Jag vet inte om ni tänkt på det här, men bilarna har blivit tråkigare. Jag såg en mossgrön Volvo 240 på parkeringen utanför Willys häromdagen och blev glad. Det räcker med att se en sådan för att fatta att alla bilar runt omkring, nyare Volvo, Lexus, Renault och så vidare och så vidare, har blivit tråkigare. Mer likriktade formmässigt, mer likriktade färgmässigt.
Twitterkontot ”The cultural tutor” visar med en pedagogisk graf att det inte bara är jag som inbillar mig, åtminstone inte när det gäller färgerna. Så sent som i mitten av nittiotalet hade mer än hälften av de nytillverkade bilarna någon annan färg än någon i en gråskala. Nu är de färre än en fjärdedel.
Detsamma händer i våra hem. Samma konto visar de mest eftertraktade färgerna hos ett företag som säljer målarfärg för innerväggar. De heter saker som ”Chic skugga”, ”Vit dimma”, ”Tidlös” och ”Egyptisk bomull”. Vad de är: grå, grå, grå, grå. grå-å-å-å.
Grå är numera också den mest populära färgen på mattor. Och hur vill vi ha färgerna på våra kläder? Ingen chock där. Svart, vit, beige, eller varför inte – grå?
nu är vi mitt uppe i en valrörelse, och det verkar inte som om någon tror på det längre
I den mest chockerande grafen har något sorts robot (antar jag, man får inte veta var råmaterialet kommer ifrån eller hur sorteringen har gjorts) analyserat färger i färgfoton på vardagliga objekt i många decennier tillbaka. Enligt den försvinner färgerna verkligen. Gråskalorna håller helt på att ta över.
Jag vet inte vad det här är ett symptom på, eller vad som blir resultatet av det. Men jag tycker att det vore logiskt att tänka sig att en så radikal avsmalning i ens yttre värld skulle kunna korrespondera med någonting liknande också i ens inre värld. Blir vår föreställningsvärld fattigare?
”Politik är det möjligas konst” har jag hört någon gång. Men nu är vi precis i sluttampen av en valrörelse, och det verkar inte som om någon tror på det längre. Det verkar mer handla om att skildra oerhörda faror – våldsamma gäng! farliga förorter! skenande priser! – som man sen lovar folk att försöka parera. Om de röstar på en vill säga. Alltmedan politiken gör sig beroende av en befolkning i konstant skräck.
Visst måste det vara så valrörelser ser ut i en färglös värld?
Stefan Westrin är frilansjournalist från Gävle och redaktör för den här tidningen. Har på senare tid utvecklat en överraskande stark passion för tallriksmodellen.
