1967 ägde en statskupp rum i Grekland. Militären gick in med stridsvagnar och fotfolk på Atens gator, tog över statens funktioner och tvingade människor på flykt. En av flyktingarna, Andreas Papandreou, var känd politiker och hamnade som lärare i nationalekonomi vid universitetet i Lund. Där bedrev vid den tiden en alltjämt relativt ung och oförstörd Mats Parner studier i just nationalekonomi och skulle ha fått Papandreou som lärare om några veckor. Men i det läget valde Parner att slå ner sina bopålar i en värmländsk residensstad norr om Vänern, eftersom han oväntat blivit antagen på lärarhögskolan.
Inom kort hade den ene av oss avancerat till FNL-aktivist i 70-talets Karlstad och den andre till social-demokratisk premiärminister i Grekland, låt vara först på 80-talet. Olika falla ödets lotter.
I dagens värld behöver statskupper inte nödvändigtvis vara fysiskt brutala och iscensättas av militärer som i Grekland. De kan också vara ’mjuka’ och äga rum utan att ett enda skott avlossats eller utan att någon kommit till allvarlig skada. Torsdagen den 12 november redogjorde Sofia Näsström, professor i statsvetenskap i Uppsala, på DN Debatt för vad som kännetecknar den här sortens mjukare kupper:
De orkestreras i första hand av jurister och advokater i stället för av generaler/krigsherrar och uppges fördjupa demokratin och skydda befolkningen ifrån eliterna, samtidigt som demokratin i själva verket urholkas och systematiskt monteras ner. Den sittande regeringen avsätts inte. Den förstärker i stället sitt maktinnehav och bedyrar dyrt och heligt att vidtagna åtgärder blott är tillfälliga och i hela landets intresse. ”Exekutiv inflation” kallas detta. Det innebär att befogenheterna vidgas än mer för den krets som redan befinner sig i statsapparatens epicentrum (eller i Vita huset, om man så vill). Till bilden hör också att VALET som demokratisk mekanism undermineras. Det kan ske på tusen och ett sätt i veckor och månader före själva valdagen/valtillfället.
Under lång tid har vi nu kunnat bevittna hur Donald Trump och hans republikanska stormtrupper och stridsbröder regisserar ett försök till ’mjuk’ statskupp av det nyss beskrivna slaget i USA. Det låter nog allvarligare än det förmodligen är; nästan ingenting tyder på att kuppen ska lyckas. Men det som sker är ändå illa. Så sent som den 19 november, sexton dygn efter presidentvalet, hölls en presskonferens i Republikanernas högkvarter i den amerikanska kongressen med Donald T-advokaten Rudy Giuliani i den bärande rollen och med en flock andra juridiska rådgivare till presidenten i sufflörluckan – varvid de besynnerligaste ting yttrades. I vanlig ordning hette det att Trump vunnit en ’jordskredsseger’ den 3 november, men att Joe Biden och Demokraterna ”stulit valet”.
Vidare uppgavs att länder som Argentina, Kuba, Venezuela och Kina tagit aktiv del i valfusket samt att ”kommunistiska pengar” hade investerats i en Biden-seger. Frivilliga rösträknare, misstänkta servrar i Tyskland, obskyra it-företag, en före detta borgmästare i Chicago och mångmiljardären George Soros sades också ha påverkat valutgången på otillbörligt sätt. Även anti-fascistiska grupper slöt beredvilligt upp på den o-amerikanska fiendesidan. Nu skulle här städas upp, menade de lagkloka, och lovade att inte svika de 71 miljoner som i valet lagt sin röst för demokrati, frihet och rättvisa. Minsta barn kan ju höra att ingenting annat än ren och oförfalskad gangsterlogik serverades vid presskonferensen inne i det republikanska kongresshögkvarteret. Sorgligt men sant.
Den 27 november meddelade Donald Trump att han kommer att lämna Vita huset i januari nästa år – förutsatt att medlemmarna i elektorskollegiet röstar på Joe Biden måndagen den 14 december.
