I tider av pedofilringar och ubåtskränkningar

0
274
USA:s viceprecident Mike Pence tillsammans med medlemmar ur "the SWAT team" i Broward County, Florida 30 november 2018. (Foto: Wikipedia)

Konspirationer förekommer. Det vet vi alla. Kapten J J Anckarström var den som osäkrade sitt vapen mot kung Gustav III på operamaskeraden i mars 1792, men skytten ingick i en adelssammansvärjning med dussintals edsvurna. Också Erik XIV föll offer för dolska konspiratörer. Hertigarna Johan och Karl, majestätets halvbröder, fängslade Erik och dödade prokuratorn Jöran Persson i september 1568, från början till slut med stöd av högadliga kretsar i ett uppror med slottet i Vadstena som militärbas.

Detta inlägg ska emellertid handla om konspirationsteorier och dessas innehåll i betydligt högre grad än om konspiratörerna själva. Konspirationsteorier är inte alltid knutna till populistiska rörelser, men populismen, både som höger- och vänsterfenomen, går alltid hand i hand med konspirationsteorier i en eller annan form. Det är viktigt, men ibland svårt, att kunna identifiera sådana teorier. Jag inleder med ett par exempel till höger men avancerar längre fram i texten vänsterut:

QAnon skådade dagsljuset en höstdag 2017 på internetforumet 4chan genom att en viss Clearance Q Patriot gav sig till känna. Den teori som efter upphovsmannens mellaninitial benämns just QAnon gör gällande att Donald Trump leder kampen mot en vitt förgrenad pedofilring, vars anhängare förgriper sig sexuellt på minderåriga, dricker sina offers blod och ägnar sig åt satanism. Det låter onekligen rätt fantasifullt. Bland de tongivande i denna pedofilring märks välkända politiker, kändisar från scen, film och kabaré och en skara andra celebriteter: Barack Obama, Hillary Clinton, John McCain, påven, Dalai Lama, Oprah Winfrey, Tom Hanks, Ellen DeGeneres och George Soros uppges alla vara satanister och utövande pedofiler med barnablod på sina läppar.

Finns nu levande individer som tar denna galenskap på fullt allvar? Ja, av den sortens ljusgestalter går det i dag tretton på dussinet. Marjorie Taylor Greene, 46-årig Georgia-politiker, uppmärksammad för att i början av november ha valts in i kongressens representanthus, är en. Efter sitt inval gratulerades hon varmt av Donald T, mannen som hjältemodigt försvarar vår civilisation mot all världens ondska.

Bland de nyssnämnda pedofilringsaktivisterna finns ett namn som sticker ut – den judiske filantropen och mångmiljardären George Soros, 90 på sitt 91-a. Konspirationsteorier med politisk högerinriktning är ofta antisemitiska med ”Sions vises protokoll” som själva grundritningen. Protokollet tillkom, enligt dess renläriga supporters, vid den sionistiska världskongressen i Basel, 1897, och sägs ha tecknats ner av initiativtagaren i egen hög person – Theodor Hertzl (upphovsmannen till Der Judenstaat). Följande kärnpunkter har infogats i protokollet:

Världens judar smider alltid ränker; Man finner dem precis var som helst och överallt; De kontrollerar undantagslöst samhällets alla strategiska funktioner; Ortodoxa judar åtlyder en och endast en central auktoritet – De vise; Maktövertagandet är bara en tidsfråga. Med andra ord är judarna på god väg att lyckas i sina strävanden.

När de obskyra och lömskt konspirerande sällskapen inte är frimurare, korsriddare och tempelherrar, så är de många gånger judar. Men som vi har sett går det lika bra med selleri, dvs med Obama, påven och Tom Hanks med George Soros på avbytarbänken. Hur som helst är det alltid oerhört bråttom för de sammansvurna. Enorma värden anses stå på spel.

