Här följer nu en diskussion om den bordlagda motion 2 från (digitala) stämman den 5 september. Diskussionen ansågs så viktig att den som kunde föras på zoom-mötet inte var tillräckligt genomlysande. Därför beslutades om bordläggning av frågan till den förhoppningsvis levande stämman i april 2021.
Motion nr 2: Försvar av yttrande- och tryckfriheten
FiB/K har försvar av yttrande- och tryckfriheten som en av sina tre paroller. I den svenska tryckfrihetens historia finns flera exempel på lägen, då utländska makter utövat påtryckningar mot Sveriges regering med syfte att förmå regeringen att undertrycka spridning av vissa för den främmande makten misshagliga uppgifter och opinionsyttringar. Nazitysklands framgångsrika agerande under andra världskriget är välkänt och resulterade bl.a. i beslag på tidningar utan rättegång. Sovjetunionen försökte, dock utan framgång, under 1970-talet introducera nya folkrättsliga principer som skulle göra det förbjudet att bedriva solidaritetsarbete i andra länder till förmån för fängslade dissidenter i östblocket; man ville att sådant skulle anses som otillåten ”inblandning” i andra länders inre angelägenheter.
Det senaste exemplet är Kinas handlande i fallet som rör den i Kina frihetsberövade svenske bokförläggaren och författaren Gui Minhai och de påtryckningar mot Sverige och svenska medier som den kinesiska regeringen utövar genom en synnerligen aktiv ”diplomati”. Ett axplock ur vad som förekommit:
* Svenska medier kallas till möten på Kinas ambassad där de undfägnas med nedsättande uppgifter om Gui.
* Ambassaden kräver ursäkt av public service-mediet SVT.
* Ambassaden hotar att vidta ytterligare åtgärder mot Sverige med anledning av att Sveriges kulturminister deltog vid utdelningen av Svenska PEN:s Tucholskypris till Gui.
För närvarande finns det inget som tyder på att Kinas utrikesförvaltning kommer att upphöra med försöken att på detta sätt utöva påverkan på det svenska samhället på olika nivåer: den politiska, i opinionen och (sannolikt) den ekonomiska.
Medieorganisationen Utgivarna har tagit upp denna allvarliga situation och nyligen föreslagit att den svenska regeringen nu bör lyfta frågan om Kinas agerande till EU-nivå, och tillsammans med övriga demokratiska EU-länder kraftfullt protestera mot alla former av angrepp mot pressfriheten. I en debattartikel i DN den 26 januari beskriver tryckfrihetsexperten Nils Funcke Kinas agerande mot Sverige på det här området som att ”vi hängmöras”.
FiB/K bör, i mycket högre utsträckning än nu, uppmärksamma och ta ställning mot främmande makters, och inte bara Kinas, försök att med sådana metoder påverka opinionsbildningen i Sverige. Därigenom försvarar vi vår egen yttrande- och tryckfrihet och minskar risken för att vi på olika sätt – till exempel genom självcensur – begränsar vårt eget utrymme för fri cirkulation av information och yttranden.
Mot bakgrund av det nu sagda yrkar vi att stämman uttalar sitt stöd för
1) att tidningen under det kommande året i artiklar och annat material bör uppmärksamma Gui Minhais situation och inom ramen för sina resurser verka för att kraven på hans frigivning får starkt stöd;
2) att tidningen under det kommande året i artiklar och annat material bör uppmärksamma och ta ställning mot det slag av försök från den kinesiska regeringens sida att påverka opinionsbildningen kring Gui Minhai som vi hittills har sett exempel på och som eventuellt kan komma att fortsätta framöver;
3) samt att tidningen under det kommande året i artiklar och annat material bör identifiera, uppmärksamma och ta ställning mot eventuella försök av andra främmande makter att genom påtryckningar mot svenska myndigheter och medier påverka opinionsbildningen i Sverige.
Berlin och Stockholm i februari 2020 Ingemar Folke, Svante Svensson, Margareta Zetterström
Styrelsens utlåtande:
Folket i Bild står för att Sverige skall vara neutralt i förhållande till olika stormakter. Som en liten nation skall vi ha goda relationer till alla länder. Vi skall vara vaksamma mot alla länders försök att påverka och styra opinionen i Sverige.
När det gäller Gui Minh Hai kan man inte hänvisa till vårt försvar för yttrande och tryckfrihet då det rör hur svensk lagstiftning tillämpas och hur den inverkar på svenska förhållanden. Det Gui Minh Hai anklagas för handlar inte om något han gjort i Sverige. Vi ser därför inte att det finns skäl att från vår sida särskilt behandla Gui Minh Hai. Vi kommer naturligtvis att bevaka frågan om Gui Minh Hai ur ett journalistiskt perspektiv och enskilda skribenter är välkomna att skriva om och diskutera Gui Minh Haifallet i tidningen.
Med detta anser vi att motionen skall avslås.
Min syn på saken:
Visst har Kina uppträtt olämpligt mot svenska medier och hotat med ”åtgärder” i samband med Tucholskyprisets utdelning till Gui Minhai. Det kan och bör påtalas och tillbakavisas.
Men Sveriges officiella agerande i det här fallet har inte heller varit prickfritt. Genom kulturministerns agerande pekade man ut Kina på ett ovänligt sätt enligt diplomatisk praxis.
FiB/K:s försvar av yttrandefrihet gäller förstås hela världen och vi ska självklart försvara förföljda kulturutövare överallt i världen och naturligtvis också Gui Minhai. Men statens representanter bör avhålla sig från direkt sådan kritik. Eftersom målet måste vara att få fängslade svenska medborgare fria, vilket i alla andra konsulära ärenden har resulterat i att UD främst agerar med tyst diplomati, så blir officiell offentlig statlig kritik för det mesta kontraproduktiv.
Man kan fråga sig varför detta inte ska gälla i fallet Gui Minhai?
Alltså, FiB/K ska självklart kritisera alla försök från främmande makt att påverka svenska medier. Men FiB/K ska inte sila mygg och svälja kameler.
Den påverkan som oavbrutet pågår västerifrån på svenska medier och på svensk politik – inte minst på utrikes- och försvarsområdet – hotar på allvar vårt lands självbestämmande. I detta fall kan man tala om otillbörliga påtryckningar från främmande makt. Här bör FiB/K:s tyngdpunkt ligga.
I konsekvens med detta borde FiB/K arbeta mycket mer målmedvetet för att påverka den svenska regeringen, svenska juristkåren och svenska medier som fegt svassar efter USA:s och Storbritanniens regeringar i t ex Assangefallet. Här har vi en politiskt betydligt större (och svårare) uppgift att ta itu med.
