Fastnaglad i den kemiska förgiftningens strypgrepp

2
368
Foto: pixabay

För några år sedan offentliggjorde den ansedda medicinska facktidskriften The Lancet en brett anlagd studie, angående tjugo välkända drogers farlighet. Man analyserade de tjugo drogerna från tre skilda utgångspunkter: (a) risken för olika tillvänjnings- och beroendetillstånd; (b) risken för skador på vitala organ och viktiga kroppsfunktioner; (c) risken för icke-önskade konsekvenser i form av våldsutövning, trafikolyckor, sjukskrivningar, kriminalitet och dekadent livsstil till följd av drogbruket.

Alkoholen kvalade in på en framskjuten femteplats i studien, distanserad av både heroin och kokain – men graderad som riskablare än anabola steroider, cannabis, ecstasy, LSD och amfetamin.

Det resultatet stämmer onekligen till eftertanke. Till exempel skulle en självklar följd av Lancet-studien bli att all produktion av, all handel med och all reklam för drogen alkohol blev ögonblickligen förbjudna, OM – jag skriver uttryckligen OM – konsten att framställa brända och destillerade drycker hade upptäckts idag. Nu råkar ett förbud vara politiskt omöjligt. Det beror naturligtvis på att vi, sedan urminnes tider, har en etablerad alkoholtradition i vårt land, och traditioner av det slaget kan aldrig skjutas i sank hur önskvärt det än vore. Däremot kan vi arbeta för en mer restriktiv alkoholpolitik. Det innebär, förutom mycket annat, att verka för högre priser, stabila åldersgränser, goda kontroll- och tillsynsmöjligheter, välskötta systembolag samt mindre generöst tilltagna serveringstider på barer, klubbar, restauranger o s v. Sådant får i regel positiva effekter. All folkhälsoerfarenhet tyder på detta.

I midsomras var jag på jakt efter några specifika uppgifter om 1970-talets IB-affär och kom därför att läsa om två snarlika memoarböcker, som båda åldrats med behag: Med rent uppsåt (Bonniers, 2007) av Peter Bratt och Ett annat liv (Norstedts, 2008) av Per Olov Enquist. Jag vågar utlova fängslande läs-äventyr med tragiskt men också uppbyggligt innehåll för alla som ger sig i kast med dessa verk. Bägge författarna redogör ingående för sina tioåriga karriärer som i det närmaste heltidsalkoholister.

Eftersom de två använder censursaxen mycket sparsamt, får man veta det mesta om den förlamande ångest och den djupa skräck som i åratal var bådas lott. Trots heroiskt motstånd sjönk de obönhörligt i riktning mot den definitiva bottnen och kunde fått plikta med sina liv. Porten till Hades – dödsriket – stod vidöppen. Den trehövdade vakthunden gav skall på avstånd, och Karon erbjöd plats i sin färja. Så nära var det att Bratt och Enquist tvingats bege sig till ett parallellt universum blott cirka 50 år gamla.

Peter B skildrar de morgonritualer som tidvis var hans på följande sätt:

”… Själv smög jag upp tidigt när min fru ännu sov och öppnade ytterdörren, oändligt försiktigt. Sedan åkte jag iväg till bensinmacken, köpte sex folköl, gick ner i källaren och drack upp så många jag kunde utan att kräkas. Om jag kräktes, fick jag sitta kvar en stund till för att få i mig litet mer innan skräcken släppte så pass att jag kunde smyga mig hem igen och äta frukost. Jag ljög för alla så snart det gällde alkoholen och tillät mig vad som helst för att få tag i den när det krävdes.”

Omsider hamnade Peter B på ett behandlingshem, där den så kallade Minnesotamodellen med ty åtföljande AA-deltagande (Anonyma Alkoholister) tillämpades. Det hjälpte inte alls; hans drickande bara fortgick utan att någon kunde förklara varför.

