Leif Elinder
Asylrätten är tänkt att prioritera de flyktingar, som har det svårast. Barnkonventionen är tänkt att prioritera stöd till minderåriga barn. Dessa två goda intentioner fungerar inte. Godtycke styr processen. En majoritet av de flyktingarna som kommer till Sverige kommer hit olagligt (d v s via smugglare) och utan identitetshandlingar. Ofta handlar det om yngre män med osäker ålder.
Nyligen rapporteras (DN, 28/11) om hur närmare en halv miljon personer (som tilldelats ett så
kallat ”samordningsnummer”) saknar styrkt identitet. Samtidigt tillhandahåller Sverige fri sjukvård och även försörjningsstöd. Fler och fler rapporter talar om hur detta kan ske även till personer som inte ens befinner sig i landet (Se t ex SVT rapport 27/11 om den Irakiske försvarsministern Najah al-Shammari m fl). Med andra ord – förfelat mottagande, undermåliga kontroller, misslyckad integration, för få krav, brist på bostäder, utbildning, arbete och brottsförebyggande strategier. Den kommande stora anhöriginvandringen förväntas förvärra situationen.
I en ”Agenda”-intervju nyligen ville vår statsminister inte kännas vid kopplingen mellan en stor invandring och en ökad våldskriminalitet. Han menar att personer födda i Sverige – under liknande villkor (arbetslöshet och utanförskap) – skulle ha uppträtt på samma sätt. Oavsett denna felaktiga bortförklaring förminskar detta inte den samtidiga kopplingen till den stora invandringen.
Vi har tagit emot fler flyktingar än vad landets välfärdssystem klarar av. Vi ser en uppkomst av oönskade parallellsamhällen. Vi saknar konstruktiva strategier.
Vad kan vi göra?
Minska flykting och anhöriginvandring fram tills dess integrationen fungerar. Ersätt asylrätten med en flyktingkvot (ett bestämt antal flyktingar) som en folkmajoritet ställer upp på. Reformera barnkonventionen.
Syftet med en barndefinition är att upprätthålla en illusion av rättssäkerhet – det vill säga att biologisk ålder skulle utgöra bästa grund för att bedöma en individs förmåga till ansvar. Detta stämmer inte. Alla förstår att erfarenhet och mognad bestäms av en mängd olika och svårmätbara faktorer. Ett urval måste fungera redan vid en gränskontroll. Detta måste vara humant, praktiskt, icke manipulerbart och utesluta långdragna kostsamma utredningar och inhumana utvisningar.
Formell rättssäkerhet är därför en olycklig målsättning. Någon ideallösning finns inte. I Tyskland underkänner man medicinska åldersbedömningar. I Canada infördes 2015 begränsningar för ensamma unga män att söka asyl. Detta skedde till förmån för hela familjer och för ensamstående kvinnor med barn.
Sverige har skrivit på FN:s så kallade barnkonvention. I denna definieras alla individer under 18 år som barn – förutsatt att det enskilda landet inte tillämpar en annan barndefinition. I Sverige gäller barnkonventionens definition ännu inte som lag. Det finns således juridiska möjligheter att stå upp för FN:s barnkonvention och samtidigt tillämpa en annan åldersgräns.
Fullt könsmogna individer, kapabla till våldsbrott, bör klassas som vuxna. En vuxenbedömning baserad på könsmognad kan utföras vid en gränskontroll av därför speciellt utbildad personal. Metoden är snabb och enkel. Möjlighet att manipulera processen minimeras. Rättssäkerheten blir större. Resurser frigörs till ett betydligt mer effektivt flyktingstöd. Tillvägagångssättet skulle också minska den snedfördelningen mellan könen som nu blivit ett påtagligt socialt problem.
En välfärdsstat måste grundas på tillit. Folk måste informeras korrekt. Skattebetalare måste känna att de får valuta för skattepengarna. Begränsade resurser måste används med rätta prioriteringar. Flyktingpolitik måste föras på ett sätt som vanligt folk uppfattar som juste. Den får inte leda till ett polariserat samhälle.
I slutändan handlar flyktingfrågan om att med givna resurser finna en lösning som framstår som humanitär, effektiv och praktiskt genomförbar. En fortsatt generös svensk invandringspolitik bygger på att svenska folket långsiktigt ställer upp på den.
[…] Leif Elinder menar via FiB/k att: […]
Det är bra Leif. Det är modigt Leif. Men jag vet att du är van att stå emot, även i motvind (C. Gillberg). Själv är jag förtvivlad och förbannad när så många ord och begrepp devalveras, vrids om och skapar nya konnotationer. Jag tänker på ”flykting”, ”ensamkommande”, ”papperslös” och andra ord/begrepp. Men mest reagerar jag när ordet ”barn” misshandlas. Barn är alltid skyddsvärda, men det betyder inte att alla som kallar sig barn är barn. Migrationspolitiken har här gift sig med identitetspolitiken och allt har urartat, till priset av att vi idag inte har råd att idka en högkvalitativ utbildning på förskolor och skolor. Under alla mina år som psykolog bland barn och unga har jag en helt annan bild av vad ett ”barn” är, än de bilder som frammanas av de milda gråterskorna.
Du måste logga in för att kommentera.