Klimatmålen är omöjliga att förverkliga

0
1082
Bild: Pixabay

Kommer jorden att gå under?

Nej, inte bokstavligen och heller inte inom överskådlig tid, men det lilla gruskorn i universum vi bebor lär med stor sannolikhet utsättas för väldiga påfrestningar under de årtionden som ligger framför oss. Den tid som länge stått till buds för att undanröja eller i varje fall mildra klimathoten har nu runnit ut. Om detta ger timglasen entydigt besked. I praktiken är 1,5- och 2,0-gradersloppen redan körda.

Tar vi plats i en tidsmaskin, löser enkelbiljett till 2070 och passerar de närmaste 50 åren utan att dra i nödbromsen, så kommer den värld som möter oss vid framkomsten att skilja sig dramatiskt från våra dagars. Både Amazonasbältet och regnskogarna i Afrika är förvandlade till ofruktbar savann. De flesta glaciärerna har smält och Himalaya blivit isfritt. Korallreven är borta och havsnivåerna avsevärt högre än i dag. Städer som New York, Miami, Barcelona, Shanghai, Alexandria, Hanoi, Osaka, Kolkata, Haora och Mumbai ligger övergivna efter att ha kommit till korta mot de framvällande vattenmassorna och monsterstormarna.

Förödande bränder inträffar med jämna mellanrum i Kalifornien, Sydeuropa, Angola, Kongo-Kinshasa och Australien. I Indien, Pakistan och delar av Latinamerika är vattenbristen akut. Ungefär 90 procent av alla insekter och fåglar har tagit farväl av jorden, och på de torra klöverängarna hörs enbart suset i vinden, humlornas forna surrande däremot aldrig. Den pandemi som blossade upp på Sumatra under årets första dagar är den fjärde sedan 2055.

Jonathan Jeppsson, till vardags nyhetschef och klimatjournalist på Aftonbladet, sände i månadsskiftet maj-juni ut boken Åtta steg mot avgrunden – Vårt framtida liv på planeten (Ordfront), där han i detalj redovisar innehållet i ett otal vetenskapliga forskningsrapporter och redogör för den mörka framtid vi tycks gå tillmötes – årtionde för årtionde till 2100. Det är verkligen ingen uppmuntrande läsning, men författarens allvar och intellektuella hederlighet går inte att ifrågasätta. Vad som gör störst intryck på mig är ändå själva anslaget, med andra ord hans i klartext nedtecknade utgångspunkter:

Detta är en bok om framtiden men även en bok om hopp, skriver Jeppsson inledningsvis. Men det rör sig inte om hopp i den gängse bemärkelsen eller ens om det hopp som ofta uppges vara det sista som överger människan – utan om det hopp som dessvärre inte längre finns. Därför bör vi avsvärja oss allt hopp. Faktum är nämligen att hoppet spärrar vägen. Det hindrar oss att se verkligheten sådan den är. Framtiden är inte höljd i ett dunkelt och svårgenomträngligt töcken, som det ofta sägs; i själva verket är den rätt uppenbar. Först när vi befriar oss från hoppet, och först då, kan vi handla förnuftigt, vidta nödvändiga förberedelser och söka rädda vad som räddas kan – men både 1,5- och 2,0-gradersmålen är idag bortom all räddning.

Att ta del av Jeppssons åtta avgrundssteg är mera som att ”bli överkörd av en bulldozer än att läsa en bok”, framhöll Nina Björk i sin AB-recension (1 juni). Ja, precis så är det.

Men varför klarar vi inte av att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5–2,0 grader C? Av en lång rad samverkande orsaker. En är att mäktiga ”kol-tsunamis” sveper fram över Folkrepubliken Kina. Ny kolkapacitet i storleksordningen 260 gigawatt är under utveckling i Mittens rike, vilket motsvarar mer än två nyuppförda kolkraftverk varje månad under det kommande decenniet. Till detta ska läggas att kinesiska företag är intressenter i (minst) 240 kolindustriprojekt i 25 olika samarbetsländer, däribland Egypten, Ghana, Zimbabwe, Kenya, Tanzania, Zambia, Pakistan och Serbien. Vidare hör det till bilden att den snabbt växande kinesiska medelklassen inte är anfäktad av ’flygskam’. Miljoner kineser flyger och far som om varje ny dag vore den sista. Hela världens flyg-flotta kommer att nära nog fördubblas till år 2035 – från dagens 25.000 flygplan till ca 45.000.

Viktigast av allt är dock att en konstruktiv och framgångsrik klimat-politik är principiellt oförenlig med ett ekonomiskt system som bygger på ständig tillväxt och vinstmaximering. Det går inte att släcka eld med bensin.

Bensin är emellertid det universalmedel som ledande politiker överallt i världen med självklar automatik förlitar sig på. Man hoppas att modern forskning, gröna omställningar, ny teknik, marknadskrafternas fria spel och en fast tro på Gud Fader i himlen till sist kommer att ställa allt tillrätta, varefter tillväxten kan fortsätta i evighet i likhet med den helgade konsumtionen och det permanenta överutnyttjandet av jordens resurser. Jag medger villigt att kapitalismen är dynamisk och har lett till stora förbättringar och högre levnadsstandard för miljoner och åter miljoner under mycket lång tid. Men samtidigt inser jag att kapitalismen nu håller på att segra sig till döds.

Dess tid är ute. Tyvärr kan den inte längre ersättas av någonting annat och bättre. Med bolsjevismen krossades alla socialistiska drömmar, kanske för alltid.

Jag utesluter inte att klimathoten skulle kunna tyglas, om de erkändes fullt ut av oss alla och om hela världen stod enad i kampen. Så är definitivt inte fallet. En rad av vår planets mest inflytelserika länder leds i dag av imbecilla cowboy-gestalter, och här i Sverige håller vi oss med tre unkna och populistiska högerpartier som aldrig skänker klimatfrågorna en tanke.

Men bör man inte trots allt vara optimist? Blir inte handlingsförlamning och uppgivenhet den logiska följden av en alltför pessimistisk inställning till jordklotets fysiska status? Nej, snarare tvärtom. Vi har att visa pietet för det som är sant och rätt och motstå självbedrägeriets frestelser. I ett par anslående formuleringar säger Göran Rosenberg vad som behöver sägas i detta ämne:

”I vår tid har pessimismen blivit ett slags kätteri i optimismens kyrka. Optimismen är religionen för en värld som drivs av att allt ständigt måste gå framåt, att människan konstant måste bli rikare, friskare och lyckligare, inte minst lyckligare.”

”Det är en optimism som tar sig uttryck i att det vi inte kan lösa idag överlämnar vi med varm hand åt våra efterlevande att lösa i morgon. Att vara optimist i dag är att finansiera nuet genom att låna från framtiden.”

Endast de oengagerade är optimister och lever på hoppet.

ANNONS

Välkommen med dina synpunkter!