Lennart Bengtsson underskattar tidsrymden och komplexiteten

8
Åke Kilander (Foto: Eva Wernlid)

Lennart Bengtssons bok Vad händer med klimatet? En klimatforskares syn på jordens klimat gavs ut av Karneval förlag i somras. Boken har därefter fått åtskilliga positiva recensioner.

Bengtsson är otvivelaktigt kunnig i mätmetoders utveckling, bristerna i statistiken, ofullständigheten i historiska data och många teknikaliteter. Det är intressant och han vet vad som behöver göras. Men när han ska ta ställning till den framtida utvecklingen, går han vilse. Den är alltid behäftad med osäkerhet. Den bör bedömas utifrån statistik och historiska erfarenheter men vi kan aldrig veta något med säkerhet. Därför skiljer sig framtidsperspektiven hos olika debattörer och forskare. Bengtsson och flera andra underskattar den tidsrymd som vi har på oss och den komplexitet mellan olika faktorer som vi måste ta hänsyn till. (Johan Rockström har förklarat det i en artikel i Dagens Industri den 8 september.) Dessa går därmed emot en i stort sett enig forskarkår. Förenta Nationernas klimatpanel, IPCC, svarar för de mest tillförlitliga sammanfattningarna och kommer ständigt fram till alltmer oroväckande resultat.

Visst har massutrotningar av arter och istider ägt rum tidigare men då talar vi om intervaller på miljoner eller tiotusentals år. De akuta problem vi står inför under detta sekel har andra orsaker. Efter andra världskriget byggde mänskligheten upp en ekonomi (huvudsakligen kapitalistisk) baserad på fossila bränslen. De ledde till en förhållandevis snabb ökning av växthusgaser (främst koldioxid) i atmosfären och dess medeltemperatur ökade, vilket i sin tur får förödande konsekvenser i naturen (som inkluderar människan). Jorden överlever säkert på sikt men kanske inte mänskligheten.

Enligt IPCC måste världens totala utsläpp av växthusgaser halveras inom 10 år för att det ska finnas en chans att uppfylla målet från Pariskonferensen 2015. Men vad har hänt? Jo, de totala utsläppen ökar år efter år och gör situationen allt allvarligare. Trots alla vackra tal och löften. Konsekvenserna av ett varmare klimat kan naturligtvis diskuteras i det oändliga men effekten på hav, glaciärer, korallrev och skogsbränder är numera klart synliga, mätbara, och därför svåra att bortse från.

Bengtsson anser att en klimatförändring inte kan undvikas (sid. 140 i boken) och skriver:

”En rationell strategi är därför att begränsa klimatuppvärmningen till något som är hanterbart inom ramen för tillgängliga ekonomiska och industriella resurser och rådande samhällssystem.” (min kursiv/ÅK)

Därmed har vi nått den springande punkten. Detta är omöjligt. Alla skribenter (såvitt jag vet och inklusive Bengtsson) inser att stora samhällsförändringar är nödvändiga men få vill eller törs andas om att ändra ”rådande samhällssystem”. Det bygger på att finans- och monopolkapitalister gör vinst i sin verksamhet (”kapitalackumulation”). De stora samhällsförändringar som behövs för att till exempel vända den globala utsläppskurvan nedåt, är omöjliga att uppnå om inte andra kriterier upprättas för produktionens utveckling. Det kräver en massiv folklig uppslutning för ett annat system – som ännu inte är tillräckligt stor. Och då fortsätter Saudiarabien och Ryssland att tjäna pengar på fossila bränslen och, Indien och Kina fortsätter att bygga massor av kolkraftverk. Trump och Bolsonario verkar inte intresserade.

Så länge världskapitalismen utvecklas som ”business as usual” går vi mot en katastrof. Olika goda initiativ och åtgärder är naturligtvis bra. De kan uppskjuta katastrofen något. Men innan de globala utsläppen har börjat minska på allvar, finns ingen anledning till optimism. Vi bor i en relativt välmående enklav i världen. Andra folk som i ökande grad utsätts för brist på vatten och mat, utrotning av korallrev och regnskogar, bränder och extremt klimat, smältande glaciärer och höjd havsnivå, kommer nog att göra oss uppmärksamma på vad som händer med vår planet. Men kanske är det då för sent.

8 KOMMENTARER

  1. Det är första gången jag hör att Johan Rockström skulle representera de forskare som betonar komplexiteten i förloppet. Tvärtom, han tror ju blint på att FN:s klimatmodeller ger trovärdiga förutsägelser.

    Och är Lennart Bengtsson plötsligt inte en klimatforskare, bara för att han inte är socialist? Förra gången jag talade med Kilander viskade han i mitt öra: “Inga sovjetiska femårsplaner fungerade”. Nu är de tydligen aktuella igen. Men säger inte alla, Rockström såväl som Bengtsson, att frågan är akut. Ser Kilander socialismen stå runt hörnet?

