KLIMATET och RESURSERNA

0
106
I ett globalt perspektiv kan man inte öka tillväxten och samtidigt minska miljöpåverkan. Ska målet med 1,5 grads uppvärmning nås kan vi inte fortsätta som nu. Foto: Mika Baumister/Unsplash
Atrikeln publicerad i FiB/K nr 11-2020

Text: Ingemar Ed


Många frågar sig nu om coronapandemin blir en vändpunkt i historien eller om de globala systemen består. Men ännu tycks vi inte beredda att acceptera en långsiktig omställning till lägre produktion och ökad fördelning av resurser. Oavsett om framtidsprognoserna utgår från folkhälsa, statsskick eller bruttonationalprodukter kopplas därför klimat- och miljöhoten till dem alla.

För att tona ner den växande konflikten mellan USA och Kina beskrivs de ofta som ekonomiskt beroende av varandra. Enligt nationalekonomins principer finns också nog åt dem båda, då kapital och arbete i teorin är obegränsade tillgångar som övervinner naturresursernas begränsningar. Men att alla kan bli vinnare är ingen rättvis bild av stormakternas kamp eller av världen i stort.

Vissa söker sätt att dela på resurserna. Andra menar att det inte behövs. Låt oss tänka med DN:s Lena Andersson. Hon ser äganderätten som absolut naturrätt. Om någon finner en effektivare fiskemetod måste den också ha rätten till fångsten. Möda måste löna sig. Skatt och all form av omfördelning ser hon som stöld. Egentligen upprepar hon liberalismens fader John Lockes klassiska exempel om nötter och frukter som samlas i skogen. Andersson intresserar sig inte för fiskehistoria utan beskriver ett tankeexperiment. Praktiken ser vi längs Afrikas kuster där effektiva trålare ute till havs förbrukar fiskemöjligheter närmare land. Småfiskare, med mindre effektiva fångstmetoder men i större ekonomisk nöd, blir nästan lottlösa. Liberalismens ideala abstraktioner möter realiteter. I den verkliga världen tar fisken och nötterna slut. Äganderätten ställs mot knapphet och deprivation.

Ett område där det fanns skäl att kritisera Hans Roslings verklighetsskildringar var hans låga intresse för resursfrågor, knapphet och miljö. Allmän tillgång till bilen, den ”magiska” tvättmaskinen, och så vidare, var för honom den självklara vägen framåt. Och på frågan hur resurserna skulle räcka förlitade han sig helt på teknikutvecklingen. Smartare produkter var lösningen som förespeglades. Problemet är att även teknikutveckling begränsas av fysisk verklighet. Om vi inte tror på magi kan vi med historiska tillbakablickar konstatera att varje teknikparadigm sedan den industriella revolutionen även ställt om produktionsapparaten och varit beroende av komplexa, ofta långväga flöden av resurser och arbetskraft. Det totala resursuttaget har ständigt ökat.

Humanekologerna Alf Hornborg och Andreas Malm har försökt att sätta Englands industrialisering under 1700-talet i nytt ljus. Vi känner det som startpunkten för ökande koldioxidutsläpp till atmosfären men Hornborg/Malm menar att det också är starten för en mystifiering av teknologin inom vår kultur. Man gör helt enkelt gällande att ångmaskinen och alla följande teknologier är uttryck för världshandelns ojämna resursöverföringar, eller utbyten.

Vi vet ju att utvecklingen inte kan fortsätta som tidigare. Ändå fick det försvinnande liten uppmärksamhet i boken Factfulness och i Mindgaps arbete. Nästan som vore det Hans Roslings egen blinda fläck gällande världen.

Hur åstadkoms Kinas ekonomiska under? Vad gjorde det möjligt? Vi känner alla till den rekordsnabba urbaniseringen, BNP-tillväxten och produktionen på ”världens löpande band”. Men för enkelhets skull kan man hävda att det skedde med råvaruutvinning, teknikinvestering och underbetalt arbete. Man kapitaliserade helt enkelt på landets arbetskraft och råvarutillgångar. Det ledde till kraftig förmögenhetsackumulering hos den kinesiska partieliten. Det ledde till ökad levnadsstandard men också ökad miljöpåverkan. Vi har alla sett bilder av ökenutbredning och förgiftade vattendrag. Kina har rusat ifrån den övriga världen i råvaruförbrukning och produktion och den mesta aktiviteten har skett inom landet. Men Kina vill inte förbli en råvarukälla och massproducent. Nu är målet att göra som i väst. Kanske som i Singapore. Att bibehålla tillväxten men göra den ”hållbar”, att göra den ”grön”. Problemet är att det inte fungerar. Inte där, inte här.

