I en värld där allt ska kunna mätas och räknas på och nyttomaximeras har de humanistiska utbildningarna ingen chans. På Högskolan i Gävle hotas nu det sista grundprogrammen inom humaniora av nedläggning – om inte studenterna lyckas stoppa det.
Av: Paula Westerberg
Foto: Valeria Altariova
Anna Siekas Englundh studerar på Högskolan i Gävle och går andra året på kommunikationsprogrammet. Det är en utbildning som nu hotas av avveckling. När hon fick reda på det startade hon ett upprop, och en protestlista, som fler än 400 personer sedan dess har skrivit på. Det har gjort att hon nu som student hamnat på kollisionskurs med högskolans ledning, som inte är särskilt intresserad av att diskutera med henne.
Det var i december 2021 som Högskolan i Gävle gick ut med att nio av deras program hotas av nedläggning. Man vill frigöra pengar att satsa på att bygga ut andra utbildningar, eller starta nya. Bland de nedläggningshotade programmen finns ett för ”Människa, kultur och religion” och ett för kommunikation. Dessa är högskolans sista två grundutbildningar inom humaniora.
Anledningen är enligt högskolan att den vill profilera sig. Man vill ge utbildningar som ingår i en ”komplett akademisk miljö” – det vill säga i ämnen där man kan studera hela vägen från grundnivå till forskarnivå och doktorera. Högskolan vill vidare bara ge utbildningar som många söker och som leder till jobb.
Förändringarna hänger ihop med en ny strategi: att Högskolan i Gävles kompletta akademiska miljöer ska få internationell lyskraft, och att man ska ”skapa lokal och global samhällsnytta”.
Anna Siekas Englundh är uppväxt i Gävle. Den första gången hon försökte börja plugga var hon ensamstående mamma i 20-årsåldern. Den gången var det i Stockholm. Men det höll inte när hennes pappa blev dålig. Hon flyttade tillbaka till Gävle.
När hon blev 39 år hade hon fyra barn. Hon ville fortfarande plugga, men kunde inte flytta.
– Kommunikationsprogrammet fanns i närheten, så jag tog chansen.
Högskolan i Gävle var alltså ett självklart val. Och hon trivs.
– Skrivande är något jag har varit intresserad av i hela mitt liv.
”Hon valde att smula sönder en students argument inför 80 makthavare”
Anna Siekas Englundh är starkt kritisk till att högskolan överväger att lägga ner hennes program. Inte för sin egen skull, hon och de andra studenterna som redan börjat kommer att få gå klart. Men hon tänker på dem som inte börjat än. På dem som aldrig kommer att kunna ta chansen.
Hennes kamp består i två delar. Dels för humaniora generellt, dels för kommunikationsprogrammet specifikt. I hennes klass går 44 kvinnor och två män.
– Lägger man ner det här programmet så stänger man dörren för en massa kvinnor efter mig att få lära sig att använda sin röst i det offentliga samtalet. Det här är ett program som inte handlar om att vi kvinnor ska ta hand om andra, som sjuksköterska eller lärare, utan här handlar det om att få verktyg för att kunna ta plats i det offentliga rummet. Och jag menar att offentligheten i regionen kommer att drabbas.
I sin kontakt med högskolans ledning tycker Anna Siekas Englundh att hon har bemötts med oförståelse. Hon upplever att den inte är intresserad av att föra ett öppet samtal och diskutera med henne – något som gör henne både argare och mer besluten att inte ge upp. Mitt uppe i sina egna studier och med fyra barn fortsätter Anna Siekas Englundh sin kamp.
– Det är mycket att mäkta med. Men viljan att påverka demokratiskt driver mig framåt. Det, och att jag vill protestera mot något som verkar väldigt bakåtsträvande, sett ur ett jämställdhetsperspektiv.
Under de månader som gått sedan högskolan gick ut med nedläggningsförslaget har ytterligare röster höjts till stöd för humanioraämnena. En av de som uttalat sig är Peder Thalén, forskningssamordnare på Högskolan i Gävle. Han är kritisk till att bygget av de kompletta akademiska miljöerna får en sådan avgörande roll för högskolans utbildningsutbud.
