Bortom klimatomställningens solskenshistorier: Hur ska ekvationen gå ihop?

Fossilfri stålproduktion, en gigantisk batterifabrik och Europas största vindkraftpark.

Norra Sverige är brännpunkten för landets klimatomställning, och förhoppningarna är stora både när det gäller utsläppsminskningar och nya jobb.

Men utvecklingen är inte oproblematisk. Enorma behov av el och metaller till de nya industrierna gör att det finns ett miljömässigt pris. Och redan djupa konflikter kring naturresurserna skärps ytterligare.

Av: Arne Müller

Foto: Erland Segerstedt

”Det går oerhört fort nu. Det är en historisk omvandling som sker i Skellefteå, en omvandling av europeiska dimensioner”

Det riktigt lyser av entusiasm kring Skellefteås kommunalråd Lorents Burman när han möter en grupp journalister i “The great northern”, det hus som kommunen har ställt i ordning för nystartade innovativa företag. På skärmen bakom kommunalrådet står det ”Vi får stora saker att hända”.

Kommunalråd som tar till stora ord när de ska beskriva det som händer i den egna kommunen är inte ovanliga. Det speciella med Skellefteå är att det finns täckning för det som sägs. Batteriföretaget Northvolts beslut att lägga sin första stora fabrik i Skellefteå har i grunden förändrad förutsättningarna för kommunen. Minst 3 000 personer kommer att jobba i själva fabriken. Sedan tillkommer underleverantörer och spridningseffekter till resten av samhället. Efter flera decennier i motvind räknar kommunen nu med att befolkningen ska öka från dryga 73 000 till 90 000 fram till 2030. 

– För några årtionden sedan gick flyttlassen söderut. Nu är bilden en annan. Nu måste flyttlassen börja gå norrut istället, fortsätter Lorents Burman sin beskrivning av framtiden för kommunen.

Det här märks redan i stadsbilden. Till för fem år sedan låg byggandet i kommunen på en mycket låg nivå. Nu sticker byggkranar upp över bebyggelsen på flera ställen och mitt i centrum lyser byggnaden som har blivit något av en symbol för Skellefteås omvandling – det alldeles nybyggda kulturhuset Sara. Det är helt byggt i trä, liksom det hotell som kulturhuset är sammanbyggt med. Med sina 18 våningar är detta en av de högsta träbyggnaderna i världen.

Själva motorn för den utveckling som tagit fart i Skellefteå ligger några kilometer österut i ett område strax bortom kommunens värmeverk och andra industrier, där det växte skog tills för fem år sedan. Nu har det förvandlats till en industritomt stor som 100 fotbollsplaner. Det är bara den första produktionslinjen som står på plats än så länge. De 2 000 byggnadsarbetarna kommer att ha mycket att göra under de kommande åren innan hela anläggningen står klar vid mitten av årtiondet. Företaget kommer också att bygga en återvinningsanläggning, som 2030 ska förse fabriken med hälften av de råvaror som den kräver.

Det krävs metaller i den pågående omställningen och mängderna är enorma.

Handelskammaren i Norrbotten har beräknat att 1080 miljarder kommer att investeras från Gävle och norrut fram till 2040. Av denna enorma summa väntas 700 miljarder hamna i Norrbotten. Regeringens samordnare för norra Sverige, Peter Larsson, räknar med att det kommer att behövas ytterligare 100 000 invånare i Norrbotten och Västerbotten fram till 2030 för att fylla alla de nya jobb som kommer att skapas inom alla delar av samhället.

De potentiella vinsterna för klimatomställningen är mycket stora. LKAB räknar med att utsläppsminskningen genom tillverkningen av koldioxidfri järnsvamp, som på sikt är tänkt att ersätta de klassiska järnmalmspelletsen, blir 35 miljoner ton vid de stålverk som köper produkterna. Det kan jämföras med de ungefär 50 miljoner ton som släpps ut i Sverige årligen. Fullt utbyggd kommer Northvolts batterifabrik att kunna förse en miljon bilar årligen med batterier. Även med realistiska antaganden om elbilars utsläpp ger det en kraftig utsläppsminskning jämfört med om det är bensin eller diesel som är bränslet. 

Det vore frestande att sluta berättelsen här, som en riktig solskenshistoria om framgångsrik klimatomställning och förhoppningar om stor inflyttning. Detta i en landsända där utflyttning och en åldrande befolkning länge varit ett problem. Men det finns en annan historia att berätta. Den handlar det om enorma behov av metaller och elenergi för de nya industrierna. Den berättelsen tar sin början i en skog utanför Vittangi.

