Hur fri är den fria forskningen?

Hur ska vi kunna genomskåda ekonomiska och politiska intressen när de presenteras som oberoende vetenskap?

Det undrar forskaren Susanne Dodillet, som här skriver om den pågående sammansmältningen mellan näringslivet och universiteten i Sverige. 

Är det verkligen rimligt att fortsätta tala om oberoende högskolor och universitet i dag? I en tid då samverkan med politik och näringsliv har blivit ett av akademins främsta kännetecknen? 

Sedan den 1 juli 2021 står det tydligt i Högskolelagen att det är högskolornas uppgift ”att samverka med det omgivande samhället för ömsesidigt utbyte”. Lärosätena ska inte längre bara förmedla resultaten av sin forskning utan också ta intryck av vad politiska aktörer och näringslivet efterfrågar och på så sätt öka sin samhällsnytta. Överallt i landet har lärosäten inlett samarbeten med aktörer inom offentlig sektor, näringsliv och civilsamhälle. 

En högskola som ligger i framkant när det gäller ”strategiska partnerskap” är Högskolan Väst med campus i Trollhättan. I oktober firade lärosätet sitt samarbete med bland annat Vattenfall, GKN Aerospace, Västra Götalandsregionen och intresseorganisationen Support Group Network. ”Partnerskapen bygger på ömsesidighet och det slutgiltiga målet är att gemensamt bidra till stor samhällsnytta”, förklarar högskolan på sin hemsida.  Partnerskapen utgör ”en slags avsiktsförklaring som visar att båda parter vill och kan utbyta kunskap tillsammans”, förtydligar högskolan i ett pressmeddelande.

Samarbetet står i bjärt kontrast till den försiktighet med vilken universiteten bara för några decennier sedan förhöll sig till näringslivet. Förr var medvetenheten stor om att samarbete med externa aktörer hotar universitetens oberoende och möjlighet att kritiskt granska politiska trender, ekonomiska intressen och maktförhållanden i det omgivande samhället. Idag förklarar Högskolan Väst istället att samarbetsparterna ska ”göra konkret nytta för varandra”. Högskolan för Vattenfall, Vattenfall för högskolan. Inte genom sitt oberoende från politik och näringsliv utan genom samarbeten ska högskolorna göra nytta också ”för samhället i stort.” 

Vad är det för vision som ligger till grund för denna målbeskrivning? Vad är det för vision som låter ”strategiska partnerskap” framstå som nyttiga och definierar ut självständigt arbetande lärosäten som ineffektiva och onyttiga? Högskolan Väst presenterar svaret på sin hemsida.

Samarbetet står i bjärt kontrast till den försiktighet med vilken universiteten nyligen förhöll sig till näringslivet

De strategiska partnerskapen som Högskolan Väst ingår i samlas i högskolans Societal Impact Hub West som går ut på ”att öka nyttiggörandet, synliggöra samhällsutmaningar och påverka samhällsutvecklingen mot ökad hållbarhet.” De strategiska partnerskapen presenteras som ett svar på FN:s globala hållbarhetsmål och som i linje med dess strategi för hållbar utveckling, Agenda 2030. 

Idén om hållbar utveckling missförstås ibland som inget mer än en strävan efter att göra världen mer miljövänlig, till exempel genom att minska mänsklig klimatpåverkan. I själva verket står ”hållbar utveckling” för en mångfacetterad politisk agenda, som inte bara är progressiv, utan även globalistisk och kapitalistisk. Framtidens stora utmaningar kan utifrån denna idé enbart bemästras om företrädare för miljömässiga, sociala och ekonomiska intressen samarbetar. Näringslivet framstår utifrån detta perspektiv som en oundgänglig del av lösningen på problem som tidigare generationer betraktade som förorsakade av just näringslivet. Till skillnad från miljöorganisationer som vill bevara planeten genom att trappa ner på utvecklingstakten, går idén om hållbar utveckling ut på att övervinna utmaningar genom tekniska innovationer i samarbete mellan näringsliv och vetenskap. Redan titlarna för de senaste forskningspropositionerna vittnar om att detta tankesätt idag genomsyrar den svenska forskningspolitiken: Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft (2016) och Forskning, frihet, framtid – kunskap och innovation för Sverige (2020).