Att låta fallet Gui Minhai och Kinas visserligen taktlösa (men ändå ganska beskedliga) påtryckningar på Sverige dominera våra spalter i dagens politiska världsläge, vore att huka för den USA-anpassliga svenska överheten och därmed svika försvaret av alla våra tre paroller.
Ett antagande av den här motionen vore mycket olyckligt.
Knut Lindelöf skriver:
”Visst har Kina uppträtt olämpligt mot svenska medier och hotat med ’åtgärder’ i samband med Tucholskyprisets utdelning till Gui Minhai. Det kan och bör påtalas och tillbakavisas.”
Motionen förespråkar just detta.
KL skriver vidare:
”FiB/K:s försvar av yttrandefrihet gäller förstås hela världen och vi ska självklart försvara förföljda kulturutövare överallt i världen och naturligtvis också Gui Minhai.”
I likhet med motionen – men till skillnad från styrelsen – hävdar KL att föreningens försvar av yttrandefriheten gäller i hela världen.
KL skriver också:
”Alltså, FiB/K ska självklart kritisera alla försök från främmande makt att påverka svenska medier.”
Detta är just det som finns i motionens yrkande.
Så vad är egentligen problemet för KL? Problemet för Knut L är nog vad som är kameler och vad som är myggor. Knut menar troligen att Kinas påtryckningar och hot är myggor. Norges exportörer av lax skulle inte hålla med; när Liu Xiaobo fick Nobels fredspris, blev de av med en stor del av sina affärer. ”Alla kineser” tyckte tydligen inte om norsk lax längre.
Men måste vi vara överens om vem som är kamel och vem som är en mygga? Om vi finner Gui Minhais fall angeläget, och det är vi i alla fall överens om, bör vi inte då ge honom det stöd vi förmår? Om vi ogillar påtryckningarna från Kinas makthavare, bör vi inte då säga ifrån? Vi är ju faktiskt överens om det också.
Under rubriken ”Kinas nakna maktanspråk” skrev Fredrik Haage en ledare i Smålandsposten den 8.9. Vidare ”Det handlar inte om en konflikt mellan USA och Kina där båda är lika goda kålsupare. Det handlar om den anständiga delen av världen gentemot en terrorstat”. Även om ”Sveriges malligaste morgontidning” och SvD kanske inte använder samma språkbruk så är deras uppfattning i stort sett densamma.
Alla fibbare har under årens lopp kunnat följa hur Sverige som stat mer och mer fjärmat sig från sin alliansfrihet för att närma sig det västliga blocket med dess olika delar t ex Nato. Naturligtvis har den imperialistiska staten USA sett detta med tillfredsställelse. Från USA:s sida kämpar man propagandistiskt stenhårt för att, precis som Haage gör, utmåla Kina som åtminstone det kommande hotet.
Alla fibbare vet hur den militära styrkefördelningen är på jorden.
Alla fibbare känner också ganska väl till vilken stat det är som krigar mest och bojkottar mest mot jordens folk, och som utan vidare anser sig ha rätt att bryta ingångna avtal.
Slutsatsen av det som för närvarande sker på jorden, måste för alla fibbare vara att stödet för kampen mot USA-imperialismen bör stärkas.
Att informera om Kina är viktigt. När man från kinesiskt håll till exempel ville stryka ett kapitel i ”Kapital och ideologi” av T. Pikkety innan boken skulle ges ut i Kina, så visar det tydligt på rädsla för kritik. Men att försöka minska på kritiken mot USA, vilket man gör om man också mer och mer allvarligt pekar finger mot Kina, ja då kommer naturligtvis den underrättelsetjänst som USA har i Sverige att notera det och rapportera hem: ”Vi kan härmed meddela att den självutnämnda s k fronten mot USA-imperialismen till vår stora tillfredsställelse håller på att urholkas i Sverige.” Ingemar Folke, Svante Svensson, och Margareta Zetterström anser jag vara ute efter att just lätta på trycket i kampen mot USA-imperialismen och det är allvarligt.
Påståendet att Kinas ambassadör har lagt sig i svensk yttrandefrihet i Gui Minhai-affären är otydligt i motionen. De journalister som till äventyrs infann sig för att få nedsättande uppgifter om Gui Minhai (som ses som brottsling i Kina) var ju inte tvungna att gå dit. Kravet på ursäkt från SVT får man inte veta något närmare om i motionen. Ingetdera låter som vidare vist agerat av ambassadören, men vari ligger inblandningen i svensk yttrandefrihet?
Enligt de historiska erfarenheter vi har som liten nation bör medborgarna i Sverige reagera när någon av våra makthavare agerar inställsamt inför stormakters önskemål i svenska inrikes angelägenheter. Men det är det ju inte alls fråga om här. Tvärtom, inställsamheten går i annan riktning.
Den svenska regeringen deltog med en minister i Svenska PENs utdelning av Tucholskypriset till Gui Minhai. När Kinas ambassadör protesterade mot kulturministerns, Amanda Linds, deltagande och meddelade att hon inte mer var välkommen till Kina, anklagades han av både statsministern och utrikesministern för att angripa yttrandefriheten i Sverige. I ett slag förstörde den svenska regeringen de sedan Östen Undéns tid mycket goda förbindelserna med Kina.
Det kan tilläggas att utrikesministern lade krokben för ambassadör Anna Lindstedt för att hon tillämpade hemlig diplomati för att få Gui Minhai frisläppt, enligt UD:s rutin sedan många år.
Man ska inte vara så snäll mot de ansvariga politikerna att man ursäktar dem med att de inte förstod bättre (= är odugliga att sköta svensk utrikespolitik). Det hela liknar Trumps ”China-bashing”. Makthavare på olika nivåer sysslar numera varje dag med att misstänkliggöra Kina i stort och smått.
Svar till Erik Göthe:
Erik motsätter sig inte att föreningen ger sitt stöd åt Gui Minhai. Ej heller att tidningen uppmärksammar påtryckningar och hot från främmande makter, vilka de än är, mot svenska myndigheter och medier.
Vi verkar alltså vara överens om det väsentliga, det som står i motionens yrkande. Mer behöver vi inte enas om. Vi för vår del tycker inte vi måste vänta med att häva upp vår röst, till dess att den svenska regeringen och svenska myndigheter och medier börjar agera inställsamt gentemot Kinas påtryckningar. Det är bättre att vara tidigt ute. Ty här har vi att göra med en stormakt med ambitioner och ekonomiska muskler.