Det ligger en del snö på skogsbilvägen som korsar Torneälven så det gäller att ta det försiktigt och följa spåren av de bilar som kört där tidigare. Snön blir djupare på vägen som leder upp mot Nunasvaara. Vi får stanna och fortsätta uppför sluttningen till fots. Vägen går genom stavatallskog. Stammarna är tunna, men laven som växer på tallarnas grenar vittnar om att detta är gammal skog. Efter en kilometer kommer vi till en kal yta. På några ställen sticker den mörka berggrunden fram. Här har det australiska företaget Talga Resources provbrutit grafit, i en fyndighet som enligt företaget har den högsta halten i världen.

Men det är planer som bekymrar vår vägvisare Per-Anders Nutti, ordförande i Saarivuoma sameby, en av de samebyar som berörs av de planerade gruvorna.

– Vi har våra renar på andra sidan Vittangiälven, så vi berörs inte direkt av gruvan. Men om det blir störningar i det här området så måste renarna som finns här ta vägen någonstans. Det innebär att betet mycket snabbt kan ta slut inom angränsande områden. Vi vet också att de har varit på andra sidan älven och prospekterat, så det verkar som om fyndigheten fortsätter där.

Själva gruvområdet ligger på Talma samebys marker. Oron är stor för konsekvenserna.

–Vi har motsatt oss planerna på gruvan från första början. Den skär av hela den östliga änden samebyns marker. Ungefär en sjättedel av vårt vinterbete går förlorat, säger Aslak Allas, ordförande i samebyn.

Gruvprojektet har bytt inriktning och blivit större under de drygt tio år Talga har arbetat med fyndigheten. Först skulle en ganska liten mängd grafit sågas ut för att bli råvara till framställning av grafen, ett ämne som tros få en rad industriella tillämpningar framöver. Sedan kom uppsvinget för batteribranschen och projektet växte. 100 000 ton skulle brytas årligen i en av fyndigheterna. Men innan detta tillstånd ens har beviljats har företaget börjat jobba på en ny ansökan om att bryta 500 000 ton i ytterligare tre fyndigheter. Företaget fortsätter med provborrningar och har goda förhoppningar om att de brytvärda mängderna kommer att öka rejält framöver längs den 15 kilometer långa fyndigheten. Från bolagets sida ser man inte att det finns någon grund till oro för vare sig rennäring eller miljö.

– För att undvika konflikten med rennäringen kommer vi att bryta under sommaren när renarna inte finns i området, säger Cen Rolfsson, presschef vid Talga.

– Vi gör pågående och systematiska vattenmätningar kring hela området som både visar hur vattenkvaliteten är idag, och projektet är också särskilt designat så att spillvatten fångas upp och renas, även om det är samma mineraler som tas upp som också redan finns i älvarnas stenar. Om gruvan skulle påverka vattnet skulle vi se detta direkt och fånga upp vattnet. Men vår bedömning är att vår verksamhet oavsett kommer att ha en väldigt liten påverkan.

”Den här gröna omställningen blir vår död”

Grafit är ett av de ämnen som behövs vid tillverkning av batterier. Nickel, kobolt och litium är andra ämnen som behövs i batteriindustrin. Sällsynta jordartsmetaller behövs för elmotorer och vindkraftverk. Överallt där elenergin tar över krävs det koppar. Så kan man fortsätta genom stora delar av det periodiska systemet. Det krävs metaller i den pågående omställningen och mängderna är enorma.

Northvolts batterifabrik i Skellefteå ger en glimt av hur stora mängder det handlar om. Av bolagets ansökan till Mark- och miljödomstolen i Umeå framgår hur mycket metaller företaget kommer behöva för de första två tredjedelarna av fabriken. För vissa metaller handlar det om en rejäl del av hela världsproduktionen (2019): Nickel 2,4 procent. Grafit 4,5 procent. Kobolt 5,7 procent. Litium 10,4 procent. Av hela världens produktion alltså. Detta är vad som krävs för delar av en fabrik. Enbart i Europa kan ett 30-tal fabriker vara igång 2030.

Progonoserna för de globala behoven av de metaller som krävs för att bygga ut förnyelsebar elproduktion och batterifabriker är många. Utfallet varierar kraftigt beroende på vilka antaganden som görs, men den gemensamma nämnaren är att det handlar om mångdubblingar för ämnen som litium, kobolt och sällsynta jordartsmetaller, och kraftiga ökningar för exempelvis nickel och koppar.

