”Klimatfrågan har utvecklats till en religion”

Av: Sven Börjesson

Foto: Pär Thörne

Sedan femtio år har Björn Gillberg varit en stridbar pionjär i miljöfrågor. Nu funderar han på att dra ut i en sista strid – mot vindkraften.

Skjorttvätten förändrade mitt liv, konstaterar Björn Gillberg.

Det var i ett tv-program 1971 som han tvättade en skjorta med ett gräddersättningsmedel i pulverform som folk använde i kaffet i stället för mjölk eller vanlig grädde. Innehållet var i stort sett detsamma som i tvättpulver och skjortan blev ren. På den tiden fanns endast två kanaler, så skjorttvätten fick ett enormt genomslag. ”Gräddpulvret” försvann från butikshyllorna och Björn Gillberg blev rikskändis.

Gillberg, som forskat i mikrobiologisk genetik, hade under några år försökt skapa uppmärksamhet kring skadliga tillsatser i mat, och hälsorisker med de kemikalier som användes i vardagen, men det var först genom tv-programmet som budskapet nådde ut.
– Folk ringde såväl dag som natt med frågor och idéer. Mitt liv blev som en ständig presidentvalskampanj, säger Björn Gillberg i dag.

Några månader efter tv-framträdandet grundande han, hans hustru Marianne Gillberg och ett antal vänner Miljöcentrum, en ideell stiftelse med uppgift att driva forskning och information inom hälso- och miljöområdet. Miljöcentrum, med Björn Gillberg som arbetande styrelseordförande, blev snart en maktfaktor i den svenska miljödebatten, inte minst när det gällde motståndet mot atomkraft. 

Enbart under 1974 anordnade Miljöcentrum över 100 antikärnkraftsmöten runt om i landet och när Norra Hallands Luft- och vattenvårdsförening drog i gång en process i Vattenöverdomstolen mot Ringhals fick de stöd av Miljöcentrum. Den utredning som Gillberg och kollegan Arthur Tamplin kom att presentera för domstolen ledde till att kraven skärptes när det gällde utsläpp av radioaktiva ämnen i havet. 

En milstolpe såväl för Miljöcentrum som svensk miljödebatt blev händelserna i Teckomatorp i Skåne. Företaget BT Kemi hade där en fabrik för tillverkning av fenoxisyror och andra ogräsmedel. Luftutsläpp skapade problem för omgivningen och när det upptäcktes att företaget grävt ner tunnor med farligt gift var Sveriges största miljöskandal ett faktum. Gift läckte ut i en närliggande å och växter dog hos en trädgårdsmästare nedströms. Björn Gillberg och Miljöcentrum krävde att BT Kemi skulle betala skadestånd till trädgårdsmästaren. Miljöcentrum vann processen och begreppet miljöbrott myntades.
– Processen hade aldrig kommit till stånd om inte vi på Miljöcentrum, tack vare privata bidrag, haft ekonomiska resurser för analyser och utredningar.

Under årtionden drev Miljöcentrum, ofta i samarbete med advokat Staffan Michelson, en rad processer, där man hjälpte privatpersoner som blivit offer för industriers och kommuners miljösynder.
– Vi fungerade som allmänhetens miljöombudsman. 

Ett exempel är processen mot Finspångs kommun. Några familjer i den lilla byn Erstorp hade blivit sjuka och misstänkte att vattnet i brunnarna hade förgiftats efter det att kommunen dumpat avfall i en närliggande grusgrop. Kommunen nekade och menade att det rörde sig om inbillningssjuka. 

Familjerna vände sig då till Miljöcentrum som genom sin utredning visade att det fanns en rad gifter i brunnarna som kunde kopplas till avfallet. Tingsrätten gick på bybornas linje och efter en förlikning betalade kommunen miljonbelopp till de drabbade. 

Processerna resulterade i en rad segrar, som i sin tur ledde till att drabbade fick kompensation eller att fler utsläpp förhindrades. Dessutom skapade de prejudikat.
– Prejudikaten gjorde att man gott kan säga att vi påverkade svensk miljölagstiftning.

År 1991 kom Sverige och Danmark överens om att bygga Öresundsbron. Det var ett kontroversiellt beslut, och protesterna från miljörörelsen var högljudda. Dels fruktade man att bottenmiljöernas ekosystem i närheten av brosträckningen skulle skadas, och dels fanns en oro att bron skulle begränsa det för Östersjön så viktiga inflödet av saltvatten från Kattegatt.