När Ingemar Folke (IF) – en mycket respekterad och erfaren fibbare – tillsammans med ytterligare två veteraner – paret Margareta Zetterström och Svante Svensson – skriver stämmomotion blir det gärna tyst. Vem vågar sticka ut hakan?
Den kanske viktigaste orsaken till att de tillsammans fattade pennan och skrev sin motion är att bl a undertecknad tidigare stuckit ut hakan i frågan om Gui Minhai och i samband med det vidarefört spekulationer om Guis vandel på 90-talet (under sin tid vid Göteborgs universitet) och om hans eventuella kriminella aktiviteter i Kina på senare tid. Men inget av detta har egentligen med den aktuella diskussionen om motion 2 att göra.
Jag har ovan publicerat mitt motionssvar, som jag föredrog på stämman den 5 september, vilket IF nu också svarat på. Det är dock undvikande i den meningen att han verkar vilja tona ner den stora politiska frågan. Är det förnuftigt att göra Gui Minhai-frågan till en ren yttrandefrihetsfråga? Nej menar jag. Därför bör motionen avslås.
Jag måste nu för att bli begriplig bredda perspektivet och bli aningen mångordig.
Diskussionen nu rör vår yttrandefrihetsparoll i kombination med parollen om antiimperialism. Inte var och en för sig, utan alltså båda två på samma gång.
Det faktum att Kina idag är på väg att ta över ledarpositionen i världen ekonomiskt ifrån USA “är en väldig tilldragelse” (kanske någon snappar referensen), som vi måste förhålla oss till. USA agerar närmast desperat med alla tänkbara medel; diplomatiskt, med sanktioner, med underrättelseverksamhet och covered actions, rent militärt och inte minst kulturellt (medialt – propaganda).
Kina däremot är en uppstigande stormakt, som faktiskt inte agerar med militära medel utanför sitt territorium, håller hårt på FN-stadgans regler om icke inblandning etc. Det innebär inte att Kina inte kan bli ett hot i framtiden, men enbart det faktum att det är på väg att bli en ekonomisk supermakt utgör i sig inte ett hot mot Sverige, Norden eller Europa. Inte heller bristen på yttrandefrihet (i vår mening) är ett hot mot oss. Dess kulturella och propagandistiska inflytande är också jämförelsevis blygsamt.
Vi och världen lever alltså i en övergångsfas när USA med allierade ska sjunka tillbaka och Kina och andra ska träda fram. Erfarenheten visar att en supermakt på tillbakagång är farlig. Den agerar ofta nyckfullt och kan plötsligt ta till bisarra åtgärder för att försvara sina krympande intressen. USA:s kulturella hegemoni är dock ännu ohotad och är ännu en väldig kraft för att upprätthålla sin ledarroll i västerlänningars (ja även i arabers, kinesers och östeuropeers) sinnen.
Att FiB/K skulle, vilket motionärerna förespråkar, tillsammans med Tidningsutgivarna, regeringen, EU och ”övriga demokratiska EU-länder kraftfullt protestera mot alla former av angrepp mot pressfriheten” vore allt annat än klokt. FiB/K är antiimperialistiskt och försvarar yttrandefriheten, inte fri företagsamhet i allmänhet, eller en “pressfrihet” som kan innebära vilken sorts ägarkoncentration som helst i en allt mer globaliserad mediebransch. Vi försvarar inte heller självklart det som i EU och i övriga västvärlden slarvigt kallas ”demokrati”. Det begreppet är snart lika urvattnat och förfalskat som det gamla Sovjetblockets ”socialism”. Vårt demokratibegrepp är öppnare och för fibbare grundat i fri åsiktsbildning, folkbildning, organisationsfrihet, demonstrationsfrihet – kort sagt yttrandefrihet.
De senaste årens svenska USA-följsamhet i t ex Assangefrågan är en god illustration till ovanstående. Sverige är ett litet land. Därför får dessa tendenser snabbt och djupt genomslag här jämfört med i t ex Tyskland eller Storbritannien, där Assangefrågan är mycket mer laddad än i lilla Sverige. Även i Norge är man mer på alerten. Här tiger de flesta inklusive t ex Jan Guillou.
Låt mig citera Anders Björnsson som på alliansfriheten.se den 14 september skriver: ”Denna den svenska statens tilltagande ’partiskhet’ (inga större svenska medier gör heller Assanges sak till sin) gör – tyvärr – att Sverige inte har så mycket att komma med som medlare eller som frihetsförespråkare i det så kallade världssamfundet. Kanske bör vi inte heller träda in på den banan. Det viktigaste är nog att vi håller på vårt.”
Det är heller ingen slump att några erfarna svenska journalister som Arne Ruth och Jesús Alcalá engagerat sig i just Assangefrågan (men inte i Gui Minhai-frågan). Alcalá har dessutom djupgranskat även den märkliga rättegången mot Anna Lindstedt för att kunna blotta eventuellt skumrask i den. Det är till detta sammanhang FiB/K bör knyta an och försöka gräva vidare och vara en publicistisk plattform för ett betydligt bredare perspektiv än att anta politiskt betydelselösa solidaritetsproklamationer för Gui Minhai (Varför inte tyst diplomati i hans fall?). Sådana skulle endast påverka en liten del av den svenska ankdammen. Det är i detta ljus vi bör se USA:s och därmed det svenska etablissemangets intressen att driva Gui Minhai-frågan.
Alltså, tack vare att vi kan se våra paroller som en helhet kan vi nu undvika att fastna i den gillrade fällan, eller annorlunda uttryckt att undvika att svälja kameler. Ett antagande av motion 2 vore att ställa in oss i ledet av svenska lydmedier och göra oss irrelevanta.
Vi föreslår inte att FiB/K:s spalter skall ”domineras” av artiklar om Gui Minhai. Vi vill att hans situation uppmärksammas i tidningen. Skulle verkligen föreningens trovärdighet som antiimperialistisk organisation skadas av att vi inte låter en tryckfrihetsmartyr som Gui, en kidnappad landsman, ruttna bort i tystnad i ett kinesiskt fängelse? Det tror inte vi att Knut eller någon annan behöver oroa sig för. Tvärtom. Skulle vi däremot vägra att uttala oss till hans förmån, så skulle nog vår trovärdighet som försvarare av yttrandefriheten lida allvarlig, kanske obotlig skada.