En central aspekt av idén om hållbar utveckling är kravet på samsyn. Enbart om alla är överens och delaktiga i den gemensamma strävan mot ett hållbart samhälle tycks problemet kunna lösas. Kritiska röster och alternativa visioner framstår som tecken på att något är fel, att någon inte förstått, att budskapet inte gått fram. Högskolan Väst betonar följdriktigt betydelsen av en gemensam värdegrund. ”Från start har det varit viktigt att organisationerna delar värdegrund, arbetar för ett hållbart samhälle och att de kommer från samhällets alla sektorer: privat sektor, offentlig sektor och civilsamhället”, förklarar Högskolan Väst.

Alla ska verka tillsammans utifrån en gemensam värdegrund. Den gemensamma visionen ska genomsyra hela verksamheten. Högskolan betonar att de strategiska partnerskapen präglas av bredd och berör ”en mångfald av högskolans verksamheter”. 

Vid ett första och kanske även ett andra ögonkast kan samsyn framstå som någonting enbart positivt. Men hur är det med den demokratiska förankringen av det som här beskrivs som ”en positiv samhällsutveckling”? När högskolorna samarbetar med näringslivet, vilken är då instansen som kan visa på alternativa sätt att gestalta framtiden? Vem kan peka ut alternativ till samverkan med transnationella företag och deras visioner? Vem står för de oberoende och kritiska analyserna av den för tillfället dominerande politiken? Och vem garanterar att storkoncernerna inte tar över forskningspolitiken? Att denna risk är överhängande borde i detta läge vara uppenbart.

En högskola vars samarbete med näringslivet varit ännu mer framgångsrikt än de strategiska partnerskapen i Trollhättan är Mälardalens högskola (MDH) som ligger i Eskilstuna och Västerås. För sin samarbetsförmåga belönades högskolan med en statushöjning till universitet från januari 2022. 

hur ska allmänheten göra för att genomskåda ekonomiska och politiska intressen när de presenteras som oberoende vetenskap?

På sin hemsida presenterar sig detta lärosäte som ”en progressiv och samverkande högskola där vi tillsammans formar en hållbar framtid.” Forskningsprojekten som presenteras på hemsidan är tillämpningsorienterade. De beskrivs leda ”till nödvändig kunskap och utveckling – för svensk industri och välfärden, men också för att lösa problem i samhället. Den största delen av forskningen sker i samarbete med näringsliv och offentlig sektor.” 

I riksdagsdebatten som föregick beslutet att godkänna högskolans uppgradering till universitet presenterades den som ett sätt att stärka de globala företagens bidrag till den hållbara framtiden. Socialdemokraten Hans Ekström, riksdagsledamot från Södermanlands län, underströk explicit att det viktigaste (!) med högskolans statushöjning var att stödja globala företag med filialer i regionen.

”Idag är det en stor dag för Sveriges internationella konkurrenskraft. Stora företag som ABB, Bombardier, Westinghouse, Volvo, Northvolt och Amazon, som är etablerade i regionen runt Eskilstuna och Västerås, får en ännu bättre möjlighet till kompetensförsörjning, forskning och utveckling. Det är det viktigaste med förslaget att göra Mälardalens högskola till Mälardalens universitet.”

I sitt anförande tackade Ekström de globala företagen för att de ”har varit goda samhällsmedborgare genom att de har bidragit till att bygga upp det som nu kan bli ett universitet.” I riksdagen motsatte sig enbart Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna lärosätets statushöjning och hånades för detta av Ekström som avslutade riksdagsdebatten med ett ironiskt tack. 

”Jag vill också tacka Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna för att väljarna i Sörmland och Västmanland får reda på deras inställning i frågan. De anställda på Volvo och ABB får nu veta hur mycket dessa partier värnar om möjligheten för deras företag att klara sig i den internationella konkurrensen. Tack för denna upplysning till alla väljare! ”

Där ekonomisk tillväxt betraktas som garant för en hållbar framtid, blir globala koncerner till goda samhällsmedborgare och deras ekonomiska intressen kan avgöra om en högskola ska få kalla sig universitet eller inte.