– Vi har forskarutbildningsrätt i två ämnen. De är de två ämnen som man kan doktorera inom på högskolan. Båda två har teknisk slagsida. Det säger sig självt att en person som vill doktorera inom humaniora får söka sig någon annanstans.
Han menar att om man låter utbildningsutbudet avgöras av huruvida det finns kompletta akademiska miljöer är det givet att humanioraämnena inte kommer att klara översynen.
– Jag är enig med rektor om att vi behöver förändra högskolan och även gärna profilera den. Men en profilering bör mer utgå från en reell omvärldsanalys.
Enligt Peder Thalén är det närmast en självklarhet vid andra lärosäten att när det gäller samhällsutmaningar finns det alltid en humanistisk dimension. Därför måste man, för att ha en vital forskning, ha en tvärvetenskaplig ansats – något som inte är möjligt om man inte har en humanioraavdelning.
– Det betyder också att högskolans satsning på samhällsutmaningar blir lite grann ett slag i luften. Det är kontraproduktivt för högskolan att samtidigt som man vill möta samhällsutmaningar lägga ner det sista av humaniora. Det är kontraproduktivt för den egna verksamheten och för den egna trovärdigheten.
”Det känns som om någon dragit ut luften ur rummet”
Den naturliga utvecklingen mot bakgrund av hur samhället faktiskt ser ut idag menar han i stället vore att försöka stärka humaniora.
– Om man driver idén om kompletta miljöer för ensidigt eller absolut blir det så att man delvis gör sig irrelevant för samhället, säger han.
Högskolan i Gävle har i dag drygt 60 program. Där finns ingenjörsutbildningar, ekonomiutbildningar, lärarutbildningar. Man kan läsa till sjuksköterska eller kriminolog. Förut fanns även en stor humaniorainstitution med program som serietecknande, kulturvetenskap och litteraturvetenskap. Men i en reform för tio år sedan skalade man ner institutionen till en avdelning med tre program: ett grundprogram i kommunikation samt ett grundprogram och ett masterprogram i religion. Om det nya förslaget går igenom innebär det nådastöten för det lilla som sedan dess finns kvar av humanioraavdelningen på högskolan.
Jonna Bornemark är professor i filosofi och författare till den uppmärksammade boken Det omätbaras renässans, en filosofisk kritik mot vårt samtida mätbarhetssamhälle. Hon är inte förvånad över utvecklingen på Högskolan i Gävle, utan menar att man kan förstå det mot bakgrund av att vi allmänt i samhället i dag har svårt att inse det samhälleliga värdet av humaniora. I en värld där mer och mer ska kunna mätas för att sedan effektiviseras, i en värld som alltmer behärskas av pedantiska styrdokument, med tvingande kolumner uppställda enligt kriterier som blir tondöva för verkligheten utanför dokumentvärlden, tappar vi bort mindre omedelbart mätbara värden, som humaniora bland annat kan sägas representera.
– Om vi tänker på medicinsk eller teknisk forskning så ska det ofta resultera i olika typer av produkter, tekniker, mediciner. Där är ju samhällsnyttan väldigt enkel att definiera, säger hon och menar att samhällsnyttan av humanioraämnen inte går att ta på på samma sätt.
”Med den makt hon har kan hon inte friskriva sig på det sättet”
Därför är det många som inte tycks förstå varför vi ska ha humaniora på högskolor och universitet. Men Jonna Bornemarks säger att det i längden är samhällsfarligt att vi inte förstår oss på nyttan av humaniora.
För att vi ska kunna ha ett samhälle och en demokrati så menar hon att vi behöver vi ha en gemensam diskussion kring de grundläggande existentiella frågorna. Hon sammanfattar dessa som: Vilka är vi? Var kommer vi ifrån? Vart är vi på väg? Vad är viktigt?
– För hur skulle en grupp människor kunna gå någonstans om de inte visste vad som var viktigt? Och vad som skulle prioriteras, vad som var viktigare än något annat?
Det är det hon ser som samhällsnyttan av humaniora. Inte att skapa en produkt, utan att ha en plats där vi diskuterar dessa grundläggande frågor.
I juni ska besluten fattas. Men under våren märks det hur debatten intensifieras i lokalpressen. På Gefle Dagblads ledarsida är skribenter upprörda. Rektor och skolledning skriver debattartiklar, liksom regionpolitiker, forskare – och studenten Anna Siekas Englundh.