Tystnaden är bedövande i Folket i Bild/Kulturfront om Gui Minhai bland medlemmarna. Det tyder på att frågan inte bedöms som viktig för flertalet fibbare – antar jag. Inte rädsla att sticka ut hakan nödvändigtvis. Frågan är också komplex och kräver djupare kunskaper om situationen med Gui Minhai.
Vad jag spontant anser är att när Amanda Lind kulturministern delar ut Tucholskypriset till Gui Minhai är det en politisk markering mot Kina, inte framförallt en kulturell händelse för Amanda Linds direktorat. Det känns inte som jag vill ställa mig på den kanten och peka finger åt Kinas dom mot Gui Minhai.
Det pågår en kampanj orkestrerad från Washington mot Kina. Pristagaren är en bricka i det spelet. Det ämnar jag inte deltaga i. Det är skadligt för Sverige och svensk kultur, som är tätt sammanfogad med nordamerikansk influens och utan Gui Minhai innan han blev spelpjäs i storpolitiken.
PS. Kulturmnister Amanda Lind tjänar svenska UD i Gui Minhai-frågan, inte svensk kultur som ska vara hennes område.
Svar till Ingemar Folke
”Erik motsätter sig inte att föreningen ger sitt stöd åt Gui Minhai. Ej heller att tidningen uppmärksammar påtryckningar och hot från främmande makter, vilka de än är, mot svenska myndigheter och medier.”
Det var ju verkligheten jag yttrade mig om. Stödet till Gui Minhai omintetgjordes när Linde lade krokben för UD:s tysta diplomati, Kinas ambassadör har inte hotat Sveriges myndigheter utan gjorde vad man får vänta sig när en svensk minister lägger sig i Kinas inre angelägenheter. Ingemar Folke pumpar upp bilden av ett hotfullt Kina, men det är få som förstår att Kina skulle utgöra ett hot.
När man läser vad Dan Kotka och Erik Göthe har skrivit, är det inte utan att man drar slutsatsen att den arme mannen faktiskt får skylla sig själv som skaffat sig medborgarskap i ett land med så klantig utrikesförvaltning och som därefter lät sig kidnappas av kinesiska agenter i Thailand.
När årets digitala FiB-stämma beslöt att hänskjuta motion nummer 2 till nästa års stämma var skälet att den fråga som motionen tar upp är alldeles för komplicerad för ett snabbt avgörande. Här tarvas mera diskussion, sades det, innan föreningen kan skrida till beslut.
Men frågan är inte alls svår, eller borde åtminstone inte vara det för en förening som har ”Försvar för yttrande- och tryckfriheten” som en av sina ledstjärnor.
Motionen handlar om en svensk medborgare (med kinesisk bakgrund) som av kinesiska agenter kidnappats i Thailand och förts till Kina, som trots svår sjukdom nekats läkarvård, fängslats, tvingats till offentliga erkännanden och – troligen – utsatts, och förmodligen fortfarande utsätts, för tortyr.
Denne svenske medborgare tilldelades i fjol, av svenska PEN, 2019 års Tucholskypris med motiveringen:
”Under många år drev Gui Minhai ett förlag och en bokhandel med bas i Hongkong. Han skrev själv och publicerade andra. Ett arbete i yttrandefrihetens tjänst. För detta fängslades Gui Minhai. Priset ges till hans outtröttliga arbete för det fria ordet, till stöd för hans frigivning och rätt att återuppta sin publicistiska verksamhet.”
Den något lama debatten här på fib.se handlar dock nästan inte alls om dramats huvudperson. I stället stöts och blöts frågan om huvudmotsättningen i dagens värld och om det med hänvisning till sagda huvudmotsättning och vår antiimperialistiska paroll över huvud taget bör förekomma någon kritik av Kina i vår tidning och förening etc. etc.
Låt oss därför åter rikta ljuset mot den motionstext som ju skulle vara utgångspunkten för denna debatt. Motionen i fråga föranleddes, som alla minnesgoda läsare av fib.se känner till, av att det här på fib.se (inte i papperstidningen dock!) publicerats inlägg som spred ogrundade rykten och falska beskyllningar om att Gui Minhai i Sverige ägnat sig åt brottslig verksamhet och därför alls inte var någon värdig Tucholskypristagare. Det var inlägg ägnade att ”riva hjälteglorian” av Gui Minhai, personlig smutskastning på gränsen till förtal, och ansvarige utgivaren, Karin Rosenqvist, var också klok nog att skyndsamt avpublicera dessa inlägg.
Men det räcker inte, anser vi som skrivit motionen, för att rentvå FiB/K:s anseende som pålitlig försvarare av yttrande- och tryckfriheten.
Tidningen bör därför också, som det heter i motionen, ”uppmärksamma Gui Minhais situation och inom ramen för sina resurser verka för att kraven på hans frigivning får starkt stöd”. Samt ”ta ställning mot eventuella försök av andra främmande makter att genom påtryckningar mot svenska myndigheter och medier påverka opinionsbildningen i Sverige”.
Mer komplicerad än så är faktiskt inte denna fråga.
Motionen om att uppmärksamma Gui Minhai tar bort fokus från mycket viktigare arbete för yttrandefriheten för FiB och andra vänner av yttrandefrihet, nämligen stödet till Julian Assange och andra visselblåsare i deras avslöjande av imperialismens övergrepp och brott.
Medan Gui Minhai är en i hemlandet dömd brottsling för någon typ att samröre med annan stat, en form av spioneri. Det är en brist att man inte vet närmare om det brott Gui Minhai dömts för, men sådant torde inte vara ovanligt i ett känsligt mål som rör olagligt samröre med annan stat.
Han har mig veterligen inte framträtt som någon förkämpe för yttrandefrihet som Julian Assange och en del andra. Assange har avslöjat särskilt imperialismens krigsbrott riskerar 175 års fängelse. Gui Minhai är kanske mest känd för billig kritik av Kinas ledare av tvivelaktig tillförlitlighet. Jag har inte sett någon analys som stödjer motiveringen för Tucholsky-priset om ”Ett arbete i yttrandefrihetens tjänst”. Varför kan/vill inte motionärerna utveckla detta, som borde vara angeläget ur deras synvinkel?
Här diskuteras Kinas kritik mot Sveriges hantering av Gui Minhai-frågan där man kan tycka att övertoner använts. Men Sveriges agerande och uttalanden mot Kina, t ex i Gui Minhai-frågan är nog allvarligare i sak, som bl a Knut Lindelöf, Erik Göthe och Dan Kotka påpekat med konkreta exempel. Och detta är mycket viktigare och allvarligare då det handlar om en anpassning till USA:s imperialistiska politik som fokuserar på demonisering av Kina och militär uppladdning för krig mot Kina. Läs Trumps tal och Xi Jin Pings tal i FN och se kontrasten. (Publicerade på svenska på Globalpolitics.se).
