bland annat i tidskriften Baltic Worlds.
Fotografen: Lars Forsstedt är frilansande fotograf utbildad vid Konstfack och Stockholms universitet. Författare av fotohistoria. Var överlycklig som 12-åring när sista plastbiten var fastklistrad på Apollo 11 Lunar Module ”Eagle”.
Reportaget finns också publicerat i Folket i Bild/Kulturfront nr 10, 2022. Teckna gärna en prenumeration för mer spännande innehåll!
