Principen om alla människors lika värde

1
626

Hedvig Eleonora kyrka återfinns i Stockholm och är uppkallad efter majestätet Karl X Gustavs gemål. I den helgedomen befann jag mig för ett par år sedan, eftersom en släkting till mig blivit så ålderstigen att han skulle konfirmeras. De högtidliga nattvardsbesökarna hade infunnit sig man- och kvinnogrant, troligtvis också en aning motvilligt, och var cirka 50 stycken. Till detta kom föräldrar, anförvanter och tre officianter.

De 50 konfirmanderna hade alla varit på läger i ett antal veckor. I ett av programinslagen inne kyrkan ombads de nu att, i tur och ordning, redogöra för den viktigaste lärdomen de tagit med sig från lägervistelsen. Svaren blev enstämmiga. Lågt räknat 90 procent av de tillfrågade vittnade om att de – efter att på djupet ha rannsakat sina tonåriga samveten – kommit fram till att alla människor här på jorden undantagslöst har samma värde.

Vi på åskådarplats tyckte nog att svaren var näpna på gränsen till uppbyggliga. En och annan cyniker i publikhavet misstänkte förstås att de avgivna vittnesmålen hade varit i säck innan de kom i påse men instämde ändå helhjärtat i sak. Alla människor HAR samma värde, eller borde åtminstone ha det. Den inställningen är något av en överideologi i dagens Sverige och finns inskriven i värdegrundsdokument från golv till tak i skola, vård, omsorg och i hela kultur- och företagsvärlden. Jag törs inte ens utesluta att Sverigedemokraternas järn-trust, hycklande och lismande, godtar principen om allas lika värde.

Men hur är det i praktiken? Har vi ett samhälle i vilket alla människor tillerkänns goda möjligheter att förverkliga sig själva och där olika gemenskaper blir allt starkare, tilliten växer, jämlikheten blomstrar och solidariteten anses självklar?

Nej, så är det definitivt inte. Enligt en rapport ifrån Folkhälsomyndigheten, FHM, lever en person med eftergymnasial utbildning i snitt 6,2 år längre än den som bara har förgymnasial utbildning. Skillnaden i förväntad livslängd mellan en lågutbildad individ i Vårby utanför Stockholm och en högutbildad med Danderyd som hemvist är inte mindre än 18 år. Det innebär att människor i eftersatta grupper i själva verket bestjäls på tusentals dagar av sina liv. Verkställande direktörer i börsnoterade svenska företag tjänar, enligt LO:s maktutredning (2018), 55 gånger mera än genomsnittliga industriarbetare och 59,9 respektive 71,2 gånger så mycket som undersköterskor och lokalvårdare. Det är hisnande differenser. Under perioden 2006–14 erhöll den rikaste tiondelen av Sveriges befolkning 25 procent av den totala inkomstökningen, medan den fattigaste tiondelen fick hålla tillgodo med 1,0 procent.

Nu bestäms ju inte en människas värde av storleken på hennes inkomst eller i antalet levnadsår, som hon förunnas. Det är sant, men det är också sant att de upprepade trosbekännelserna på temat ’allas lika värde’ ter sig minst sagt ihåliga, då medmänniskor blir motmänniskor och samhällen stöps om till sär-hällen – kort sagt när orättvisorna ges fritt spelrum och klyftorna ökar. Polarisering är ett begrepp som idag nämns allt oftare. Typexemplet är USA. Där slits de band som håller invånarna samman hela tiden isär, vilket leder till att dagliga sammandrabbningar och konflikter blir ett slags normaltillstånd.

Det är också en amerikansk president, Ronald Reagan, som tillsammans med Storbritanniens tidigare premiärminister Margaret Thatcher kommit att personifiera den 40-åriga epok som vi alltjämt lever i: den nyliberala. I nyliberalismens spår har vi fått avregleringar, privatiseringar, skattesänkningar för de redan välbärgade, åtstramningsåtgärder och det offentligas successiva reträtt ifrån välfärdssystemen. Nyliberalismens kvintessens är att den politiska sfären blir alltmer lik den ekonomiska med påföljd att det medborgerliga handlingsutrymmet minskar. Ja, vi lever i en tid där politiska företrädare oavlåtligt betonar demokratins förstfödslorätt, dock utan att de ekonomiska sfärerna demokratiseras ett jota; i stället är det politiken, och ytterst demokratin, som ekonomiseras.

Staten ägnar sig åt företagsledning. Skolelever och vårdsökande reduceras till kunder. Och vår budget förvandlas med Stefan Löfvens ordval till en ”affärsplan för Sverige”, möjligen beroende på att denne blide humanist enligt egen utsago aldrig förstått att skilja mellan höger och vänster.

Den 10 januari framträdde Erik Åsard, professor i Nordamerikastudier, i SVT-programmet Agenda och talade om Donald Trump. Erik Å menade att (a) demokratiföraktet, (b) de medvetna lögnerna på nära nog daglig basis samt (c) den häpnadsväckande okunnigheten – ”ignoransen” – har varit det som mer än allt annat kännetecknat Trumps fyra år i Vita Huset.

Jag är fullständigt överens. Det har varit ovanligt tålamodsprövande att vecka ut och vecka in tvingats lyssna till en intelligensbefriad vildhjärnas malande haranger i TV-rutan. Men de frågor man bör ställa sig är hur Donald T kunde få nästan 75 miljoner röster i valet den 3 november 2020 – ”all time high” i amerikansk historia näst efter Joe Biden – och varför han över huvud taget kunde väljas till president 2016.

Därför att han skamlöst kunnat operera i klyftan mellan å ena sidan de ideal vi skrymtande bekänner oss till i västvärlden och å andra sidan den omilda, många gånger rent brutala, samhälleliga praktiken är väl ett övergripande svar så gott som något. Med snedvriden logik, avskyvärda lögner, våldsamma angrepp på seriösa massmedier och ett ihärdigt Twitter-skrivande har Trump lyckats ge röst åt under-privilegierade och missgynnade grupper … som i livets hårda skola fått lära sig att alla människor INTE har samma värde. Somliga har lågt, andra desto högre. När högerpopulistiska elitfigurer, som Donald Trump och Jimmie Åkesson, lyckats etablera kontakt med stora befolkningsskikt ute i de samhälleliga marginalerna, så är fara å färde och katastrofen nära. Så illa är det. Det har jag fått lära mig av Reidar Jönsson på Facebook och av Nina Björk i hennes insiktsfulla studie Om man älskar frihet – Tankar om det politiska (W&W, 2020), där nyliberalismens idégods skärskådas.

Ett reellt hot mot demokratin och ett effektivt vapen i alla politiska falskmyntares händer är, tveklöst, de (a)sociala medierna. Jag är själv ganska aktiv på Facebook i, hoppas jag, rollen som ett slags femtekolonnare med uppgift att motarbeta vänster- men framför allt högerextremism och plädera för sunt förnuft och ickevåld. Tyvärr räcker min pil och min båge inte långt mot kulsprutor och Boforskanoner. Plattformsjättarna Twitter, Facebook, Instagram, Youtube och allt vad de heter är destruktiva aktörer som i realiteten lotsar fram, understöder och samverkar med den nyliberala erans många auktoritära ledare.

Var finns de positiva motkrafterna, frågar man sig bekymrat. I Hedvig Eleonora kyrka naturligtvis. Där blev jag själv vittne till ett 50-tal representanter för det växande släktet, och allihop trodde obetingat på alla människors lika värde.

ANNONS

1 KOMMENTAR

Välkommen med dina synpunkter!