Det planeras för nya gruvor med koppling till omställningen i alla delar av världen, så även i norra Sverige. I Norrbotten och Västerbotten planeras det för minst ett halvdussin koppargruvor. Rönnbäcken, en mycket kontroversiell nickelgruva i fjällvärlden söder om Tärnaby, har på nytt blivit aktuell när priserna stigit. 

Även brittiska Beowulf Mining vill haka på ”den gröna omställningen” och menar att järnmalmen från Gallok/Kallak behövs för de nya stålverken. Detta trots att det nu står klart att det är pellets och inte det järnmalmspulver som gruvan i Kallak kommer att producera, som kommer att användas i den nya produktionsprocessen. 

Även detta är ett ytterst kontroversiellt projekt. Malmtransporterna ska fram där två samebyars renar varje år ska förflytta sig mellan skog och fjäll. Protesterna mot projektet från både samiska organisationer och miljörörelsen har redan varit många.

Samtidigt som metallerna behövs för klimatomställningen orsakar själva utvinningen av dem stora utsläpp. Under senare år har gruvbranschen i Sverige insett att koldioxidutsläppen är ett problem. Det pågår också en del satsningar för att minska utsläppen, men än så länge går utvecklingen åt fel håll. SCB:s statistik visar att utsläppen från mineralutvinning har ökat från 800 000 till 1,2 miljoner ton mellan 2008 och 2019.

Man pratar om “vätgassamhället”. Men det menar man att vätgas kommer att ersätta fossila drivmedel i industriella processer, som fordonsbränsle och för energilagring. Ska man på ett hållbart sätt framställa vätgas krävs det stora mängder förnyelsebar el. Det gör att det är logiskt att lägga de nya industrierna i norra Sverige, där det idag finns ett stort överskott av el från vatten- och vindkraft. Men överskottet på 20 terrawattimmar räcker inte långt. Enbart de största av de nya industrierna kräver i närheten av 85 terrawattimmar. Som en jämförelse är kraftproduktionen från hela Luleälven ett normalt år knappt 15 terrawattimmar.  

LKAB:s planerade omställning till att tillverka järnsvamp med hjälp av vätgas står för den största delen. Bolaget ser vindkraft som huvudalternativet för att täcka det växande elbehovet.

– Med den tekniska utvecklingen inom vindkraft blir verken större och effektivare och behovet av yta alltså mindre. Dessutom sker det allt fler etableringar till havs, och det pågår också en del intressant inom området flytande havsbaserad vindkraft, där verken alltså inte skulle behöva stå på botten nära land, säger Anders Lindberg, presschef inom LKAB.

– Med detta sagt, vindkraften är, precis som alla andra energislag, inte utan sina problem och konflikter, och detta har vi stor respekt för. All utbyggnad måste förstås ske med hänsyn till berörda sakägare, och det är ju en av de stora utmaningarna i omställningen till ett grönare samhälle. För om alla säger att det inte får ske någon ny etablering just där de bor eller verkar, ja då blir det ingen omställning till mindre klimatpåverkan.

Vindkraftutbyggnaden i norra Sverige har lett till växande konflikter. I både Malung-Sälen och Sorsele har folkomröstningar genomförts där en majoritet röstat mot vindkraftssatsningar. Vindkraft tar stora arealer i anspråk och uppfattas därför som ett stort problem för rennäringen. Gällivare skogssameby påverkas redan av gruvor, skogsbruk, vägar och järnvägar. Två stora vindkraftparker planeras inom samebyns område, som skulle minska betesmarkerna rejält.

När jag får tag på Henrik Andersson, en av medlemmarna i samebyn, några dagar före jul visar termometern minus 30 och han ska ut och ge renarna foder. Efter en period med töväder är betet katastrofalt dålig på större delen av samebyns marker.

– De vindkraftparker som planeras i vår samebys område hotar kalvnings- och sommarlanden för tre av fem grupper i samebyn. Det finns intet utrymme för ytterligare 4000 vindkraftsnurror på markerna i norra Sverige. Den här gröna omställningen blir vår död, säger Henrik Andersson.