”I ett globalt perspektiv kan man inte öka tillväxten och samtidigt minska miljöpåverkan. Tillväxten går inte att frikoppla från resursförbrukningen.”

I en artikel i Foreign Policy 2018 Why Growth can’t be Green gjorde Jason Hickel det enkelt och skrev att nya fakta visat att man kan stödja kapitalismen eller miljön, men knappast båda. Artikeln refererar de tre största studier som gjorts om grön tillväxt som alla säger detsamma: I ett globalt perspektiv kan man inte öka tillväxten och samtidigt minska miljöpåverkan. Tillväxten går inte att frikoppla från resursförbrukningen. I studierna är teknikutvecklingen inräknad, överoptimistiskt uppskattad, men ger ingen väg runt problemet.

De senaste årens systematiska analys har alltså visat att Hans Rosling hade fel. Det räcker inte att se på vad vi vill ha eller anser vi behöver. Andra kan inte få vad vi har därför att vi behärskar de ändliga resurserna. Lena Anderssons hållning till äganderätten riskerar att bli grym.

Grön tillväxt är bara en uppdaterad version av hållbar tillväxt. Och medan den gröna tillväxten blev ett modeord så sent som 2012, kan den hållbara tillväxten spåras längre tillbaka, till 80-talet och Brundtlandrapporten – Our Common Future.

Det var den ursprungliga stund då världen samlats för att möta de globala miljöhoten och skriva en ny historia för framtiden. Men den blev djupt problematisk. Brundtlandrapportens politiska kompromisser och föreställningar om ”obegränsad potential för hållbar tillväxt” legitimerade business as usual och hälften av de historiska klimatutsläppen har tillkommit sedan dess. Om premisserna var falska är det enda som hänt att vi förlorade tid.

”Med vad vi nu vet finns skäl att tro att Kinas gröna omställning, om den lyckas, endast kommer att utlokalisera konsekvenserna av tillväxt.”

Med vad vi nu vet finns skäl att tro att Kinas gröna omställning, om den lyckas, endast kommer att utlokalisera konsekvenserna av tillväxt. Förskjuta miljöpåverkan från periferin av sitt eget land bortom landets gränser.

Handelskriget mellan USA och Kina blir mer begripligt om någon vinner och någon förlorar. Om det tvärtemot nationalekonomins principer existerar något sådant som ojämlik handel och utbyte. Om Kinas och USA:s kamp om inflytande, välstånd, militär styrka, resurstillgångar och miljökonsekvenser kan betraktas som del av ett nollsummespel. Ett spel där man vinner fördelar mot varandra eller mot andra svagare länder. Om inga hårda tak sätts på resursanvändningen kommer kampen att fortsätta, sannolikt intensifieras.

I maj 2018 deklarerade USA att man som enda land lämnar det globala klimatavtalet. Den vanligaste responsen var att man nu inte tog ansvar i vad som beskrivits som vårt tids ödesfråga. Klimatavtalet var i första hand en deklaration av politisk färdriktning och invesering i ”modern”, ”klimatvänlig”, ”grön”. Som vi sett är det oklart i vilken grad det fungerar. Så hur ska vi betrakta det som hände?

Låt oss jämföra två citat som beskriver den utmaning vi möter.

Det första citatet är ”ett stigande tidvattnet lyfter alla båtar”, vilket på 90-talet var USA:s finansminister Robert Rubins favorituttryck. Det beskriver en konfliktfri värld där tillväxt och fria marknadskrafter ökar välståndet för alla. En värld där ingen brist och inga förlorare existerar. Den värld till vilken Brundtlandrapportens hållbarhetsparadigm bara ville göra ett tillägg.

Det andra citatet är äldre, mörkare och beskriver en värld av ändlighet och bitter konkurrens. Det tillhör den amerikanske diplomaten George Kennan, från en hemligstämplad rapport till USA:s utrikesdepartement 1948 och lyder: ”USA har omkring 50 procent av världens rikedomar men bara 6,3 procent av dess befolkning … Vår viktigaste uppgift under den närmaste perioden är att skapa ett relationsmönster som tillåter oss att upprätthålla vår särskiljande ställning utan att aktivt skada vår nationella säkerhet.”

”Ställ dessa uttalanden mot varandra. Kapitalismen som tidvattnet som lyfter alla båtar eller säkrandet av resurser så att andra inte kan få del av dem. Den första visionen är enkel att sälja internationellt, den andra är fullständigt osäljbar. Det första är öppet, offentligt och utopiskt. Det andra är slutet, hemligt och dystopiskt.”

