Skogen i tidskriften Folket i Bild/Kulturfront

2
341
Skogsbruksplan

Regelbundet så här års eldar jag i min kakelugn. Min är kanske fel, det är hustrun, våra två döttrar och jag, som äger kakelugnen, och huset den står i och tomten som huset står på. Och vi äger ett servitut på både brunnen och avloppsanläggningen. Vi äger nämligen inte den mark som dessa båda anläggningar är installerade på. Hustrun äger dessutom ett antal hektar skog, precis som hennes två syskon, men det är i en angränsande kommun. Ett ägande som ärvts av föräldrarna vilka bägge härstammade ur jord- och skogsbruksägarsläkter. Man kan säga att när jag gifte mig, kom jag in i skogen, och sedan jag flyttade hit till det gamla huset från 1700-talet, bor jag också permanent i skogen. Hustrun och döttrarna är 08-or men regelbundet hälsar de på, speciellt hustrun. Min svåger, svägerska, hustrun och jag är alla mycket intresserade av skogen ur flera synpunkter, inte bara ur ekonomisk.

Foto: Bertil Carlman

Varje vedträ som jag lägger in i kakelugnen får en förströdd tanke, björkbitarna har jag bytt till mig av svågern mot några timmars trädgårdsarbete runt hans hus som också ligger ”i skogen” ett par mil bort. Björk brinner bra och luktar gott när det brinner. Ofta blir det vedträn av körsbär. Det står ett flertal körsbärsträd på tomten. För några år sedan pratade jag med min nu bortgångne granne Gunnar, som kom förbi med häst och vagn. Det var när kronbladen föll från körsbärsträden. Efter en stund bad jag Gunnar vänta medan jag gick in efter kameran. Det var två hästar som var nästan svarta, och de var översållade av lysande vita kronblad. En vacker bild.

Till sist lägger jag in ett par bitar från en gammal gärdsgård. Svärmor kallade sådan ved för ”sommarved”. Med det menade hon inte den del av trädstammen som växte till på sommaren; till skillnad från vårved. Hon menade sådan ved som brinner snabbt och därför kvickt gick att laga mat på, så att det inte blev onödigt varmt i köket. Naturligtvis kommer jag då att tänka på en historia från Kata Dalströms tid som agitator på landsbygden. Min svärfar, som inte hade mycket till övers för den socialdemokratiska skogsbrukspolitiken, var alltså förtjust i den historien.

När Kata var ute och agiterade för lantarbetare hade hon en gång klivit upp på en gärdsgård för att synas och höras bättre. Men gärdsgården höll inte utan rasade ihop. ”Där ser ni. Det svenska samhället är så ruttet att inte ens gärdsgårdarna håller.”

Bakgrund.

När nummer 12-2020 av tidningen FiB/Kulturfront kom i min brevlåda kom samtidigt nummer 4/2020 av tidningen Biodiverse. Den ges ut av Centrum för biologisk mångfald, som är en avdelning under Sveriges lantbruksuniversitet, SLU. Vi är inte så många som läser Biodiverse, upplagan är på 6.000 och utgivningen fyra nummer per år.

Några dagar senare kom hustrun, och hon hade med sig senaste numret av tidningen Land som LRF ger ut. Den innehåller en bilaga som kallas Skogsland. Vidare hade hon med sig tidningen Södrakontakt, en tidning för medlemmarna i Södra (Sveriges största skogsägarförening). Vi fyra som jag nämnt ovan är förmodligen inte typiska för smärre privata skogsägare. Vi studerar alla flitigt vad som ”sig inom svenskt skogsbruk tilldrager”. Varje år går vi med skogskunnig från ”vårt” skogsbruksområde och studerar utvalda delar av den skog som de tre syskonen äger, var för sig och delvis tillsammans. Vid dessa studier har vi med oss skogsbruksplanen över studerat område. Kostnaden för en sådan plan kan man räkna ut. Naturligtvis finns skogsvårdslagen för hur man sköter sin skog. Och det finns alla möjliga slag av kurser.