Genombrottet kom först när hälsovårdsenheten på Dagens Nyheter, Bratts arbetsplats i 28 år, sände honom till psykoterapeuten PG Lundberg, själv äldre tidningsman och tidigare alkoholist. Av PG lärde sig den forne IB-avslöjaren att han oavlåtligt hade intellektualiserat hela sitt liv, eftersom ”emotioner är någonting farligt”. Förnuftet och känslorna hade därför gått skilda vägar i hans inre och separerats från varandra. Själva nyckelhändelsen bestod i att Peters föräldrar en gång rest utomlands på tu man hand, sannolikt för att lappa ihop äktenskapet efter ömsesidig otrohet, varvid sonen till sin förtvivlan och grämelse (och i strid med familjeskick- och bruk) tvangs stanna hemma. Olyckligtvis tolkade Bratt junior detta som sitt eget fel. Han dög inte och höll inte måttet. I vuxenlivet sökte han ideligen bevisa motsatsen på tusen och ett sätt. Det gällde att prestera och att vara bäst till vilket pris som helst.

Med öl, vin och starksprit kunde pressen lindras och vilddjuren tämjas, åtminstone för stunden.

P O Enquists sista tretton månader i alkoholens sankmarker blev lika växlingsrika som dramatiska. En av de första dagarna i januari 1989 intogs han på avdelning M 87 vid Huddinge sjukhus för att, i likhet med Bratt, under en femveckorsperiod vårdas enligt Minnesotamodellen, åtföljd av den obligatoriska AA-praktiken. Det gick inte alls. Enquist uppfattade hela behandlingsideologin som omänsklig, rent av fascistisk, och lämnade sjukhuset efter bara två veckor.

I juli begav han sig till Vålådalen för att jobba med ett filmmanus, rustad med sin ordbehandlare men även med flytande kosttillskott i form av dryckesvaror. Redan under sin första afton på hotellrummet såg Enquist krälande fladdermöss i taket och begrep att läget var kritiskt. Den som varseblir krypande djur där sådana inte finns är nämligen illa ute. En femdagarssession på Sankt Lucas stiftelse i nästa fas blev också den resultatlös.

Årets sista månad fördes Enquist mot sin uttryckliga vilja till ännu ett behandlingshem 85 km norr om Reykjavik – på Island! Familjens och anförvanternas bärande tanke måste rimligtvis ha varit att Island är flyktsäkert. Men P O flydde likafullt. Under den sjunde dagens sista skälvande minuter forsade han ut på den kyliga isländska tundran i bara strumplästen och sprang sedan allt vad hans överviktiga 55-årslekamen förmådde i riktning mot ett upplyst bostadshus på några kilometers avstånd. Väl framme lånade han innehavarnas telefon, ringde polisen och återbördades till sitt blågula hemland efter långt mer än sju sorger och åtta bedrövelser.

Vårdhemmet Kongsdal på Nordsjälland i Danmark blev Enquists nästa anhalt. Dit ankom han tisdagen den 6 februari 1990 klockan 08:00 på morgonen och noterade då, med 1,95 promille, ett nytt prydligt intagningsrekord. Sent på kvällen det femte dygnet i sin nya vistelseort tog P O, smått motvilligt, fram ordbehandlaren och började tyst och stilla aktivera tangenterna. Plötsligt gick allt så förunderligt lätt, och mening fogades till mening. Det var ett sant mirakel. På månader och år hade Enquist inte lyckats skriva en rad, men nu med ens började Kapten Nemos bibliotek (Norstedts, 1991) ta form.

Efter den benådade februarikvällen i Danmark drack Per Olov Enquist aldrig något starkare än vatten.

ANNONS

2 KOMMENTARER

  1. Mats, du skriver visserligen mest om alkoholens skadeverkningar, men du inleder om Lancets studie om 20 andra drogers farlighet, sedda ur tre skilda utgångspunkter. Till de tre vill jag lägga en till: den miljöfråga, den kemiska förgiftningens strypgrepp, som uppstår när vi spolar ut mängder av läkemedelsrester i avloppen.

  2. Ett intressant tankebygge Mats, för att stärka en allmänt negativ inställning till “livets vatten”. Men till slut så vacklar ändå konstruktionen när vägen ut ur ett närmast totalt beroende visar sig vara antingen ett mirakel eller också insikten om att allt är föräldrarnas fel (även om det så enbart skulle bero på generna). Bra att Lasse L även tar upp att ett beroende alltid drabbar omgivningen värst. Frågan om medberoende har tagits upp allt mer på senare tid, inte minst i Sanna Lundells utmärkta TV-reportage i tre delar härom året.

Välkommen med dina synpunkter!