Ställ dessa uttalanden mot varandra. Kapitalismen som tidvattnet som lyfter alla båtar eller säkrandet av resurser så att andra inte kan få del av dem. Den första visionen är enkel att sälja internationellt, den andra är fullständigt osäljbar. Det första är öppet, offentligt och utopiskt. Det andra är slutet, hemligt och dystopiskt.

I rapporten blir Kennan än mer explicit och undanröjer alla hänsyn i beskrivningen av den amerikanska moralen och den eventuella rimligheten hos den övriga världens anspråk. För sin begränsade publik gav Kennan inga illusioner om att frihet och demokrati kunde delas. Resurser var välstånd och USA:s resursförbrukning omöjlig att sprida. Hur omöjlig? Idag finns faktiskt ett svar på det.

Det faktum att USA lämnar det globala klimatavtalet måste betraktas som dubbel skuld.

Dels för den aktuella situationen, då klimatförändringarnas konsekvenser är mindre för USA:s medborgare är för fattigare länders. Under början av klimathotet framställdes det ofta som om alla satt i samma båt. I motsats till tillväxtens aforism så sjönk vi tillsammans. Både på individuell och nationell nivå är det falskt. Ekonomiska resurser möjliggör skyddsåtgärder, mobilitet och riskspridning, försäkringar som minskar eller helt eliminerar hot. Vi sjunker inte tillsammans utan flyter eller sjunker beroende på flottar och flytvästar.

Dels för att USA:s historiskt ackumulerade koldioxidutsläpp är de största i världen. I en artikel i New York Times 2017 ställdes frågan vilket år USA:s koldioxidpott skulle tagit slut om man ställt den mot dagens klimatmål. Tankesmedjan Climate Interactive räknade fram att ”amerikanerna skulle ha förbrukat sin andel 1944, året då de allierades arméer stormade stränderna i Normandie.” Beräkningar visar alltså att USA bränt sin fossila kvot redan då Kennan skrev sin rapport.

Vi har idag denna möjlighet att ställa historiska ögonblick mot varandra. Redan innan klimathotet blivit aktuellt var kopplingen mellan resurser och välstånd naturligtvis välkänd. Inte för inte reste västmakter jorden runt för att säkra naturresurser. Borra upp olja. Spekulera i gruvdrift. Köpa upp odlingsmark. Tävla om fattigare länders gunst, eller hota dem. USA passerade Storbritannien som största klimatutsläppare 1888, en plats man behöll tills Kina tog över 2006. Den ”amerikanska livsstilen” som många i USA anser är deras arv och rättighet kommer för alltid att riva ett hål i en gemensam framtidsvision.

Tittar man på FN:s utvecklingsindex befinner sig Kina idag på plats 85, ungefär i mitten av världens länder. Det ger alltså vissa skäl för Kina att ännu betrakta sig som ett utvecklingsland. Men en begynnande välfärd kan inte bli allmän enbart genom tillväxt utan måste också tillämpa ökad fördelning.

”Det kan betyda att liberalismen aldrig är till för flyktingar, fattiga, sjuka eller utsatta.”

I nyskrivna texter och pod erkänner Lena Andersson att hennes politiska och ekonomiska liberalism inte skapats för kristider; varken pandemier eller andra. ”Liberalismen är en idé för vardagen, för normaltillståndet”, säger hon i Timbros Smedjanpoden. Det kan betyda att liberalismen aldrig är till för flyktingar, fattiga, sjuka eller utsatta. Men till vilken ideologi Andersson i kris önskar byta till blir hon oss svaret skyldig.

I en artikel i Arbetaren visar ekologekonomen Simon Mair sin palett av framtidsperspektiv efter coronan. Här är huvudspåren statskapitalism, statssocialism, barbari eller ömsesidig hjälp, och värderingsvalen står mellan centralisering och icke-centralisering och mellan bytesvärde och skyddet av liv. Författarens eget hopp står till en blandning av statssocialism och ömsesidig hjälp, men de globala obalanser som engagerar Hornborg/Malm saknas också här i perspektiven. Coronapandemin ger oss tillfällig nerväxt, och visst andrum åt världens ekologiska system, men inte en samhällsmodell som tillåter minskad produktion, ökad fördelning och allmän försörjning. Kapitalismens idealbilder måste återföras till den resursberoende verkligheten, som är den enda grunden för en rättvisare världsordning.


ANNONS

Välkommen med dina synpunkter!