    Det är nog dags att skrota det till leda upprepade påståendet att forskningen står enad. Som Rockström visar är dom inte överens vare sig om den långa historien, den korta (där han anger en annan siffra än de 0,93 graders uppvärmning hittills som National Oceanic and Atmospheric Administrations data visar), eller om framtiden.

    Vi får konstatera att forskningen och debatten fortsätter, men att en rad åtgärder måste sättas in i alla fall. Nedbringa kolväteförbrukningen har varit en inriktning ända sedan 70-talet, den måste fortsätta. Öka skogsbeväxningen verkar också klokt, vi får kanske tumma på de “öppna landskapen” och lägga de EU-pengarna på annat.

    Jordens befolkningstillväxt är också en fråga som borde upp mera. Håller verkligen Hans Roslings och de dominerande tankarna om att ekonomisk tillväxt i fattiga länder klarar skivan?

    En annan fråga är den pedagogiska. Uppenbarligen är det en minoritet som tror på Rockström & Co, att döma av försäljning av bensin- och dieseldrivna fordon bl a. Är det inte en risk i sig att domedagsprofeter lämnar allmänheten bakom sig. Folk är inte dumma. Men de tror inte på alarmisterna. Och de lär inte göra det för att mantrat bara upprepas och skruvas upp. Det riskerar att undergräva varje klimatpolitik och få den att framstå som ett suspekt jippo med elcykelrabatt för att få folk att sluta trampa och erbjudanden om att köpa energisnåla bilar som är dubbelt och tredubbelt så dyra. Som om intjänade pengar inte har med energi att göra.

    Kort sagt: misstron mot klimathajpen är begriplig och måste tas på allvar.

  2. Hade normalintelligenta och intelligenta människor trott på domedags-alarmismen hade inte det mest alarmerande partiet varit nära att falla ur riksdagen.

  3. Stefan L. påstår i andra stycket att jag “viskade” i hans öra. OK, jag skrek nog inte men i övrigt är det helt missvisande. Har aldrig ansett att “Inga sovjetiska femårsplaner fungerade” och håller det för otroligt att jag ens viskat något så dumt. Stefan syftar på en händelse år 2018.

    På Myrdalsällskapets årsmöte i Varberg 2014 dök Stefan oväntat upp och agerade mycket pinsamt. Han föreslog att sällskapet skulle utarbeta en 50-årsplan för att trygga Myrdalbibliotekets fortlevnad. Förslaget röstades omedelbart ned (liksom hans övriga förslag som sällskapet redan diskuterat och tagit ställning till för länge sedan).

    I en paus bad jag Stefan fundera över det realistiska för en organisation att planera och förutse något 50 år i förväg. Vill minnas att jag sa ungefär att det lyckades väl inte ens Sovjetunionen med i de betydligt kortare femårsplanerna.

    Såvitt jag kommer ihåg fick jag inget svar, vårt samtal fortsatte inte och pausen tog slut.

  4. Åke, nu var det inte Jan Myrdal-sällskapet vi skulle diskutera.

    Men låt mig bara ta upp det du säger att vi ska “fundera över det realistiska för en organisation i att planera och förutse något 50 år i förväg”.

    Det kan jag hålla med om. Och samma inställning måste väl – i ännu högre grad – gälla världsklimatet. Och FN, en lite större organisation.

    Därför bör man närma sig frågan med ödmjukhet, medge att vetenskapsmännen inte vet allt och att frågan är så komplex att det inte går att uttala några som helst säkra framtidsscenarier.

  5. Bra och intressant med denna debatt om klimatfrågan på FiB/K:s hörna. Men har deltagarna tänkt mer på det faktum att Kina bygger kolkraftverk för fullt. Motsvarande gäller väl för Indien. Hur går det då med FN:s klimatplaner? Är inte Parisavtalet och annat som planeras bara genomförbart i de rika västländerna. De andra är nog mer benägna att följa de stora jättarna i befolkningsstorlek. Måste vi inte sluta med att utesluta den stora världen ur vårt tänkande, förut kallat Tredje världen.

  6. Instämmer i Sixtens synpunkter. Men är inte säker på att Parisavtalet m m bara är genomförbart i de “rika västländerna”. Det beror helt på vad folken gör d v s klasskampen i de olika länderna.

    Se de två sista avsnitten i min artikel ovan – de nya kolkraftverken i Kina och Indien har länge varit oroande.

    Se också min artikel “Systemförändring – inte klimatförändring” på Clartébloggen den 23 mars 2019, särskilt det långa citatet av John Bellamy Foster i slutet av artikeln.

  7. Stefan L!
    Jag diskuterar inte Myrdalsällskapet utan påpekar att din referens till en gammal ordväxling mellan oss i en paus på Varbergs teater är grovt missvisande.

Välkommen med dina synpunkter!