Det svenska drevet mot Kinas behandling av Gui Minhai är främst av allt en bricka i detta spel. FiB/Kulturfront ska inte delta i denna verksamhet till gagn för den dominerande imperialistiska staten!
Vidare, jag vill nämna att vid Stockholmsavdelningens ”Forum för hot mot yttrandefriheten” med deltagande av bland andra Ingemar Folke och Nils Funcke framkom att yttrandefriheten är hotad på flera sätt. Och för ett år sedan framkom att pressombudsmannen hade kritik mot förslag från försvarsminister Hultqvist som skulle minska yttrandefriheten. På DN Debatt idag (1/10) finns berättigad oro i artikeln ”Låt inte statsmakten begränsa yttrandefriheten”.
Om lilla FiB/K nu ska engagera sig för Gui Minhai i stället för att fokusera på solidaritetsarbetet för Assange och andra viktigare yttrandefrihetsfrågor vore verkligen att sila mygg och svälja kameler.
Anders Romelsjö verkar lita så pass mycket på den kinesiska rättskipningen att han sätter etiketten ”brottsling” på tryckfrihetsmartyren Gui Minhai. Det skulle jag inte våga göra. I UD:s rapport ”Kina – Mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer: situationen per den 31 december 2018” sägs bl a: ”Rättsväsendet är underställt kommunistpartiets kontroll. Partiets inblandning är särskilt påtaglig i politiskt känsliga fall. I praktiken tillämpas rättsstatens principer endast selektivt.” Rapporten citeras i HD:s beslut den 9 juli förra året. HD ansåg att man inte kunde lita på en eventuell försäkran från Kina att en utlämnad person skulle behandlas på ett juste sätt. Därför kunde inte utlämning ske. – Att uppmärksamma Guis fall tar inte ”fokus från” Assange. Tvärtom. Den uppmärksamhet vi ägnar den ene lär komma även den andre till godo. Det visar att vi tar försvaret av yttrandefriheten på allvar, oavsett varifrån hoten mot friheten kommer.
Ingemar Folke diskuterar främst möjliga/sannolika brister i Kinas rättssystem. Detta gör han också i en artikel i ”Kina i fokus”, som förtjänar läsning och kanske debatt, men inte av mig just nu.
Att rättssystem inte är fristående från den politiska makten ser vi tydligt i behandlingen av Assange i Sverige, Storbritannien och USA. Och vi ser de politiserade tillsättandet av domarna i HD i USA. Jag korrigerar gärna min skrivning ”Medan Gui Min Hai är en i hemlandet dömd brottsling” till ”Medan Gui Min Hai är dömd som brottsling i hemlandet”, vilket är mer korrekt. Vi vet inte om anklagelserna och domen är välgrundade. Ibland tar man fel i sådana känsliga frågor – glöm inte rättegången och domen mot Enbom och Larsson. Det hela utspelade sig i trakten av min hemstad Boden, och angivaren mötte jag sedan som lärare i läroverket.
Resonemanget om att FiB bör använda klart begränsade resurser till att inte prioritera satsning på huvudfrågor som Assange, och hoten mot yttrandefriheten i Sverige sker utan närmare motivering och framstår inte som hållbart.
Anders Romelsjös senaste kommentar är märklig. Han skriver:
”Resonemanget om att FiB/K bör använda klart begränsade resurser till att inte prioritera satsning på huvudfrågor som Assange, och hoten mot yttrandefriheten i Sverige sker utan närmare motivering och framstår inte som hållbart.”
Men då glömmer Anders att FiB/K faktiskt hade ”resurser” att publicera inlägg som utgjorde rent förtal! Dessutom utgick dessa påståenden från den felaktiga uppfattningen att Gui Minhai inte var svensk medborgare. Och man skall då komma ihåg att Sverige är en rättsstat och att ett medborgarskap därför inte kan tas tillbaka. Lika lite som ett adopterat barn kan ”avadopteras”.
Gui Minhai är en svensk medborgare och tryckfrihetsmartyr som kidnappats i Thailand av kinesiska myndigheter, som placerats i kinesiskt fängelse och dömts efter en sluten rättegång.
Att FiB/K inte skulle ha ”resurser” att uppmärksamma hans situation är rent nonsens. Vi hade ju ”resurser” att smutskasta honom. Då har vi också ”resurser” att försvara honom.
FiB har uppmärksammat, och uppmärksammar nu Gui Minhai i hög grad. Men alltför litet om viktigare tryckfrihetsfrågor. Jag har på bloggen publicerat c:a 50 artiklar om inskränkningar eller hot om inskränkningar av tryckfriheten. Och FiB har publicerat en artikel om Gui med osäkra eller felaktiga uppgifter. Är det helt klart vad som skedde eller inte skedde i Göteborg? Men rätt att ta bort artikeln.
Verkligen (mag)starkt att kalla honom för ”tryckfrihetsmartyr”. Vilka belägg finns för det?
Det är synd att vi inte har närmare kunskap om det brott han anklagas och dömts för. Kanske fanns goda skäl att döma honom, kanske inte.
Sverige som rättsstat visar klara brister i rättstillämpningen i Assange-frågan, som Advokatsamfundets förre generalsekreterare Anne Ramberg och förre chefsåklagaren Sven-Erik Alheim bl a påpekat. Indikationer finns att Sverige i denna fråga gett vika för påtryckningar från främmande makt.
Kan det rentav vara lika viktigt att diskutera detta som att diskutera Gui Minhai?
Jag har nu följt efterdebatten till motionen om hur vi försvarar yttrande- och tryckfriheten i FiB/K. Vi kan glädjas åt att diskussionen på detta sätt förs ut i hela (eller i varje fall den internetanslutna delen) föreningen. Den minnesgode erinrar sig att frågan var uppe även på årsstämman förra året, varefter det då beslutades att styrelsen skulle avgöra sådana här frågor och inte låta medlemmar och stadgan stå i vägen. Även om styrelsen försökte föra bort debatten även i år genom att utan begripliga skäl yrka på blankt avslag misslyckades detta och nu samtalar vi fritt i tidningens nätupplaga.
