I FiB/K nr 5 skrev vi om studenten Anna Siekas Englundh, som startade en namninsamling för att rädda sin utbildning på Högskolan i Gävle, och som därmed hamnade på kollisionskurs mot både rektor, kommunikatörer och ledning. Här skriver hon själv om händelserna.
Av: Anna Siekas Englundh
Foto: Valeria Altariova
Jag ville verkligen bara göra en namninsamling. Som enskild student hade jag aldrig föreställt mig att bli den som bedrev opposition mot en hel högskoleledning, men nu blev det så. Allt orsakat av en rektor som varken kan eller vill lyssna till kritiska röster. En rektor som tystar ner studenter i det offentliga rummet och talar högt om dem i slutna och politiska maktmöten. Högskolan i Gävle kallar nedläggningen av Kommunikationsprogrammet för ”en profilering av utbildningsutbudet”. Jag säger att det är en akademisk uteslutning som inte var avsedd att granskas på ett demokratiskt sätt. För om så vore fallet, då skulle det hela kunnat få en annan utgång, där protesterna, argumenten, debattinläggen och namninsamlingarna hade berört processen och blivit en del av den. Och där exempelvis jag, med min kritiska röst, hade fått påverka. Om rektor på riktigt hade välkomnat debatten – och inte bara sagt så då och då – hade något större kunnat hända, något viktigare än deras profilering. Högskolan i Gävle hade kunnat värna om det kritiska samtalet, och visat oss studenter vad demokrati är i praktiken. I stället blev det precis tvärtom: en uppvisning i auktoritärt ledarskap.
Jag säger att det är en akademisk uteslutning som inte var avsedd att granskas på ett demokratiskt sätt.
Jag har som protesterande student varit omsluten av en näst intill spöklik tystnad under stora delar av den här processen. Att studenter inte vågar tala, det kan jag förstå. Förutom att deras kritik inte tas på allvar, har rektor Ylva Fältholm redan från början, när nedläggningslistan presenterades, sett till att ha studentkåren på sin sida. Men studentkårens ledande företrädare är inte alla studenter, och jag tror att om de hade bemötts av Ylva Fältholm på det sätt som jag och andra blivit, skulle deras förtroende för henne varit annorlunda. Men, rektor vet vilka som behöver övertygas för att hon ska ha möjligheten att driva igenom det hon tror på. Vilka som är viktiga för processen. Vi andra blir luft bara. Inte lyssnade till. Jag kan också förstå tystnaden inifrån akademin. Alla är rädda om sina jobb, och det samtalsklimat som existerar innanför väggarna på högskolan verkar stå i linje med hur ledningen arbetar. Att säga något ger troligtvis konsekvenser, därför är tystnaden i det här fallet så talande. Men ska det verkligen vara så här? På en högskola av alla platser? Är det inte här vi ska lära oss att bygga argument, samtala och möta andra, särskilt när vi tycker olika?
Jag studerar kommunikation, och flera gånger de senaste månaderna har jag upptäckt att det som säger mest är just tystnaden som uppstår när något inte gått helt rätt till. Att i denna tystnad kliva fram och säga sin åsikt när man riskerar något personligt, oavsett om det är jobb eller gemenskap, avgör allt. Jag har hela tiden försökt att säga något om nedläggningshotet. Eftersom jag inte riskerar något, tror jag. Rektorn kommer med all sannolikhet inte att bjuda in mig till finrummen, men vad spelar det för roll för mig? Hon är en sån som skryter om att hon skvallrar med kungen på middagar (det basunerades nyligen ut i högskolans sociala medier) och sådana snobberier håller jag mig gärna borta från. Det har hänt att jag har skojat med mina medstudenter och frågat vad konsekvenserna för mig skulle kunna vara. Hon kan väl inte stänga av mig från programmet? Eller, kan hon det?
Faktum är att jag tror att ledningen kände sig tvungna att låtsasgöra processen demokratisk, för att rädda sitt anseende.
Med den här texten hoppas jag få skriva mina sista ord om detta. Jag lovar inget, men jag ska verkligen försöka att vara tyst ett tag framöver. Mest för min egen skull. Eftersom jag har dragits in i något som jag nu förstår inte var avsett att bli granskat från första början, allt var förmodligen riggat från start. Faktum är att jag tror att ledningen kände sig tvungna att låtsasgöra processen demokratisk, för att rädda sitt anseende. Vem har förtroende för en högskoleledning som lägger ner nio utbildningar utan att ens anstränga sig för att lyssna på andras åsikter än sina egna?
Min tro på att den lilla människan kan förändra och påverka har fått sig en törn. Tyvärr blir det en av de saker jag fått vara med om under min utbildning på Högskolan i Gävle. Vad jag tar med mig: Kritisk diskussion är chanslös när makt avgör allt. Trots detta planerar jag att gå färdigt min utbildning på Kommunikationsprogrammet innan det läggs ner. När skolan sen klätts i en ny kostym som faller rektor i smaken, ska jag inte störa henne mer med mina tankar om kvinnans röst i offentligheten. Jag ska använda min. Alla texter i framtiden återstår såklart att skriva, även om tystnaden tiger sönder det kritiska samtalet på en högskola någonstans i södra Norrland.
Skribenten: Anna Siekas Englundh bor i Gävle och studerar på det nedläggningshotade Kommunikationsprogrammet på Högskolan i Gävle.