Här, och just här, kan en hund ligga begravd. När detta skrivs (den 29 november) är Trump-kotteriets enda återstående och realistiska möjlighet att desavouera valresultatet, som jag ser det, att på något sätt få till stånd en fullständig elektors-skandal den 14 december. Det är då som USA:s president väljs för den kommande fyraårsperioden – väljs av sammanlagt 538 elektorer. Sedan urminnes tider är det valet bara en formalitet. Till dags dato har resultatet i det egentliga valet, det amerikanska folkets val – 306 elektorer mot 232 och cirka sex miljoner fler röster på Biden denna gång – respekterats fullt ut genom historien.
Men i nyckelstater som Pennsylvania, Michigan, Nevada och Wisconsin med jämna valsiffror kommer Donald T och hans drabanter förmodligen att pressa republikanska företrädare till det yttersta för att Trump-vänliga elektorer ska utses stick i stäv mot precis allt vad demokrati heter. Risken för att detta ska lyckas torde vara försumbar. Joe Biden lär således sväras in som Förenta Staternas 46:e president den 20 januari.
Det hindrar inte att en allvarlig demokratisk kris är ett faktum i dagens USA vid sidan av en rad övriga kriser. Av landets två stora partier har det ena, Republikanerna, helt tappat fattningen och mist både sans och balans. Demokraterna hade å sin sida öppet mål inför valet i november, men likafullt kunde man på upploppet inte erbjuda något bättre än en 78-årig senior med en typisk mainstream-agenda. Trump har rätt i att valet manipulerades, men det är han själv och hans sekundanter som oupphörligt fifflat och trixat: valdistrikten har systematiskt ändrats – s k gerry-mandering – återkommande försök har gjorts att minska valdeltagandet, Högsta Domstolen har fått tre nya ledamöter, alla konservativa, och närmare 200 ideologiskt tillförlitliga domare har rekryterats på lägre nivåer under de gångna fyra åren. Samtidigt har hela medievärlden och i synnerhet grävande journalister konsekvent bespottats.
Trots det har ingen presidentkandidat i USA:s historia erhållit så många röster som vad Donald T fick i november … med Biden som enda undantaget. Republikanerna förbättrade dessutom sina positioner i representanthuset, behåller gissningsvis sin majoritet i senaten – det avgörs slutgiltigt i Georgia den 5 december – och Trump gjorde nya inbrytningar bland de underprivilegierade och i arbetarklassen.
Nyligen kunde man i radions P1 lyssna till ett program om situationen i Harlan County i Kentucky. Där levde och verkade 71.000 människor 1950 mot bara 26.000 i dag, av vilka skrämmande många enligt vad som berättades ”går på droger”. I presidentvalet avgavs 9.363 röster för Trump men bara 1.491 för Joe Biden. Det är, föreställer jag mig, en bild så god som någon av läget ute på vischan i 2020 års Förenta Stater. Massor av kropps-, industri- och jordbruksarbetare och deras familjer tyr sig till den populistiska ultrahögern i brist på alternativ (och i brist på insikt).
Sverige är inte USA, men vi har länge varit på väg i samma riktning och börjar så smått få egna Harlan County-samhällen. Även hos oss kan det göras försök att, i demokratins namn, avveckla demokratin i en framtid.
Än är trumpismen bara skendöd om ens det. Tro för all del ingenting annat.
Ja, elektorskollegiet i nyckelstaterna Du nämnde lär utsättas för övertalning, påtryckningar och sannolikt i vissa fall utpressning att bli ”Illoyal Electors” inför omröstningen den 14:e december. Enligt min mening ”a touch-and-go affair”, d v s det kan sluta hur som helst. På denna sida pölen har vi bara att hålla oss i bordskanten och vänta…
Får vi en M/SD/KD-regering i oktober 2022 (då sannolikt med passivt stöd från L om de klarar 4%) lär vi få se en inhemsk variant av ”exekutiv inflation”. Även kallad salamitaktiken, hämtad från Italien på 20-talet och Tyskland ett decennium senare. Det torde Hr Åkesson som justitieminister och Fru Busch se till. Naturligtvis i formellt demokratiska former i Riksdag, region- och kommunfullmäktige så klart.
Den verkligt stora frågan är: Hur hejda denna sig allt mer förråande högervåg? Inklusive den allt mer långtgående marknadiseringen av allt fler samhällsfunktioner?
Du måste logga in för att kommentera.