Bakom den något märkliga rubriken ”Ska frågan om Gui Minhai poängteras särskilt i FiB/Ks spalter?” har nu 16 inlägg (motionen inräknad) redovisats från 9 deltagare. Av dessa försvarar 3 deltagare i 7 inlägg det som står i motionen och dess konkreta förslag i att-satser medan 6 st i 9 inlägg går emot motionens mening. Hur man än läser motionen är det omöjligt att på något rimligt sätt tolka den som påstås i rubriken. Vilket också klart och tydligt sägs i debattinlägg från motionärerna.
Trots den skeva inledningen har det hittills ändå varit ett klargörande meningsutbyte. Motionärerna har lyckats förtydliga något av oklarheterna i motionen och kritikerna har, med olika utgångspunkter, gjort sin avståndstagande position klarare. Som jag uppfattar den huvudsakliga skillnaden hävdar de bakom motionen att ett stöd för Gui Minhai följer av vår grundläggande och imperativa paroll att FÖRSVARA YTTRANDE- OCH TRYCKFRIHETEN. Kritikerna argumenterar för att vi med ett uttalat och starkt stöd för honom ställer in oss ledet bakom USA i dess pågående kampanj mot Kina och därmed tar ställning i kampen mellan jordens stormakter om världsherraväldet.
Det senare bygger dock, hos en del kritiker helt uttalat, på en missuppfattning av en annan av våra paroller; ANTIIMPERIALISM, vanligen konkretiserad så att vi stödjer de antiimperialistiska krafterna. Kritikerna (kanske främst Bertil Carlman och Dan Kotka) verkar tro att detta i alla lägen ska tolkas som att det är just USA-imperialismen och inget annat som gäller. Detta ohistoriska synsätt (förmodligen närt av den tidigare så populära ”brännpunktsteorin”) bör vi snarast göra oss av med och i stället analysera och förstå motsättningarna i dagens värld och vilka former dessa tar sig.
Nu är detta knappast något att koppla samman med yttrandefriheten. Snarast blir grundfrågan bara rörigare av detta. I och för sig är det väl klart att Guis öde skulle kunna användas i kampanj mot Kina, men detta är ju i så fall endast Kinas problem. Eller för de som, av något slags missriktad ”lojalitet” med Kina, lyckas få redaktionskommittén att godkänna försök att smutskasta honom i våra spalter. Margareta Zetterström tar upp detta i sitt debattinlägg, men skriver att vår ansvarige utgivare ”var klok nog att skyndsamt avpublicera dessa inlägg”. 2½ månad efter första artikeln (och c:a en månad efter en andra kria, fortsatt utan varje form av källhänvisning) är knappast ”skyndsamt”. Än mindre så då flera repliker direkt efter att första spyan varnade för att det här kunde bli en för FiB/K mycket pinsam förtalsrättegång. Men beslutet var välkommet, om än sent, och till priset av att många andra välformulerade repliker efter artiklarna gick till spillo.
Givetvis är det dessa försök i pressens träskmarker som föranlett motionärerna att ta fram frågan till FiB/Ks årsstämma. Tyvärr kastar det samtidigt en skugga över det enda värdefulla i styrelsens svar på motionen, nämligen att ”enskilda skribenter är välkomna att skriva om och diskutera Gui Minhai-fallet i tidningen”.
Motionärerna uttrycker i ett inlägg oro för att ”vår trovärdighet som försvarare av yttrandefriheten /skulle/ lida allvarlig, kanske obotlig skada” om vi inte uttalade vårt stöd för Gui Minhai. Den skadan är tyvärr redan skedd genom föreningsledningens fega knäfall för våra fiender för två år sedan där vårt genom resoluta yttrandefrihetskämpar redan lämnade stöd åt Nya Tider och chefredaktören Vavra Suk desavouerades och ledde till att vår avdelning i rikets näst största stad upphörde med sin verksamhet. Den nya policyn att bara försvara yttrandefriheten i vissa, av styrelsen godkända, fall blir då bara ytterligare cementerad och skadan av dessa skändligheter obotlig.
Hur ska vi då hantera frågan under tiden fram till en i vår förhoppningsvis korrekt utlyst årsstämma i föreningen? Självfallet bör någon eller flera av de engagerade motionärerna sakligt belysa vad vi vet när det gäller Gui Minhai och hans kamp för överlevnad i artiklar till FiB/K. De och vi andra får lita till att styrelsen är lika välkomnande till detta som antyds i motionssvaret och den av styrelsen utsedda redaktionskommittén inte agerar ”överdomare”. Motionens att-satser bör vara enklare och tydligare skrivna. Jag lämnar gärna förslag.
Sedan har vi naturligtvis, vilket ett par kritiker framhållit, andra viktiga ämnen där yttrandefriheten är betjänt av våra försvarsinsatser. Främst och mest akut handlar detta väl om Julian Assange och hans pågående dödskamp i engelska fängelsehålor och en hotande utvisning till en statsstyrd process i ett annat land, där han riskerar ett antal livstidsdomar. Men även om Aron Flam, som råkat ut för någon slags upphovsrättens rovriddare och riskerar förlora en hel tryckt bokupplaga, som uppmärksammats i en av FiB/Ks nyhetsnotiser nyligen. Även om Flam är en av de skarpast uttalade rasisterna i dagens Sverige ska vi självfallet försvara hans yttrande- och tryckfrihet.
Vid redigering av vår tidning och under arbetet i vår förening måste vi samtidigt bedöma vad vi orkar genomföra. Detta skriver motionärerna tydligt att allt sker ”inom ramen för våra resurser”. Så därför bör alla myggsilare och kamelsväljare betänka att inte låta det bästa bli det godas fiende. Trots den i vissa stycken uppriktiga (diplomatiskt menat) tonen i debattinläggen tycker jag att vi alla kan få plats på FiB/Ks snart 50-åriga plattform och gå stärkta in i en allt öppnare framtid.
Dennis tycker att motionens att-satser bör formuleras tydligare. Jag skulle gärna vilja se Dennis förslag till förtydligande.
Här får alla se mitt förslag:
att tidning och förening så länge det behövs bevakar Gui Minhais situation och inom ramen för våra resurser stöder kampen för hans ovillkorade frigivning,
att tidning och förening arbetar på att avslöja alla främmande makters försök att påverka opinion och politik genom öppna eller dolda påtryckningar på svenska politiker, myndigheter och medieverksamma.