– Vi skulle behöva ha en möjlighet till ett veto. För om man kan säga nej, så går det också att säga ja. Det går att hitta lågutnyttjade marker, där det skulle vara möjligt med vindkraftetableringar. Men om vi nu säger ja till något projekt, så vet vi att det bara innebär att det kommer fler projekt någon annanstans. Det betyder att det inte går att säga ja till någonting.

”Det är inte fel på teknikomställningen, men den fråntar oss inte ansvaret att leva inom de resursmässiga ramar som är hållbara”

En ny forskningsrapport riktar strålkastarljuset på problemet med det vägval i klimatomställningen som vi ser i norra Sverige. I rapporten Hållbara investeringar – hur mycket grön omställning har vi (inte) råd med? (Arena idé, 2020) ger forskarna en bild av hur stora utsläpp de investeringar som görs i Sverige orsakar. För det är naturligtvis så att fossila bränslen finns med i alla led när det genomförs investeringar av olika slag. Forskarna kommer fram till ett genomsnitt på 30 ton koldioxid per investerad miljon. För tunga infrastrukturinvesteringar kan det handla om 50 ton. 

De 1080 miljarder som förväntas investeras från Gävle och norrut skulle alltså orsaka utsläpp på i vart fall över 30 miljoner ton koldioxid. Hur ska det gå att få den här ekvationen att gå ihop? 

En person som borde veta är Svante Axelsson, samordnare för Fossilfritt Sverige, den organisation som regeringen skapat för att få fart på klimatomställningen inom näringslivet.

– Det är väl egentligen ingen ”rocket science” att få fram mycket el. Det handlar bara om hur mycket störning vi tål i förhållande till klimatnyttan. Att lägga ned LKAB eller SSAB skulle inte alls vara bra för klimatnyttan. Så ökningen av elproduktionen måste bara göras.

– Ökningen av elbehovet är i huvudsak ett resultat av vätgassamhället och det bygger på att det finns billig el. Det gör att egentligen alla samlar sig kring vindkraften som alternativet. För elen behövs n,. Då är det vindkraften som går att bygga ut snabbt. Havsbaserad vindkraft har de bästa förutsättningarna att få acceptans. Så det är energieffektivisering och vindkraft som är svaret på hur det ska gå att tillgodose elbehoven.

Idag finns ingen fossilfri el. Inte ens vindkraften är fossilfri, för tillverkningen och transporter av torn och fundament orsakar skapligt stora utsläpp. Så jag frågar Svante Axelsson hur stor ökning av elanvändningen det finns utrymme för om utsläppsmålen ska klaras. Han menar dels att det finns ett utrymme att sänka utsläppen även för vindkraften, exempelvis om produktionen av cement ställs om till en koldioxidsnål metod. Dels tror han inte att de allra mest extrema prognoserna om ökningar av elproduktionen kommer att bli verklighet.

– Man ska komma ihåg att alla elprognoser som har gjorts i Sverige har varit felaktiga åt rätt håll. Behoven har inte ökat så mycket som man trott. Så att elbehovet skulle öka till över 300 terrawattimmar är inte troligt.

Det finns en tydlig motsättning mellan planerna på vindkraft, gruvor och ökande transportvolymer å den ena sidan och renskötseln å den andra. Hur tycker Axelsson att denna motsättning ska hanteras?

– I Norrbotten finns många inmutade intressen, som till exempel försvaret och rennäringen. Vem som ska backa här är svårt att säga. Försvaret är kanske de som lättast kan modifiera sin markanvändning.

Det behövs enorma mängder metaller både i elbilarnas batterier och för att bygga förnyelsebar elproduktion. Den svenska gruv- och mineralbranschen har en målsättning att bli klimatneutral, men i själva verket har utsläppen ökat. Hur ska det gå att förena en fortsatt produktionsökning med minskade utsläpp?

– Den frågan är inte så svår att svara på. Gruvorna måste bli fossilfria. Alla maskiner under jord måste elektrifieras. När man elektrifierar maskinerna så behöver man mindre el, eftersom det inte behövs lika mycket ventilation i gruvorna. Det är lönsamt för gruvbolagen att göra de här investeringarna och det ligger i deras planering. 

Det råder inte enighet om den beskrivning som Svante Axelsson ger. Carl Schlyter, kampanjledare för miljöorganisationen Greenpeace, är djupt skeptisk till den teknikoptimistiska inställning som regeringen och Fossilfritt Sverige står för.

