– Min käre Watson…
Den 2 augusti år 1914 – söndagen då första världskriget inleddes – gjorde en 60-årig Sherlock Holmes detta klarsynta uttalande:
– Min käre Watson, du är den fasta punkten i en tid som ständigt förändras. Det blåser i alla fall upp, och det blir en värre östan än som någonsin drabbat England. Den lär bli kylig och hård, Watson, och många kommer att böja sig inför vindstötarna. Men det är likväl Guds egen vind, och då stormen har bedarrat, så kommer landet att vara bättre, renare och starkare än förut.
Dessa profetiska tirader återfinns i en Arthur Conan Doyle-novell som heter just ”Den 2 augusti 1914” och som också publicerats med titeln ”Hans sista bragd”. Det är inte för att skämta eller för att hänge mig åt sjuk humor som jag citerar Privatdetektiven med stort P. Mina skäl är avsevärt mer direkta och konkreta än så. Jag tycker helt enkelt att Sherlock Holmes, med sina kärnfulla formuleringar, visar hur ett sunt krismedvetande kan se ut – och vidare anser jag att hans krismedvetande framstår som ännu mer lovvärt genom att det förbinds med en fast tro på morgondagen, ”då stormen har bedarrat”.
När detta skrivs, den 18 mars, befinner vi oss inte på tröskeln till ett krigsutbrott men vi är utsatta för ihärdiga och fortlöpande virusattacker. Det mesta tyder på att ett stålbad väntar Sverige och med oss en rad andra länder. Tidsperspektiven är notoriskt oklara. Vissa experter gissar att ”normaliteten” gör come back om tre-fyra månader, andra åter tror på ett halvår, ett helt år eller längre än så. Möjligt är att man, åtminstone tillfälligt, har fått kontroll på smittspridningen i Kina, men det vore obetänksamt att blåsa faran över. Går det maximalt illa, så väntar andra- och tredje-vågor både där och i Sydkorea. Vi kan inte heller bortse från mutationer.
Just nu iscensätts en mängd aktiviteter överallt i Europa i syfte att dämpa virusangreppen och minska den hastighet med vilken smittan sprids. Gränser stängs, människor sätts i karantän, sammankomster bokas av, kultur- och idrottsliv tar paus, nästan all flygtrafik upphör och så vidare. Hela samhällen mobiliserar. Det mesta som görs är nog förnuftigt, men att stänga gränser och skolor är kanske inte så välbetänkt. Dock saknas facit; ofrånkomligt är att vi alla famlar i blindo. Förvisso är jag själv inget undantag.
En vän till mig undrade igår, telefonledes, vad jag tror om framtiden ”i stort”. Hopplös fråga, invände jag, förutsägelser har ofta en olycklig tendens att löpa amok och sedan falla platt till marken. Men jag svarade ändå och gjorde det på sätt som följer:
– Inom ett år eller två vet vi det mesta om coronaviruset och dess framfart. Många kan ha dött, stora värden ha gått till spillo och de ekonomiska hjulen upphört att snurra i olika branscher. Men sett från stjärnornas horisont kommer det ändå att ha rört sig om lätta krusningar på ytan, om jag inte alldeles tar miste. Att den bedömningen kan verka djupt cynisk är jag fullkomligt införstådd med.
– Men jag tror att klimatkrisen och jordens upphettning är ett avsevärt större hot mot vår nuvarande civilisation än coronaviruset. Min förhoppning är att den kris som nu plågar oss verksamt ska bidra till ökad medvetenhet om denna större och allvarligare kris – så att vi framdeles står klart bättre rustade än i dag att ta oss an en utmaning av helt annan magnitud. För att det ska bli möjligt krävs ett Sverige – ja, en värld – som är ”bättre, renare och starkare” än i dag. Plus åtskilligt därtill.
– Sjukdomar och farsoter har varit människors följeslagare i snart sagt alla tider. I 1700-talets Sverige löpte man stor risk att dö i pest, smittkoppor, syfilis och en mängd andra sjukdomar. Endast i yttersta undantagsfall kunde läkare och läkemedel hjälpa den som drabbats. Under några år i början av 1830-talet hölls delar av Europa i ett järngrepp av en koleraepidemi med centrum i Paris. I Jönköping avled en sjundedel av stadens invånare i kolera, vilket med dagens folkmängd skulle motsvara drygt 13.000 döda. Spanska sjukan 1918–20 krävde närmare 38.000 svenskars liv och uppskattningsvis 50 miljoner i hela världen. ”Spanskan” var förrädisk: i det inledande skedet angreps främst de äldre – precis som i dag – men i andra- och tredjevågorna blev plötsligt 20–40-åringar de stora förlorarna.