Redan 1921 visade en brittisk journalist att ”Sions vises protokoll” är en förfalskning, initierad av den ryska underrättelsetjänsten, Ochranan. Det hindrade inte att protokollet kom att spela en viktig roll i den nazistiska propagandan och även senare på olika håll i världen, kanske framför allt i Iran.

Konspirationsteorier med anknytning vänsterut träffar man inte på lika ofta. Men jag tror att idén om att en ”fredlig kontrarevolution” stegvis genomdrevs i Sovjetunionen på 1950-, 60- och 70-talen efter Stalins död (1953) är ett utmärkt exempel. Här hade det centrala idégodset varit i säck (Mao Zedongs Kina) innan det slutligen hamnade i påse (den svenska och europeiska extremvänstern) och gick ut på att det mäktiga Sovjetunionen ömsat färg och blivit svart i stället för rött. Ja, det framgångsrika bygge som inletts av Lenin och sedan fortsatts av Stalin hade sakta men säkert underminerats, hette det, av opportunister som Malenkov, Chrusjtjov, Brezjnev samt deras handgångne. Följderna blev ödesdigra. Socialismen övergavs och utmynnade i kapitalistisk renässans. Folkets maktutövning omintetgjordes.

Med verkligheten hade detta synsätt inte mycket gemensamt. Stalins blodbesudlade union var aldrig socialistisk och Nikita Chrusjtjovs styre ingalunda kapitalistiskt – förtrycket dock inte lika massivt som tidigare. Efter iskylan kom en tövädersperiod. Med detta sagt skiftar jag nu fokus än en gång:

Ola Tunander har verkat som Research professor vid fredsforskningsinstitutet PRIO i Norge och ingick som civil expert i 2001 års ubåtsutredning i Sverige. I fjol sände han ut boken Det svenska ubåtskriget (Medströms förlag). Där påstår Tunander att de många ubåtskränkningarna i svenska farvatten under nära nog hela 1980-talet inte var sovjetiska; de främmande inkräktarna kom i stället från England och Förenta Staterna. Till yttermera visso samverkade de objudna gästerna med ett knippe högt uppsatta svenska marinofficerare utan vår politiska lednings – dvs regeringen Palmes – kännedom. Syftet med operationerna var dubbelt: dels ville man skapa opinion mot Sovjetunionen och dels skada och, helst, byta ut den socialdemokratiska regeringen. Försvarsminister Sven Andersson och den unge Carl Bildt, som båda tillhörde 1983 års ubåtsskyddskommission, KAN enligt boken ha varit helt införstådda med de kränkande farkosternas faktiska nationalitet.

I en intervju i nummer 11/2020 av Folket i Bild/Kulturfront säger Tunander att ett utförligt kapitel om den sovjetiska U-137:ans grundstötning i Blekinge skärgård i oktober 1981 fanns med i en ursprunglig version av hans bok. Emellertid rekommenderades författaren att stryka detta kapitel, eftersom hans förklaring till det inträffade skulle vara ”för hårdsmält för svensk opinion”. Men det rörde sig hur som helst varken om felnavigering eller avsiktligt intrång, försäkrar Tunander. Det hela var mer komplext.

Vad finns att säga om allt detta? Rimligen en hel del. Fast jag måste tillstå att konspirationsteoretiska varningsklockor klämtade ganska ihållande i mina öron, när jag tog del av det nyss redovisade stoffet. Stämmer det verkligen att höga marinofficerare svor sig samman och agerade mot regeringen under i stort sett hela 80-talet? Verkar det inte ytterst egendomligt att Sven Andersson, av alla, skulle haft en egen agenda? Hur kan U-137:ans ljusskygga manövrer ha varit något annat än alkoholrelaterad sned-segling? Och så vidare, och så vidare.

Men jag är inte beredd att avvisa Ola Tunanders framställning i dess helhet. Kanske får jag och andra med mig anledning att återkomma i ämnet…

ANNONS

Välkommen med dina synpunkter!