Bör befolkningen minska för att förbättra miljön och minska klimathotet?

Är vi för många människor på jorden? Förstör vi förutsättningarna för ett bra liv för människor genom att vara så många som vi är? Lars Drake kommenterar Torbjörn Wiklands artikel om olika klimatskammer i nr 9–2019

1
Lars Drake

Torbjörn Wikland skrev ett inlägg i Folket i Bild nr 9/2019 om diverse varianter av skam vi förväntas känna i dagens Sverige. Flygskam, köttskam m. m. och även barnskam.

Det är viktigt att påvisa att samhälleliga problem inte ska göras till moralfrågor för enskilda individer. När det gäller barnskam, som Torbjörn lyfter, som det värsta exemplet vill jag gärna problematisera frågan. Den är viktigare än vad som framgår av hans inlägg. Inte för att lösningen på något sätt är att ge folk skamkänslor för att de föder barn.

Miljöbelastning är beroende av hur många människor vi är på planeten. Mänsklig miljöpåverkan, inklusive klimatrelaterad, är beroende av flera faktorer. BNP/person (A) x miljöbelastning per enhet av BNP (B) x antal människor (N) = total miljöbelastning (T)

Detta är ett definitionsmässigt samband. De två första faktorerna (A x B) visar hur stor miljöbelastningen är per person. Ekonomisk omsättning per person har ökat under lång tid och visar inga tecken på att avta på kort sikt. Miljöbelastning per BNP-enhet varierar kraftigt mellan olika miljöområden och den samlade effekten är svår att uppskatta. Om dessa två faktorer hålls konstanta kommer den totala miljöbelastningen att öka i samma takt som befolkningen.

Nya produktionsmetoder ger nya utsläpp och/eller annan belastning på naturen. När problemen upptäcks blir det ofta ett sökande efter lösningar. Politiskt beslutade åtgärder har bidragit till att lösningar utvecklas och genomförs. Det är uppenbart att mänskligheten mer eller mindre fått bukt med flera allvarliga enskilda hot. Såsom försurning, ozonhål, bly i bensin, asbest, förgiftning av några floder, kvicksilver och kadmium i livsmedel.

Innan de negativa effekterna har minskat eller upphört har dock nya problem uppstått som en följd av andra förändringar av produktionsmetoder eller konsumtionsmönster.

Det är betydligt svårare att åtgärda de stadigt ökande energi- och materialflödena eftersom de sammanhänger med grundförutsättningen för nuvarande globala ekonomi. De är starkt kopplade till ekonomisk tillväxt. Hittills har det inte varit möjligt att minska t ex utsläpp av koldioxid som beror på användningen av lättåtkomliga (billiga) fossila bränslen som driver nuvarande produktions- och konsumtionssystem. Ett flertal försök har gjorts och regionalt har det lyckats.

Det innebär att den andra faktorn, den om miljöeffekt per BNP enhet, inte kunnat motverka den ökning av ekonomin som ligger i den första faktorn.

Den tredje faktorn är befolkningen. Om faktorerna om ekonomi och miljö hålls konstanta kommer en ökning av befolkningen med t ex 10 procent att medföra en ökad miljöbelastning på samma nivå. Resultatet blir ökade negativa hälsoeffekter och negativa effekter för biodiversitet.

Trycket på begränsade naturresurser, såsom jordbruksmark, skog, vatten och mineraler, ökar också med ökad befolkning. Det ökade konkurrensen om knappa resurser leder med stor sannolikhet till konflikter. Det vore därför bra om befolkningen kunde minska och åtminstone inte öka. Trots återkommande krig, epidemier och svält har befolkningen i världen ökat, om än i avtagande takt.

Ettbarnspolitiken i Kina har säkert varit jobbig för många familjer, men har bidragit till att välfärdsnivån i dagens Kina är så hög som den är. Den har även förbättrat möjligheterna till en god global utveckling, eller snarare minskat hoten om allvarliga försämringar.

Alla bör göras medvetna om detta problem, men jag föreslår inte några drastiska lösningar för Sverige. Slopande av flerbarnstillägg är rimligt. Om de flesta familjer får två barn och en del inga alls blir det en långsam minskning av befolkningen.

I länder där befolkningen fortfarande ökar bör insatser göras för att få ner födelsetalen. Upplysning, subventioner för preventivmedel och förbättring av villkoren fattiga människor så att de inte upplever att de måste skaffa många barn. Tanken att om man har många barn kommer några att överleva och ta hand om mig när jag blir gammal är nog fortfarande en faktor bakom barnafödande i en hel del familjer.

1 KOMMENTAR

  1. Barnbegränsning – både bra och tvetydigt – en replik

    Lars Drake tycks hålla med mig om det förkastliga med individuell skams för att skaffa barn av miljöskäl såsom det nu har tjattrats om i våra stora media. Det är bra.

    Men är åtgärder för allmän barnbegränsning av miljöskäl bra? Jag är minst sagt tveksam. Det största experimentet i den vägen skedde i Kina på 60- och 70-talet med den s k enbarnspolitiken. Det motiverades uttryckligen med att se till att välståndsökningar borde bli synbart för alla (men minoritetsfolken i Kina undantogs från huvudregeln – klokt). Kanske gav det resultat även om jag själv inte sett någon utvärdering. Oavsett det blev den en kraftig snedfördelning med fler födda pojkar än flickor. Gammal kulturtradition spökade och ledde med säkerhet till många tragiska ”missfall” eller ”dödfödda”.

    Att andra, tidigare fattiga eller nu medelinkomstländer, skulle pröva på något liknande verkar helt orealistiskt. Och det är nog bra. Allmän statistik visar att barnafödandet följer andra lagar. Det var det Hans Rosling stödde sig på i sin bok Factfullnes. Han visade att den stora nedgången i antal barn per kvinna/familj i de s k fattiga världens länder inte hade ett dugg med religion eller tradition att göra utan mycket konkret med inkomstförbättringar i familjerna. Kort sagt de berörda familjerna förstod mycket väl att med stigande inkomst behöver man inte skaffa många barn för att nå en tryggad ålderdom. Tack och lov visar detta tydligt att de gräsliga idéer som dök i svensk press på 60-talet om att från luften ”spraya” sterilicerande kemiska medel från luften över indiska byar för att få ned barnafödandet var ren och skär rasism och ett extremt förakt för fattiga människor.

    Egentligen är slutsatserna om vad som orsakar ett mer begränsat barnafödande något som vi upplevt i Europa de senaste decennierna. Kraftig nedgång i barnafödandet har oroat många ekonomer som vill se mer tillväxt. Oavsett det är ett lågt tal för barnafödande i västvärlden ett faktum. Samtidigt är det på väg att bli något liknade i många av de s k fattiga länderna i tredje världen. Därför förefaller en oro för barnafödandet vara en icke-fråga.

    Av liknande skäl menar jag att t ex borttagandet av flerbarnstillägget är helt felriktat. Det är stor risk att det uppfattas som en lika töntig åtgärd som en höjd bensinskatt som slår särskilt hårt mot de med små inkomster och kan nonchaleras av dem med höga inkomster. Vill vi undvika bensinuppror och det vi ser i Frankrike, d v s ”gula västarna” så bör det bort från den politiska agendan.

Välkommen med dina synpunkter!