Vi nöjer oss emellertid inte med det. Ett antal gånger har till exempel hustrun och jag åkt på resor utomlands för att kombinera en semesterresa med skogsstudier (Sydafrika, Brasilien, Portugal Kanada). Dessa resor har varit mycket välorganiserade och lärorika. Förutsättningarna i nämnda länder och Sverige skiljer sig mycket åt, inte bara beroende på klimat utan också på kultur och lagstiftning. I Kanada äger till exempel staten den mesta skogsmarken. Ett företag eller en privatperson kan av staten hyra brukningsrätten av ett område för ett visst antal år. I Sydafrika odlas mycket eukalyptus. Men det är en växt från en annan världsdel. Eukalyptusen vållar problem med grundvattnet.

Så till FiB/K nr 12/2020

Omslag på nr 12-2020

Jag hade tänkt att något noggrannare gå igenom framför allt artikeln ”Vi har knappt någon urskog kvar – men gott om träd”, men det får räcka med ett par anmärkningar, som utgår från textavsnitt.

Första markeringen. ”På kalhyggena som blev kvar har vi planterat nya träd efter skogsindustrins behov, men det är inte mycket där som påminner om en skog i biologisk mening. Det är industriplantager, monokulturer. För den biologiska mångfalden innebär ett sådant skogsbruk som vi bedriver att vi befinner oss mitt i en pågående katastrof.”

Ett sådant uttalande väcker löje. Vilka vi för det första? Jo det är samma vi som min siste rektor använde när hon sade ”Vi måste alla bli bättre på att…” när några av oss var så bra vi kunde vara, under rådande omständigheter. Det finns mycket gott om skogsägare, inte bara de tre syskonen jag nämner ovan, som älskar sin skog och gör det mesta av det som under rådande omständigheter är möjligt att göra, eller låta göra, för att främja den biologiska mångfalden, där till exempel RASE (Rönn, Asp, Sälg och Ek) är viktigt att tänka på för att minska betestrycket från älg och rådjur, men också för att bevara mångfalden. Min svåger och jag har också varit på kursen ”inte nudda vatten”, som var till för att sprida kunskap om vikten av att inte skada naturliga bäckar, åar och säsongsvattendrag, framför allt vid avverkning. Även skogsbolag försöker emellanåt, helt enkelt för att det lönar sig bättre, att under rådande omständigheter sköta skogen annorlunda än då Kata levde (1858–1923). Då var baggböleri vanligt, och ända fram till 1970-talet gick den socialdemokratiska skogspolitiken ut på att bekämpa, även med till exempel Hormoslyr (även kallat Agent Orange) i stort sett allt som inte var gran, gran, gran (det är naturligtvis en hårdragning).

En skogsägare i Kalmar län riskerade att få böter för att han inte följde dåvarande regler. Några år senare framhölls han som ett gott exempel på en modern skogsbonde. Sossarna värnade mest arbetarna inom massa- och sågverksindustrin. Därför var de också ofta illa sedda av både skogsägare och av många som utan att äga skog levde på att arbeta i den.

Andra markeringen. ”Det finns två konkurrerande principer här. Den ena handlar om miljöhänsyn och den andra handlar om att intensifiera skogsbruket och öka vinsterna. Kort sagt, det ena handlar om ekologi, och det andra om ekonomi.” Så är det, men utesluter den ena den andra?

Slutord

Någon gång i skiftet mellan 1800- och 1900-tal sade Kata att Sverige var ett ruttet land, ett ruttet kapitalistiskt land. Hon visste hur illa beställt det var för arbetarklassen. Sara Lidman har enligt en kommentar här i boken Lifsens rot beskrivit landet ”….vars befolkning hade den huvudsakliga uppgiften att förse skogsindustrin med timmer och massaved”. Så var det. Men under tryck från främst socialdemokratin kunde levnadsvillkoren klart förbättras inom ramen för det privata ägandet. Produktivkrafterna har kunnat utvecklas ytterligare.