När en företrädare för det konsultföretag som skulle ta fram miljökonsekvensbeskrivningen för bron var med i P1-programmet ”Miljön i veckan” och berättade att företaget även ville vara med och projektera bron steg temperaturen i den redan infekterade debatten. Arbetet med att kartlägga de ekologiska konsekvenserna och föreslå kontrollprogram borde inte göras av ett företag som också har ambition att vara med i byggprocessen, menade kritiker. För att gjuta olja på vågorna anställdes Björn Gillberg som miljökontrollant för brobygget. Hans integritet, oomstridda kunnande och position som Sveriges främste miljökämpe borgade för att skadorna i naturen skulle minimeras. 

Han och Miljöcentrum fick sedan samma uppgift när citytunneln i Malmö skulle byggas och även under slutfasen av arbetet med Hallandsåstunneln. Tunnelbygget hade stoppats när det upptäcktes att Rhoca-Gil, som användes för att täta sprickorna i tunneln, hade förgiftat grundvattnet i området. Människor blev sjuka och kor fick avlivas. När arbetet kom i gång igen var det med Björn Gillberg som miljökontrollant. 

Klimatfrågan har utvecklats till en religion, där de troende har övertaget och avfärdar kritiker som förnekare.

Björn Gillbergs och Miljöcentrums betydelse för svenskt miljöarbete och svensk miljödebatt under slutet av 1900-talet kan inte överskattas. Jag har nämnt processerna. Ett stort antal böcker publicerades, utredningar gjordes, konferenser och symposier anordnades. Föredragsturnéer, namninsamlingar och protestmöten arrangerades. Gillberg har publicerat en bit över 1 000 populärvetenskapliga artiklar och tilldelats många utmärkelser. 1999 blev han hedersdoktor vid Lunds universitet. Steg för steg skärptes miljökraven under 1900-talets sista årtionden, till gagn för människa och natur. Björn Gillberg och Miljöcentrum bidrog till den utvecklingen.   

Bortom klimatomställningens solskenshistorier: Hur ska ekvationen gå ihop?

   
Idag har den en gång så omskrivne miljöprofilen hamnat utanför det nationella rampljuset. En orsak är säkert att vi numera enbart har en (1) stor miljöfråga och där finns inte plats för en miljökämpe som aldrig gått i ledband.    
– Klimatfrågan har utvecklats till en religion, där de troende har övertaget och avfärdar kritiker som förnekare, säger han.

Därmed inte sagt att han bortser från koldioxidens klimatpåverkan. Om koldioxiden i luften ökar, allt annat oförändrat, så leder det säkert till ett varmare klimat, men allt annat är inte oförändrat. 

Atmosfären, haven och solens aktivitet är tre av många faktorer som är i ständig förändring och som påverkar klimatet, och därför är det oerhört svårt att veta vad som kommer att hända, menar Gillberg.
– Vi ska ta de här problemen på allvar, men då krävs en seriös och förutsättningslös diskussion, men så är det inte. Klimatet skymmer alla andra miljöproblem och vindkraften ses som enda lösningen. 

Han fortsätter:

– Alla ägg har lagts i samma korg när det gäller hur elen ska produceras i Sverige, trots de problem som vindkraftverken orsakar. De förfular landskapsbilden, ödelägger naturen, dödar rovfåglar och fladdermöss, förstör människors miljö och sänker fastighetsvärdet på deras hem. 

– Men politiker och myndigheter tar ingen hänsyn varken till människa eller natur. Det ska vara vindkraft till varje pris och därför vill man nu korta tillståndsprocesser och slopa det kommunala vetot. Den miljölagstiftning som växte fram under slutet av 1900-talet är på väg att urholkas och miljökonsekvensbeskrivningar när det gäller vindkraftsprojekt är ofta inte värda namnet. 

Trots att Gillberg varit en av de mest drivande när det gäller att påtala kärnkraftens risker är han kritisk till att två reaktorer i Ringhals har stängts.
– Billig och stabil energiförsörjning är grunden till vårt välstånd. Jag kan därför inte förstå hur man lägger ner delar av Ringhals utan att ha ersättningskraft. Vindkraft kräver backup när det inte blåser.  

 
Det som gjorde Miljöcentrum till något unikt var att de ställde upp och drev processer när enskilda personer drabbades av företags och kommuners miljösynder.
– Idag är det ingen som står vid de drabbades sida när vindkraftverken breder ut sig. De är rättslösa. Vindkraften hotar därför inte bara elförsörjningen utan även demokratin. Jag har funderat på om jag har kraft att driva ännu en process och stämma vindkraftsbolag och markägare. Att som Sitting Bull ge mig ut i en sista strid. 