– På global nivå har man under de senaste 50 åren inte kunna visa att det går att frikoppla ekonomisk tillväxt från en förhöjd resursanvändning. Du måste bryta lika mycket berg och använda lika mycket sprängämnen för att få fram råvaror till de nya stålverken som vid ståltillverkning med traditionella metoder.

– Det är inte fel på teknikomställningen, men den fråntar oss inte ansvaret att leva inom de resursmässiga ramar som är hållbara. Bara om inriktningen är att vägtrafiken ska minska, flödena bli mer cirkulära och produktivitetsvinster går till ökad fri tid snarare än fortsatt konsumtionsökning kan de tekniska lösningarna bli en del av lösningen på klimatomställningen.

– Inte ens ekomodernisterna är särskilt moderna i sina tekniklösningar. Då hade de istället sett Stockholm som Sveriges största gruva där elektronikskrotet ofta innehåller högre halt av sällsynta jordartsmetaller än gruvornas malm.

”Vi har ett system som inte kommer att lyckas”

Carl Schlyter pekar på att inriktningen på tekniska lösningar på klimatkrisen inte minst leder till ett mycket långt drivet industriellt skogsbruk, med stora negativa effekter för biologisk mångfald och även en stor klimatpåverkan. En färsk rapport från Greenpeace visar att koldioxidutsläppen från förbränning av skog och annan bioenergi under 2020 var större än från fossila bränslen i Sverige.

– Vi har ett system som inte kommer att lyckas. Så länge du jagar tillväxt kommer resursanvändningen inte att minska snabbt nog. Det är helt omöjligt, säger han.

Skribenten: Arne Müller är prisbelönt frilansjournalist boende i Umeå och Örträsk. Han har stor erfarenhet av att bevaka gruvor och miljö- och klimatfrågor.

Fotografen: Erland Segerstedt är frilansfotograf sen 35 år tillbaka med journalistisk bevakningsområde i Västerbotten och Norrbotten. Har även gjort ett flertal reportageresor inom Barentsområdet. Medförfattare i ett tiotal böcker, bland annat med Arne Müller.

Fakta: 

Batterifabriken i Skellefteå är den stora investering som hittills satt det tydligaste avtrycket i norra Sverige, men mycket mer är på gång.

• Sedan 2016 samarbetar SSAB, LKAB och Vattenfall om Hybritprojektet, en satsning på att byta ut kol mot vätgas vid framställningen av rent järn och därigenom minska koldioxidutsläppen kraftigt. I slutet av 2020 meddelade LKAB att man kommer att ställa om hela sin produktion till att framställa så kallad järnsvamp med denna metod. Tillsammans med andra investeringar räknar bolaget med att investera upp till 400 miljoner i Malmfälten fram till 2040.
• Ett av de andra projekt LKAB satsar på är att börja utvinna sällsynta jordartsmetaller och fosfor, en av komponenterna i konstgödsel, ur sitt gruvavfall. Bolaget räknar med att kunna tillgodose 30 procent av EU:s behov av sällsynta jordartsmetaller och producera fem gånger hela Sveriges behov av fosfor vid anläggningen.
• Nystartade företaget H2 Green Steel har hakat på vätgasmetoden och meddelade våren 2021 att man kommer att bygga ett helt nytt stålverk i Boden. 1500 människor väntas jobba i anläggningen. Detta fick kommunalrådet Claes Nordmark, S, att beskriva som det största som hänt i kommunen sedan bygget av Bodens fästning.
• Hösten 2021 berättade det spanska företaget Fertiberia att man tänker bygga en fabrik för konstgödsel och grön ammoniak i antingen Boden eller Luleå. 500 anställda ska delta och samtidigt minska utsläppen från tillverkningen rejält jämfört med den metod som används idag.
• Sedan tidigare pågår bygget av Europas största vindkraftpark – Markbygden – i ett stort område väster om Piteå. Enligt tillståndet går det att bygga upp till 1101 vindkraftverk. När parken är färdigbyggd kan den ge lika mycket el som vattenkraften i Umeälven och Skellefteälven tillsammans.

Ditt bidrag gör skillnad!

Den här granskningen ställer svåra frågor som många inte vill kännas vid. Som liten och sant oberoende tidning hade vi inte kunnat göra den sortens journalistik om det inte vore för våra läsares frivilliga bidrag. Vill du ge ett bidrag specifikt för flera genomlysande reportage i framtiden? Sätt in pengar på Postgiro 70 45 88-3. Eller Swish: 123 224 0356. Skriv ”Reportagefonden” i meddelanderaden.