Nu tyder emellertid allt på, att även för den svenska skogens del har den ekonomiska utvecklingen kommit till vägs ände. Klasskillnaderna ökar sedan några tiotal år, och ökningen har accelererat under 2020. Också många allvarliga händelser inom skogsnäringen jorden runt pekar klart på det absurda i det privata ägandet. En skogsbrand kan förstöra livsuppehället för en enskild ägare ja, men långt, långt mer än så. Skall vi kunna ha kvar de stora rovdjuren även framöver så måste det i varje land planeras på ett sådant sätt att det sker under någon form av samhälleligt ägande. Och om man ser till många av jordens nuvarande stora problem, som till exempel tillgången på sötvatten eller höjningen av havsnivån, så är de globala och kan ofta inte lösas nationellt. (Vi ser nu ett utmärkt exempel på det i Big Pharmas uppträdande i den pågående pandemin). Den utveckling som är nödvändig för att våra efterkommande skall kunna fortsätta leva på jorden sker inte hur mycket talespersonerna för de superrika än försöker visa vad de gör.

Jag skriver utveckling, inte tillväxt, för det ständigt framförda men omöjliga kravet på tillväxt är just ett av grundproblemen i den nuvarande nationella och globala världsordningen. Vi har alla sedan mer än hundra år kunnat ta del av forskning som visat att det nuvarande marknadsekonomiska systemet bygger på tillväxt och att denna tillväxt förr eller senare kommer till vägs ände. Om jordens alla människor levde som vi i Sverige gör skulle det behövas tre jordklot till.

Skribenten Bengt Svensson har på webbsidan lindelof.nu – förmodligen något ironiskt –skrivit ”Så kanske borde jag byta ut min aktieportfölj mot 50 procent guld och 50 procent gröna skogar?” Hustrun och hennes syskon har, utan ironi, tänkt i samma banor. Åldern sätter stopp.

Skogen är verkligen underbar att leva i och med. Men det måste vara så för betydligt större delar av det svenska folket, och detta folk måste också kunna leva av skogen (Statistik om skog och industri – Skogsindustrierna). Av det perspektivet har skogsartiklarna i FiB/Kulturfront allt för lite.

Bara de riktiga orden,
orden med krona och fågel-
sång har en skugga som träden.


Svalkande skugga att sluta
ögonen i, medan kronan
sjunger de riktiga orden.

Ur Hjalmar Gullbergs diktsamling Ögon, läppar från 1959

ANNONS

2 KOMMENTARER

  1. Fint att du tar lyra på FiB:s artiklar om skogen i våra liv. På vårt lilla torp vid sjön Bergviken, där Ljusnan rinner, är vi omgivna av svensk skogshistoria. Flottningsminnena sitter som svarta järnringar i stenarna längs stränderna. Resterna av massafabrikerna i Bergvik och Vannsätter reser sig som katedraler över den epok då civilingenjören Carl Daniel Ekman utvecklade sulfitprocessen som kom att revolutionera papperstillverkningen över hela världen. Och sågarna!! Överallt man såg en såg. Hälsingland var de sågade trävarornas första Klondyke efter Norrlandskusten. Sen kom Medelpad. Och träkolen! som gav så mycket energi att kanoner och musköter kunde ge di svenske segrar i 30-åriga kriget. Så, nog lever vi mitt i skogen, precis som du gör – i ditt Småland, mitt i möbeltillverkningen. Skog skog skog!

    Därför prisar jag våra skogsägande grannar här på torpet, de som gallrar och tar ut vad som behövs av skogen. Och förbannar de dagar när SVEA-skog och Stora Enso rullar in med sina jättemaskiner och skövlar precis allt. Precis som om att regler om skogsbruk inte fanns.

    Det finns alltså skogsbruk och skogsbruk.

    Och, tidningen Land är bra – FiB/K har något att lära från den.

  2. Lotta Lyrå, ny vd och ordförande i Södra efter Lars Idermark (som också var ordförande i Swedbank efterträdd av f d socialdemokratiske statsministern Göran Persson). Hon, Lotta alltså, säger i nummer 4/2020 av Södrakontakt “Vår hållbara ägarform en viktig grund för framgång”. Hållbar för vem undrar jag. Men Lottas perspektiv är naturligtvis lika långt som de andra nämnda personernas. De som verkligen önskar det svenska folket en långt mer harmonisk framtid än den nuvarande måste ha ett helt annat perspektiv inte bara fram till den egna pensionen.

Välkommen med dina synpunkter!