Visst har Gillberg fortfarande många som lyssnar när han tar till orda i den Youtube-kanal som han driver, men media tar inte längre någon notis. Hans gloria har också hamnat lite på sned, och det beror till en del på det metanolprojekt som han drivit sedan han flyttade verksamheten till Sunne för drygt 20 år sedan. Då hade han sedan länge förespråkat metanol (träsprit) som alternativ till fossila drivmedel och genom att flytta till Värmland såg han en möjlighet att själv se till att metanol producerades.  

Tanken med projektet är att tillsammans med det tyska företaget ThyssenKrupp bygga en stor metanolfabrik i Hagfors och hämta råvaran från Värmlands skogar. Metanol är ett effektivare bränsle än etanol och kan framställas ur hyggesrester som grenar och toppar. Byggstart utlovades redan för tio år sedan men än har inte spaden satts i jorden och det är fler än en som undrar om det någonsin blir en metanolfabrik i Värmland. ”Ett luftslott” menade Nya Wermlands-Tidningen i en artikelserie 2020.
– För tio år sedan var planen att producera metanol för låginblandning i bensin och allt var klart för byggstart, men så ändrade regeringen skattereglerna och då försvann de tilltänkta metanolköparna. Utan köpare så blev det ingen byggstart. Vi har dock inte lagt oss ner och dött utan vi väntar in bättre tider.
    

Nu är planen att producera metanol för fartyg och kemiindustrin. Metanoldrivna fartyg är på gång. Ett av världens största rederier, danska Maersk, berättade i augusti 2021 att man beställt åtta 350 meter långa containerfartyg som ska kunna drivas med metanol. Många av våra kunder strävar efter att bli koldioxidneutrala och då vill vi kunna erbjuda ett sådant transportalternativ, skrev Maersk i ett pressmeddelande. 

Det är kanske för tidigt att avskriva Gillbergs metanolfabrik. Det är möjligt att det stundar bättre tider och det är inte första gången han arbetar i motvind. När han som ung forskare på 1960-talet började skriva artiklar och böcker om gifter i vardagen fick han höra av äldre kollegor att miljöengagemanget hotade hans karriär. Han fick också sina forskningsanslag indragna men det stoppade honom inte från att höja rösten. Det krävdes dock att han tvättade en skjorta för att folk skulle lyssna.
– Makten visste bäst på den tiden och så är det idag också. Ofelbarhetssyndromet är lika aktuellt nu som på 1960-talet.

Björn Gillberg skräder inte orden. Och det har han aldrig gjort.

Skribenten: Sven Börjesson är vetenskapsjournalist och har länge bevakat miljö- och klimatfrågor för Sveriges Radio. Författare till boken En klimathistoria.

Fotografen: Pär Thörne jobbar mestadels med video, men ibland även med stillbilder. Jobbar med allt från reklam till reportage eller dokumentation. Driver inspelningsstudion Greengate production i Uddeholm.

Fakta: Björn Gillberg

Är: Miljödebattör, författare och forskare. 

Född: 1943 i Karlskoga.

Bor: Utanför Sunne i Värmland. 

Debuterade med boken Hotade släktled 1969 som handlar om genetiska risker med kemikalier i vardagen. 

Grundade stiftelsen Miljöcentrum 1971 tillsammans med hustru Marianne Gillberg och goda vänner.

Chefredaktör för tidskriften Miljö och Framtid 1972-1999.

Utmärkelser i urval: Harry Martinsson-priset 1989, UNEP Global 500 Roll of Honors 1991, Cancer och allergifondens pris 1999 och hedersdoktor vid Lunds universitet 1999.

Politiska engagemang:  Socialdemokraterna 1957-1982, KDS (Kristdemokraterna) 1982-1985. Sitter numera i Sunne kommuns kommunstyrelse och kommunfullmäktige för det lokala partiet Hela Sunne.

Aktuell med: Egen Youtube-kanal.

Intresse: Två Chevroletbilar från 1970-talet som står i det egna garaget. Björn Gillberg var först i Sverige med att köra bil med katalysator. Det var en Chevrolet Caprice 1979 som han importerade från USA. 

Ditt bidrag gör skillnad!

Den här artikeln är finansierad med hjälp av frivilliga bidrag från er läsare. Som liten och sant oberoende tidning är vi beroende av sådana. Vill du ge ett bidrag specifikt för flera genomlysande reportage i framtiden? Sätt in pengar på Postgiro 70 45 88-3. Eller Swish: 123 224 0356. Skriv ”Reportagefonden” i meddelanderaden.