– Med coronavirusets oväntade entré har vi, kan man säga, återvänt till ett historiskt normalläge, där Liemannen än en gång fattat posto utanför dödens väntrum.
– Den handlingsvilja och det fullödiga engagemang som människor just nu lägger i dagen kontrasterar skarpt mot den relativa liknöjdhet och passivitet vi ser på klimatområdet. Coronaviruset är ju ett akut och kortsiktigt hot, medan jordens fortgående uppvärmning är något som de flesta vägrar att befatta sig med på egentligt allvar. Klimatkrisen upplevs som abstrakt, diffus, ogripbar och svårbestämd rent tidsmässigt. Visst finns många som frågar sig vad de kan göra men tråkigt nog utan att hitta fruktbara och relevanta svar. Ytterst beror detta på att det nyliberala paradigmet hållit världen som gisslan och inte tillåtit annat än högerpolitik ända sedan de första larmrapporterna på klimatfronten nådde oss – för 35 à 40 år sedan. Nyliberalismen är och förblir oförenlig med långtgående klimatsatsningar.
– Vad som skulle behövas är aktiv samhällsplanering, statliga ingrepp, ekonomisk jämlikhet, utvidgad offentlig sektor, kraftfulla fackföreningar, marknadsregleringar, samverkan, kollektivism och åtskilligt mer än så. Kort sagt antikapitalism med ett enda ord. Svårt? Ja, onekligen. Ogenomförbart? Kanske – men det beror på oss.
– Den amerikanske författaren Jonathan Safran Foer betonar i sitt nyutkomna arbete Det är vi som är klimatet (Norstedts) att det bästa man som enskild individ kan göra för klimatet är att drastiskt ändra sina matvanor. Genom att radikalt minska intaget av animaliska produkter investerar vi bokstavligen i planetens framtid. Att äta vegetariskt är ingen större uppoffring – tvärtom. Det råkar jag veta av egen erfarenhet sedan augusti i fjol. Om alla jordens livs levande kor vore ett land, påpekar Safran Foer, så skulle de som utsläppare av växthusgaser ligga på tredje plats i världen efter USA och Kina.
– Med en sundare mathållning kommer framtiden att kunna tecknas i ljusare, renare, löftesrikare och även i politiskt mer tilltalande färger. Coronakrisen ger oss möjligheter att få bukt med klimatkrisen.
Såvitt jag minns, var det med exakt dessa ord jag avslutade samtalet med min gode vän.
Novellen Mats Parner referar till, ”Hans sista bragd”, publicerades i en brittisk tidskrift 22 september 1917 och i en bok med samma namn en månad senare, d v s två veckor före Oktoberrevolutionen (8 november, 25 oktober rysk tideräkning). Så den mystiska ”ostvind” Holmes talar om, som kommer att vara bitter och hård, men leda fram till ett bättre samhälle, kan kanske ges en ny och intressant tolkning.
Intressanta tankar, Mats!
Att antikapitalismen skulle vara den gemensamma nämnaren för vad som skulle behöva ändras och införas i världen för att rädda det mänskliga samhällsbygget har måhända visst fog för sig. Det kommer som sagt att visa sig framöver för de som är med då.
En vegetarisk mathållning har en del fördelar, det är sant. Men jag tror inte att det är en kungsväg för att nå ett mänskligare samhälle. Och så detta ständiga klankande på korna. Dessa fantastiska varelser som gett oss möjlighet att tillgodogöra oss näringen i den mest ymnigt förekommande växtligheten på planeten; vanligt gräs! Dessutom är det ju så att ett naturligt jordbruk med gräsbetande kor och får är i alla avseenden allra bäst för naturen. Eller i vart fall näst efter då människorna levde som jägare och samlare och gjorde väldigt litet avtryck i sin omgivning.
Du måste logga in för att kommentera.