Diskussionen är något som högskolans rektor Ylva Fältholm säger sig vara öppen för. Hon säger att högskolan ”välkomnar debatten”.
Vi träffas på internetplattformen Zoom. Högskolans pressansvarige och rektorns sekreterare i varsin ruta, rektor i en och jag i en annan. Jag frågar om vi inte ska ta intervjun själva, jag och Ylva. Hon svarar att nej, de andra ska vara med och lyssna.
Ylva Fältholm säger att hon tycker att det är tråkigt att man eventuellt behöver lägga ner utbildningarna i humaniora. Men hon betonar att viss humaniora kommer att finnas kvar oavsett, i form av svenska, engelska och religion på ämneslärarutbildningarna. Och de är inte hotade – eftersom högskolan är tvungen att ge de utbildningarna på uppdrag av regeringen.
Hon förklarar att anledningen till att de två humanioraprogrammen finns med på listan över nedläggningshotade utbildningar är densamma som för övriga utbildningar på listan – man kan inte doktorera i ämnena på högskolan och/eller söktrycket är för lågt och/eller de matchar inte efterfrågan på arbetsmarknaden.
Men kan man inte bygga upp forskningen inom humaniora för att skapa kompletta akademiska miljöer?
– Vårt forskningsanslag räcker inte till för att bygga kompletta akademiska miljöer kring alla utbildningar, så det är hela tiden en fråga om prioriteringar.
Hon fortsätter:
– När man skickar in en ansökan för att få bedriva forskarutbildning så måste man nästan redan ha byggt upp den här miljön, annars får man det inte beviljat. Man kan inte börja från noll. Så det skulle kräva enorma resurser att bygga upp.
Samtidigt är det flera som pratar om vikten av att ha humaniora på en högskola för att balansera mot naturvetenskapliga ämnen?
– Det är en väldigt relevant diskusison som jag välkomnar. Absolut. Jag har full förståelse för den diskussionen.
Håller du med?
– Om att det är tråkigt att man inte kan ha humaniora?
Om att det är ett problem?
– Ja man kan se det som det.
Ser du det så?
– Jag vet inte riktigt hur jag ska utrycka det om jag tycker att det är ett problem. Jag tycker att det är viktigt att vi har en högskola som är profilerad och som kan ha ett hyfsat brett utbildningsutbud. Men det är så många olika aspekter som vi måste väga in när vi mejslar fram det här utbildningsutbudet. Och ingen skulle ju vara gladare än jag om vi hade haft förutsättningarna att ha ett väldigt brett utbud av utbildningar. Men vi är inte ett universitet, vi är en högskola. Då måste man välja vad man satsar på.
Hon säger att hon gör ”allt hon kan” för att ge ett så brett utbud som möjligt, och att det inte finns någon baktanke med att avveckla just humaniora:
– Vi gjorde den här översynen ganska förutsättningslöst och tog fram de här indikatorerna och då föll de här utbildningarna ut på det sätt de gjorde.
Hon menar att man kan föra exakt samma resonemang med humanioraprogrammen som med andra program på listan. Jag frågar om humaniora ändå inte är i en speciell situation, om just de programmen läggs ner så finns det ju inga grundprogram kvar på hela det området?
– Ja det blir ju så, men vi är ju inte där ännu. Det är en lite hypotetisk diskussion, jag tror inte du kommer längre med dina frågor faktiskt, eftersom vi inte har fattat något beslut än.
I mars hade skolledningen ett möte med regionala politiker där man beskrev de kommande förändringarna med anledning av den uppkomna debatten. När de skulle diskutera mediebilden togs Anna Siekas Englundh upp, och man visade en bild på henne.
Skolledningen säger dock att de inte pratade om Anna på mötet.
– Vi pratade inte om henne alls, hon nämndes inte över huvud taget, säger Ylva Fältholm.
Ni pratade inte om hennes namninsamling eller om hennes argument?
– Namninsamlingen kan ha nämnts, men inget om detaljerna. Och bilden vi visade var en av flera skärmdumpar från artiklar. Vi ville bara visa att det här har gett upphov till en livlig debatt lokalt. Men vi gick inte in på någon av dem och nämnde definitivt inte Annas namn. Och bemötte inga argument eller liknande. Så så var det, säger Ylva Fältholm.
