”America first” och ”Make America great again” är två paroller, som Donald Trump oförtröttligt hyllat under sina fyra år i Vita huset. Inskränkt nationalism har varit ett av hans många kännemärken.
Trumps ovilja att respektera demokratiska spelregler är ett annat. Det har visat sig vid upprepade tillfällen och kanske allra tydligast den 4–5 november, när han krävde att rösträkningen i presidentvalet helt sonika skulle avbrytas i Georgia, Michigan och i Pennsylvania i ett för honom gynnsamt läge. Alla oräknade poströster på Joe Biden stämplade han som ”illegal” – olagliga. Tveklöst är Donald T inbiten antidemokrat.
Till bilden hör också att Trump anmodat tungt beväpnade, högerextremistiska grupper av SA-karaktär – ”Proud Boys” – att stå pall och vara redo när det blir allvar. Miljontals frontsoldater i sociala medier har dessutom stått till hans förfogande och gör så alltjämt.
Till detta ska Donald T:s öppna kunskapsförakt läggas. Det hör ju inte precis till vanligheterna att högt uppsatta politiker beskylls för något så anmärkningsvärt som just kunskapsförakt, men här är det fullt befogat. Vår jords fortgående uppvärmning och CoVid-19 är två illustrativa exempel. Trump har vetat noll och intet om de accelererande klimatförändringarna och om pandemibekämpning men har ändå gett sken av att vara expert på dessa områden (liksom på alla andra). Det har rört sig om åsikter utan ens ett minimum av insikter.
Den radikala nationalismen, angreppen på demokratins fundament, de väpnade stormtrupperna och kunskapsföraktet talar sitt tydliga språk. Om vi till detta också fogar en illa dold rasism, så avtäcker vi hos Trump konturerna av en ideologi snarlik fascismens.
Donald T må vara fullblodsfascist eller inte, men då Vita huset nu i den 78-årige juristen, ex-senatorn och tidigare vicepresidenten Joseph R Biden jr tycks få en ny hyresgäst den 20 januari 2021, så är USA djupt splittrat. Polariseringen har fördjupats och konsekvent underblåsts av Trump. Den amerikanska demokratin är steg för steg på väg att urholkas. Valsystemet med sitt uråldriga elektorskollegium och sina inbyggda obalanser är ägnat att gynna Republikanerna: en demokratisk presidentkandidat måste i praktiken erövra tre miljoner fler röster än sin republikanska medtävlare för att vinna – men år 2016 räckte inte ens det spelrummet för Hillary Clinton. När detta skrivs (den 9 november) håller rösterna i Georgia på att räknas om, eftersom en marginal på bara ett par tusen röster till Bidens favör skilde de bägge stridshingstarna åt. Är inte detta att sila mygg och svälja kameler med tanke på att Joe B redan besegrat Trump med drygt fyra miljoner röster i totalen?
Det sägs att det historiskt höga valdeltagandet, 66,8 procent, var ett otvetydigt bevis för demokratins slitstyrka och hållfasthet, men stämmer det verkligen?
Är det inte troligare att de ca 147 miljoner inkomna rösterna i första hand var ett uttryck för djup och varaktig söndring? Kompromisslös tvedräkt och långtgående meningsskiljaktigheter kan ha drivit folk till valurnor eller postkontor i tidigare sällan skådad omfattning. Klyftorna mellan Republikanerna och Demokraterna i dagens USA är avgrundsdjupa. De skär rakt igenom familjegemenskaper, ger upphov till skilsmässor och medför att individer ur de olika lägren vägrar att längre befatta sig med varandra.
I Sverige är vi också splittrade men inte i tillnärmelsevis samma omfattning som i Förenta Staterna. Efterfrågan på vapen, kulor och krut är även den rekordhög i dagens USA. I blomstrande demokratier är det sällsynt att det gemena folket beväpnar sig. Är det inte en nation i obalans vi ser?
Biden och Kamala Harris är inga frälsare och kommer att ställas inför näst intill oöverstigliga problem. Som politiker är Joe B en höger-mitten-figur, inte helt olik det aritmetiska mediet av den blågula trion Jan Björlund, Fredrik Reinfeldt och Göran Hägglund, men i utrikes ärenden – hans egentliga gebit från och med 1996 – är han profilerad hök med bara enstaka duvainslag (där Gulfkriget, år 1991, är ett av få exempel). Det är sannolikt att USA, med Biden i styrhytten, kommer att återta sin mer traditionella ”Pax Americana”– och världspolisiära roll, vilket i så fall kan få olyckliga och rent av ödesdigra följder.
Den 3 november 1972, på dagen 48 år före presidentvalet 2020, blev Joe B överraskande framröstad till senator i sin hemstat Delaware med de ungefärliga siffrorna 116.000–113.000. Med detta inledde han sin politiska karriär – som kunde ha fått ett abrupt och tragiskt slut endast 45 dygn senare. Mitt i julhandeln den 18 december påkördes nämligen hustrun Neilia och makarnas barn, ett, två och tre år gamla, av ett traktorsläp. Frun och dottern dödades, medan sönerna Beau och Hunter skadades svårt
och hamnade på sjukhus. Efter den traumatiska händelsen ville Biden avsäga sig sin nyvunna position men övertalades att fortsätta.
I senaten har Joe B arbetat med drogprevention, miljöfrågor, lag och ordning men framför allt verkat som ordförande i justitieutskottet 1987–1995 och, åren dessförinnan, som minoritetsledare i samma utskott. Utrikespolitiskt stödde Biden Natos bombningar av Serbien och Kosovo 1999, interventionen i Afghanistan efter ’nine-eleven’ 2001, angreppet på Irak 2003 och Libyen-kampanjen 2011. Sitt ja till den folkrättsstridiga invasionen av Irak kom han sedermera att bittert ångra. Också sin medverkan till ett åtgärdspaket som 1984 betydde hårdare tag och högre straff för vissa typer av grövre kriminalitet uppfattar han i dag som ett allvarligt misstag.
Men är inte tron på att nya och bättre tider randas med Joe B som president generande naiv?
Jo, det är den säkert. Ändå är det ett viktigt framsteg, som jag ser det, att USA på nytt ansluter sig till Parisavtalet samt att man kvarstår i WHO – Världshälsoorganisationen – kanske främst med tanke på den seglivade pandemins väldiga efterskalv. Av största betydelse är också att de högernationalistiska rörelserna på skilda håll i världen inte längre kan förlita sig på en informell ledare och portalfigur med egen talarstol i Vita huset.
För det avbräcket finns alla skäl att vara tacksam och känna lättnad.
Till skillnad från sina fyra närmaste företrädare på posten som USAs president har Donald Trump såvitt man vet inte startat något nytt krig. Med bomber och granater alltså. Handelskrig har han dock startat. I december 2018 tillkännagav han att USA skulle dra tillbaka trupper från Irak. (Hur det verkligen blev med den saken är en annan fråga.) Den norska Nobelkommittén måste ha insett att Trump – i jämförelse med Barack Obama (tre nya krig) och Henry Kissinger (julbombningarna 1972 av Hanoi) – är otillräckligt kvalificerad för att komma i fråga för Nobels fredspris.
Du måste logga in för att kommentera.