Högskolan Väst och Mälardalens blivande universitet är exempel på lärosäten som inrättats i dialog med näringslivet. Men också den verksamheten som bedrivs vid de äldre lärosätena styrs allt starkare av ekonomiska intressen. Detta sker bland annat genom att en allt större del av deras forskning initieras av näringslivet. 

Knut och Alice Wallenbergs stiftelse är en av universitetens största finansiärer, och har som sådan fått ett betydande inflytande på både forskningspolitiken och samhällsutvecklingen i stort. I linje med den av miljardärernas intresseorganisation Världsekonomisk forum lanserade agendan för en ”fjärde industriell revolution”, det vill säga övergången till ett digitaliserat samhälle, satsar Wallenbergsfärens stiftelse en stor del av sina bidrag på att ”sätta Sverige på kartan inom AI och kvantteknologi.” Stiftelsen har öronmärkt 4,2 miljarder kronor för forskning inom detta område sedan 2019. Med dessa pengar ska 200 nya doktorer utbildas inom området och upp till 40 nya forskargrupper rekryteras. 

Satsningar som denna innebär inte bara att näringslivets pengar påverkar vilken forskning som kan bedrivas vid de svenska universiteten. Universiteten som tar emot de Wallenbergska forskningspengarna binder med detta mottagande också stora delar av sina egna forskningsmedel till de av stiftelsen utvalda projekten, och krymper på så sätt utrymmet för annan forskning. Detta gäller inte bara på kort sikt genom krav på medfinansiering utan även på lång sikt när etableringsbidragen är slut och de nyuppbyggda forskningsfälten och Wallenbergcentrum blir en del av universitetens ordinarie verksamhet.

vem står för de oberoende och kritiska analyserna av den för tillfället dominerande politiken? och vem garanterar att storkoncernerna inte tar över forskningspolitiken?

”Potentialen med AI och kvantteknologin” är enligt Wallenbergs stiftelse ”hisnande” och ”kommer leda till andra förändringar i vårt samhälle som vi behöver hantera på ett klokt sätt.” Att samhället ska digitaliseras framställs här som det mer eller mindre självklara sättet att möta ”samhällsutmaningar”. Frågan är bara hur detta ska göras på bästa sätt. I retoriken framstår det som att utvecklingen är självskriven, men i själva verket drivs den av precis den typ av riktade satsningar som Wallenbergs stiftelse står för. 

Det är näringslivet som förklarar hur samhällsutmaningarna ska hanteras. Då denna utveckling inte är riskfri betalar Wallenbergs stiftelse även ”humanistiska och samhällsvetenskapliga studier om vad införandet av de nya teknikerna innebär för samhället”. Inte bara teknikområden utan också humaniora och samhällsvetenskap får på så sätt till uppgift att hjälpa till vid förverkligandet av en specifik samhällsvision och att bidra till den genom att underlätta hanteringen av dess effekter. 

Satsningen harmonierar inte bara med hållbarhetsvisionen utan är enligt Wallenbergs stiftelse också nödvändig ”om Sverige ska fortsätta vara en toppnation”. Vad som skulle kunna diskuteras som ett omvälvande riktningsval, med potential att påverka människors liv under flera generationer framåt, behandlas som ett självklart steg i en närmast naturgiven utvecklingslinje. Satsning tycks okontroversiell då ”vi kan vara överens om att Sverige måste hänga med i utvecklingen.”

Myten om den akademiska friheten förhindrar idag en ärlig beskrivning av universitetens verksamhet. Att hålla fast vid den myten utgör en form av självbedrägeri som inte bara politiker utan också forskare och universitetslärare ägnar sig åt – med allvarliga konsekvenser för resten av samhället. Hur ska allmänheten göra för att genomskåda ekonomiska och politiska intressen när de presenteras som oberoende vetenskap? Varifrån ska den initierade kritiken av den förändringsagenda som universiteten sålt sig till komma? Hur kan den politiska diskussionen av dessa frågor återupplivas och ges tillräcklig tyngd för att sätta stopp för sammansmältningen av näringsliv och vetenskap? 

Skribenten: Susanne Dodillet är idéhistoriker och lektor i pedagogik vid Göteborgs universitet. Tillsammans med sin kollega Sverker Lundin skriver hon på en gemensam bok om Det nya universitetet som beräknas komma ut hösten 2022. Artikeln är ett utdrag ur bokens manus.