Därmed klargörs att det i grunden är en fråga om yttrande- och tryckfriheten och svensk självständighet mot imperialistiska angrepp. Av motionstexten framgår att det just i Gui Minhais fall rör kinesiska påtryckningar. Om detta känns upprörande för vissa är det givetvis inga problem att anta båda att-satserna, förutsatt att de i verklig handling stödjer vår imperativa paroll där grunden för vår uppfattning om ”mänskliga rättigheter” får sitt konkreta och koncentrerade uttryck. För två år sedan var det som bekant lite sisådär med den saken!
Hur skulle FiB utan tillräcklig kunskap kunna stödja ”kampen för hans ovillkorade frigivning”? Kanske är han dömd på goda grunder för något som kunde ge liknande straff i Sverige.
Anders R!
Du verkar vilja krångla till det hela för att förhindra ett angeläget och riktningsgivande beslut vid frågans fortsatta stämmobehandling. Bara formuleringen av din fundering i sista meningen pekar klart och tydligt i den riktningen. Om inte åtal, försvar och domslut är klart och tydligt redovisade faller givetvis detta tillbaka på ansvariga myndigheter i aktuellt land. Ingen skugga faller på den som blir utsatt för sådant. Varje annan uppfattning är självfallet klart stridande mot vår föreningens grundläggande paroll att försvara yttrande- och tryckfriheten.
Jag tycker att FiB/K tagit sig vatten över huvudet i fallet Gui Minhai. Han blir angelägen, om man följer FiB/Ks paroller bara i fråga om yttrande-, tryck- och åsiktsfrihet – och hur ska man kunna ha någon uppfattningen där när vi inte har en susning om vad han skrivit i sina publikationer från Hongkong. Inte ens i Sverige får man skriva vad som helst om t ex Stefan Löfven. Så släpp hela saken.
Inspirerade av Dennis Zackrissons förslag och efter samråd med honom har vi motionärer bestämt oss för att justera yrkandena i motion nr 2, så att dessa i stället ska lyda:
”Mot bakgrund av det nu sagda yrkar vi att stämman uttalar sitt stöd för
att tidningen så länge det behövs uppmärksammar Gui Minhais situation och inom ramen för sina resurser stöder kampen för hans villkorslösa frigivning,
att tidningen arbetar på att avslöja främmande makters försök att påverka opinion och politik genom öppna eller dolda påtryckningar på svenska politiker, myndigheter och medieverksamma.”
Vi hemställer att 2021 års stämma i föreningen vid den fortsatta behandlingen av vår motion beaktar den sålunda gjorda justeringen. Vi ber samtidigt styrelsen upplysa oss om detta tillkännagivande är tillfyllest för att 2021 års stämma ska behandla motionen med beaktande av justeringen.
Det är märkligt att motionärerna nu har yrkandet ”att tidningen så länge det behövs uppmärksammar Gui Minhais situation och inom ramen för sina resurser stöder kampen för hans villkorslösa frigivning”.
Hur skulle FiB/K utan tillräcklig kunskap kunna stödja “kampen för hans ovillkorade frigivning”? Kanske är han dömd på goda grunder för något som kunde ge liknande straff i Sverige.
Jag rekommenderar motionärna…
1) att klargöra att/om Gui är svensk medborgare. BBC skriver ”In delivering its verdict, the Ningbo Intermediate People’s Court said that his Chinese citizenship had been reinstated in 2018. China does not recognise dual citizenship. Sweden’s foreign minister on Tuesday called for Mr Gui’s release, referring to him a ´citizen´.”
Klargörande: FiB kan ägna uppmärksamhet åt viktiga tryckfrihetsfrågor gällande utländska medborgare tycker jag.
2) att presentera belägg för att Gui är oskyldigt dömd så att skäl kan finnas för att föreslå villkorslös frigivning
3) att framlägga belägg för att Gui är en ”tryckfrihetsmartyr”
4) att därefter presentera förslag på hur FiB ska ägna resurser för att uppmärksamma Gui situation med hänsyn till andra frågor rörande tryckfrihet såsom situationen för och Sveriges behandling av Assange, andra hot mot inskränkningar av tryckfriheten i Sverige.
Jag har inte följt denna debatt här och på annat håll sedan en tid och konstaterar nu att ingen brytt sig om mitt påpekande att Kinas ambassadör inte lagt sig i svensk yttrandefrihet för att han protesterat mot att Sveriges kulturminister deltog i svenska PENs utdelning av pris till Gui Minhai och meddelat att hon inte längre är välkommen till Kina. Har jag fel? Har Kinas ambassadör lagt sig i svensk yttrandefrihet i något annat sammanhang? Som det nu står anser motionärerna att det räcker som bevis att statsministern och utrikesministern påstått att Kinas ambassadör lagt sig i med att porta kulturministern.
Jag vill kommentera de senaste inläggen av Anders Persson och Anders Romelsjö.
När det gäller hur man i en rättsstat ska behandla en person som är misstänkt för brott, så tillämpar man en oskuldspresumtion, d v s till dess att det föreligger en på övertygande bevisning grundad fällande dom, ska man utgå från att den det gäller är oskyldig.
Anders Romelsjö gör tvärtom. Han vill att vi motionärer ska presentera ”belägg” för att Gui Minhai är oskyldigt dömd. Till dess att vi lyckas med det – så får man väl förstå Anders R – tänker han utgå från att Gui är skyldig och nu i fängelse får lida vad han förtjänar.
Nu tror jag inte att det ska vara omöjligt att hos Anders R utså sådana tvivel om den kinesiska domens riktighet att han kan ompröva sin ståndpunkt i skuldfrågan: Gui kidnappades den 17 oktober 2015 i Thailand och fördes av kinesiska agenter till Kina. Först drygt fyra år senare ställdes han inför rätta och dömdes till fängelse tio år. Av den summariska information om domen som Kinas myndigheter lämnat framgår att Gui dömts enligt artikel 111 i den kinesiska strafflagen. Bestämmelsens centrala mening lyder (i min översättning): ”Den som för utländsk inrättnings, organisations eller persons räkning tillgriper, utspanar, anskaffar eller olagligen bereder sig tillgång till statshemlighet eller underrättelse döms till tidsbegränsat fängelsestraff, lägst fem år, högst tio år.”
Man bör observera att bestämmelsen inte kräver att gärningsmannen ska ha överlämnat statshemlighet eller underrättelse till den utländska uppdragsgivaren. Om detta har skett, tillämpas andra bestämmelser i strafflagen. Art. 111 kriminaliserar själva insamlandet av information. (Anders Persson verkar tro att Gui dömdes för ärekränkning av någon kinesisk potentat. Så var alltså inte fallet.)