Men Folket i Bild/Kulturfront har tagit del av ett videoklipp från mötet som tydligt visar att det talades om Anna. I klippet säger ingen hennes namn, men skolans kommunikationschef säger att ”en student på kommunikationsprogrammet” har startat en namninsamling mot nedläggningen av sitt program. Samtidigt visas en bild på när Anna Siekas Englundh lämnar över protestlistan till Ylva Fältholm. Rektorn bemöter därefter den kritik som Anna tidigare har framfört till skolledningen.
– Hon valde att smula sönder en students argument inför 80 makthavare, säger Anna Siekas Englundh.
Flera av studenterna på det nedläggningshotade kommunikationsprogrammet vittnar om att stämningen på programmet blivit konstig. Rektorn och personerna i skolledningen är försvarsinriktade och slutna. Undervisningen på programmet fortsätter, men Anna Siekas Engludh beskriver det som att någon ”dragit ut luften ur rummet”.
I början av april bjöd högskolan in till ett ”öppet samtal” med studenterna. En av studenterna på kommunikationsprogrammet som var där, men som bett om att få vara anonym med hänsyn till det spända läget på skolan, säger att ledningen inte verkade intresserad av att lyssna.
– Ylva Fältholm stod ofta bortvänd, stod och suckade, avbröt folk när de pratade, säger studenten.
”Hur skulle en grupp människor kunna gå någonstans om de inte visste vad som var viktigt?”
Jag berättar att rektorn sagt till mig att hon ”välkomnar debatten”.
– Det skulle jag inte påstå att hon gjorde. De hon lyssnade på var studenterna från industridesign, ett program som också hotas av nedläggning. Men det var först mot slutet, när hon insåg hur många från det programmet som var där, säger studenten.
Jonna Bornemark känner till utvecklingen på Högskolan i Gävle och minns diskussionen kring nedskärningarna för tio år sedan. Hon kan förstå högskolans argument, att den vill profilera sig och att det handlar om ekonomi. Men att rektorn skulle göra ”allt hon kan” för att ge ett så brett utbud som möjligt på högskolan, det håller hon inte med om.
– Det är inte sant. Det är faktiskt inte sant. Med den makt hon har kan hon inte friskriva sig på det sättet. Det är klart att hon kan agera annorlunda, men det här hänger ihop med hennes analys och vad hon vill och vad hon tycker är viktigt, säger Jonna Bornemark.
Hon menar att man måste stå upp för humaniora och inte vända det ryggen bara för att det råder en sådan tidsanda.
– Ska vi ta demokratin på allvar så måste vi börja prata om humanioras roll för demokratin också.
Studenten Anna Siekas Englundh väntar på beslutet som ska komma i juni. Jag frågar om hon tror att hon kommer att kunna rädda humanioran på Högskolan i Gävle. Först säger hon att hon inte vet, men så ändrar hon sig.
– Vet du vad, jag tror faktiskt inte att jag kommer kunna rädda vare sig kommunikationsprogrammet eller humanioran. Men jag tänker att de inte ska få lägga ner det utan motstånd.
Skribenten: Paula Westerberg är journaliststudent och tar sin examen från Stockholms universitet i juni. Under sommaren kommer hon att jobba på Aftonbladet.
Fotografen: Valeria Altariova är en fotograf som bor i Gävle, driver en dreadlockssalong och hjälper ukrainska flyktingar att lära sig svenska på Folkuniversitetet.
Ditt bidrag gör skillnad!
Det här reportaget är finansierat med hjälp av frivilliga bidrag från er läsare. Som liten och sant oberoende tidning är vi beroende av sådana. Vill du ge ett bidrag specifikt för flera genomlysande reportage i framtiden? Sätt in pengar på Postgiro 70 45 88-3. Eller Swish: 123 224 0356. Skriv ”Reportagefonden” i meddelanderaden.
Reportaget ovan är från ett kommande nummer av Folket i Bild/Kulturfront. Det landar i brevlådor, hos återförsäljare och ombud i mitten av maj. Intresserad av att köpa ett ex? Hör av dig till oss på red@fib.se
Du måste logga in för att kommentera.