Under hela tiden efter kidnappningen har Gui varit berövad friheten under sådana förhållanden att han då har saknat möjlighet att begå en gärning av det slag som avses med art. 111.
Kan han ha gjort det dessförinnan? Ett par veckor efter kidnappningen besöktes hans lägenhet i Pattaya av kinesiska agenter. Dessa lade beslag på hans pass, dokument och hade tillfälle att gå igenom hans dator. Om Gui hade gjort sig skyldig till något brott mot art. 111, så borde bevisningen härom ha varit säkrad av dessa agenter. Genomgången av materialet borde i så fall rimligen ha varit avslutad senast vid utgången av år 2015. Ändå dröjer det ytterligare fyra år, innan Gui åtalas.
I strid med fast diplomatisk sedvänja förvägras Gui vid rättegången konsulärt bistånd av Sveriges konsulära personal, som inte får besked om rättegången förrän denna avslutats.
Gui hade i Hongkong ett förlag och en bokhandel, som saluförde böcker av Gui och andra författare, böcker som bl a innehåller skvaller, även av det intima slaget, om Kinas elit. Böckerna sålde mycket bra. De talrika turisterna från fastlandet fann stort nöje i att vid besök i Hongkong köpa och läsa den här sortens politiska litteratur. Det sägs av en förläggarkollega i Hongkong att Guis förlag på hösten 2015 var på väg att ge ut en bok med arbetstiteln ”The collapse of Xi Jinping in 2017” och som skulle innehålla detaljer om presidentens privat- och kärleksliv.
För att summera: Den straffbestämmelse som ligger till grund för fängelsedomen mot Gui passar illa ihop med kronologin och omständigheterna då kinesiska agenter berövade honom friheten och kort därefter genomsökte hans lägenhet och dator i Pattaya. Gui var en synnerligen irriterande figur för Kinas elit. Det var således för denna elit angeläget att få bort honom på lång tid. Som jag nämnt i en tidigare kommentar, bedömer UD att det kinesiska rättsväsendet ”är underställt kommunistpartiets kontroll. Partiets inblandning är särskilt påtaglig i politiskt känsliga fall. I praktiken tillämpas rättsstatens principer endast selektivt.” Mot den här bakgrunden är det klokt att hålla på oskuldspresumtionen och betrakta Gui som oskyldig. Jag tror nog att Anders R. kan hålla med om det.
Anders R. rekommenderar oss vidare att presentera ”belägg för att Gui är en tryckfrihetsmartyr”.
Att Gui är kvalificerad som en sådan framgår av det ovanstående: efter att i hög grad ha irriterat makthavarna genom sitt författarskap och förlagsverksamhet har han blivit dömd – oskyldigt måste vi utgå från – till ett långt fängelsestraff. Minst lika förtjänt av martyrglorian som Crusenstolpe på sin tid.
Det är bra att Anders R och Anders P nu förhåller sig skeptiska. Man önskar att de hade intagit samma hållning förra året, då Anders P skrev och Anders R på sin blogg publicerade en artikel, som på mycket lösa grunder misstänkliggjorde Gui som en skojare. (Anders R gjorde klokt i att avpublicera artikeln.)
Om det nu spelar någon roll, så är Gui svensk medborgare. Ingen annan än Migrationsverket kan befria honom från medborgarskapet. Någon ansökan från honom om befrielse har inte inkommit dit.
Hur tidningen kan uppmärksamma Guis situation och ge stöd åt kravet på villkorslös frigivning får vi återkomma till.
Jag har tidigare inte haft för avsikt att gå i direkt polemik med motionens kritiker, men när Erik Göthe nu ånyo visar sin oförmåga att läsa innantill är måttet rågat.
Redan i motionstexten ges flera exempel på hur Kina lägger sig i och försöker påverka och styra svensk opinion genom påtryckningar på svensk media och svenska politiker. Det är, som sagt, bara att läsa innantill!
Enskilda svenskar har sedan flera år trakasserats av kinesiska myndigheter. Människorättsaktivisten Peter Dahlin kidnappades från sin bostad i Beijing i januari 2016 och kastades i ett hemligt fängelse i drygt tre veckor, varefter han ”återuppstod” i kinesisk stats-TV där han tvingades läsa upp en diktad text vari han erkände flera påhittade ”brott”. Sedan kastades han ut ur landet.
Dahlin och Gui Minhai gör därmed att Sverige, med hänsyn till sin folkmängd, intar en tätplats bland länder, vilka fått sina medborgare uthängda i regimens TV med sådana ”erkännanden”. Och både det kinesiska rekordet och världsrekordet innehas av Gui med sina helt unika tre (3) framträdanden.
Journalisten och författaren Jojje Olsson vägrades samma år förnyelse av sitt visum till Kina, efter att han bl a rapporterat om och engagerat sig för Dahlins sak.
Efter att Kina hösten 2017 tillsatt en ny ambassadör i Sverige har angreppen och påtryckningarna på svensk media ökat markant. Den nya chefskvasten, Gui Congyou, har tidigare inga svenska anknytningar utan hans partikarriär grundas i propagandaarbete och kontakter i Centralasien och Östeuropa med placering på Moskvaambassaden i över tio år. Redan i november för tre år sedan skickade han sin politiske sekreterare med svensk tolk till ett offentligt möte om Kina, där denne intervenerade i den ”fria” diskussionen med ett långt tal om den kinesiska synen på mänskliga rättigheter. Under 2018 fortsatte den kinesiska offensiven via intervjuer med ambassadören i såväl etermedia som ledande svenska dagstidningar där han smutskastade Dahlin och Olsson som ”lögnare” och tillhöll de svenska journalisterna att först höra efter sanningen hos ambassaden innan man skrev om Kina.
Och så här har det fortsatt under de senaste två åren. Mycket har, av naturliga skäl, handlat om Gui Minhai, där ”nyhetsförmedlingen” alltmer handlar om ren smutskastning. Mycket talar för att de på den här sidan framförda och sedan avpublicerade artiklarna i frågan hade sina direkta källor (vilka ej presenterades trots uppmaningar från flera debattörer) från Lidovägen på Djurgården i Stockholm. Det styrks även av att skribentens nära kollega i FiB/Ks redaktionskommitté, Christer Lundgren, i en diskussion november 2019 på webbredaktörens egen blogg enbart ägnar sig åt att vidarebefordra ett uttalande från ambassadören.
Den som vill kan givetvis se detta inlägg som ett redan nu, före ett eventuellt positivt beslut rörande motionen, påbörjat fullföljande av dess andra att-sats.
Du måste logga in för att kommentera.