”Måste vi påminnas om att rättvisa för en betyder rättvisa för alla?”, skriver John Pilger, som besökt Julian Assange i fängelse.
Den första gången jag hälsade på Julian Assange i Belmarshfängelset 2019, strax efter det att han hade släpats ut från Ecuadors ambassad, sa han: ”Jag tror att jag håller på att bli tokig.”
Han var mager och utmärglad, ögonen var insjunkna och trötta och de tunna armarna markerades av en gul id-remsa kring vänstra armen – en talande symbol för ständig övervakning.
Förutom de två timmar som mitt besök varade satt han ständigt i en isoleringscell i en flygel som kallades ”sjukvården”, ett orwellskt namn. I cellen intill satt en allvarligt störd man som skrek sig genom natten. En annan fånge hade dödlig cancer. Ytterligare en var allvarligt handikappad.
”En dag fick vi spela Monopol”, sa han. ”Det var vår terapi. Det var den vård vi fick!”
”Som i Gökboet”, sa jag.
”Bara mycket galnare.”
Julians sinne för svart humor har ofta räddat honom, men inte nu längre. Den smygande tortyr han har utsatts för i Belmarsh har haft en förödande verkan. Läs rapporterna av Nils Melzer, FN:s särskilda rapportör om tortyr, de kliniska omdömena från Michael Kopelman, professor emeritus i neuropsykiatri vid Kings College i London och doktor Quinton Deeley och glöm inte ett särskilt förakt för USA:s avlönade mördare i domstolen James Lewis QC som avvisade allt detta som ”skvaller”.
Det har funnits skottpengar på Wikileaks grundare i över tio år
Jag blev särskilt berörd av ett expertutlåtande av en neuropsykolog vid Imperial College i London, doktor Kate Humphrey. Hon sa att Julians intellekt under det gångna året i Old Bailey hade utvecklats från ”högt eller förmodligen mycket högt” till ”klart sämre” än högt, och att han nu måste han anstränga sig för att ta till sig och kunna ”förstå information på låg eller genomsnittlig nivå”.
I ett av alla domstolsförhör i detta skamliga kafkaartade drama märkte jag att han fick anstränga sig för att komma ihåg sitt namn när domaren bad honom uppge det.
Under större delen av det första året i Belmarsh var han inlåst. Han fick inte motionera ordentligt utan gick fram och tillbaka, fram och tillbaka i sin lilla cell, ”för att fullfölja mitt halvmaratonlopp”, förklarade han för mig. Ingen kunde missta sig om hans förtvivlan. Man hittade ett rakblad i cellen. Han skrev avskedsbrev och ringde flera gånger till Samaritans (en organisation med ständig jour för människor med svåra problem, exempelvis självmordstankar).
Till en början fick han inte tillbaka sina läsglasögon som blivit kvarlämnade vid den brutala kidnappningen från ambassaden. När de till slut levererades till fängelset lämnades de inte till honom på flera dagar. Hans advokat, Gareth Peirce, skrev det ena brevet efter det andra till fängelsedirektören och protesterade mot att juridiska dokument undanhölls, förbud mot att besöka fängelsebiblioteket, och att han inte fick ha en enkel laptop som han kunde förbereda sig för rättegången med. Det tog fängelset flera veckor, till och med månader att svara. (Fängelsedirektören Rob Davis har belönats med Brittiska imperieorden).
Böcker från hans vän journalisten Charles Glass, som själv hade överlevt att bli tagen som gisslan i Beirut, skickades tillbaka. Julian fick inte ringa upp sina amerikanska advokater. Från allra första början har han medicinerats. En gång när jag frågade honom vad han fick för medicin för kunde han inte svara på det.
Vid överläggningarna i högsta domstolen där det skulle avgöras om han kunde utlämnas till USA eller inte, syntes han bara en kort stund under första dagen via videolänk. Han verkade både sjuk och orolig. Domstolen fick veta att han ”fått förhinder” på grund av ”medicinering”. Julian hade bett att få närvara vid överläggningen men den begäran avslogs enligt hans partner Stella Morris. Att få närvara vid en domstolsförhandling som handlar om en själv är utan tvekan något man har rätt till.
Denna oerhört stolta man begär också rätten att få uppträda kraftfullt och sammanhållet inför allmänheten som han gjorde i Old Bailey för ett år sedan. Då rådgjorde han hela tiden med sina advokater genom en öppning i sin glasbur. Han gjorde omfattande anteckningar. Han stod upp och protesterade vältaligt och upprört mot lögner och brott mot rättegångsreglerna.
Den skada som han utsatts för under ett decennium av inspärrning och ovisshet, varav över två år i Belmarsh (vars brutala metoder hyllas i den senaste filmen om James Bond), kan inte förnekas.
Men det kan inte heller hans mod, hans motståndsvilja och uthållighet, med andra ord hans hjältemod. Det är detta som kan hjälpa honom att ta sig igenom den nu aktuella mardrömmen efter Kafkas modell – om han kan undvika att skickas till ett amerikanskt helveteshål.
Jag har känt Julian ända sedan han första gången kom till Storbritannien 2009. Vid vårt första samtal beskrev han den moraliska nödvändigheten bakom Wikileaks: att vår rätt till öppenhet från regeringar och de mäktiga är en grundläggande demokratisk rättighet. Jag har sett honom hålla fast vid den principen också när det har gjort hans liv än mer osäkert.
Nästan inget av denna märkliga sida av hans karaktär har beskrivits i den så kallade fria pressen, vars egen framtid sägs vara hotad om han skulle bli utlämnad.
Det har naturligtvis aldrig funnits någon ”fri press”. Det har funnits lysande journalister som har haft uppdrag inom mainstream-medierna, som haft en yta som nu har stängts och tvingat ut den oberoende journalistiken på internet.
Där har den blivit en ”femte statsmakt” ett samizdat med hängivet och ofta obetalt arbete för dem som varit hedervärda undantag i medier som nu har krympts till löpande band av plattityder. Ord som ”demokrati”, ”reformer”, ”mänskliga rättigheter” töms på sin faktiska betydelse och censuren genomförs genom glömska eller strykning.
Den nyligen genomförda ödesdigra förhöret i engelska Högsta domstolen trollades bort i den ”fria pressen”. De flesta kände inte till att en domstol mitt i London hade satt sig till doms över deras rätt få veta, deras rätt att ifrågasätta och ha en annan åsikt.
Vår rätt till öppenhet från regeringar och de mäktiga är en grundläggande demokratisk rättighet.
Många amerikaner, om de nu alls har någon åsikt om fallet Assange, tror på fantasin att han är rysk propagandist som låg bakom att Hillary Clinton förlorade presidentvalet 2016 till Donald Trump. Det påminner starkt om lögnen om att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen, vilket var orsaken till invasionen av Irak och döden för en miljon människor eller fler.
Det är inte troligt att de vet att det ledande åklagarvittnet när det gällde en av de hopkokade anklagelserna mot Julian nyligen har erkänt att han ljugit och hittat på sina ”bevis”.
De har inte heller hört eller läst om upptäckten att CIA under sin tidigare chef, Hermann Görings dubbelgångare Mike Pompeo, hade planerat att att mörda Julian. Och det var knappast någon nyhet. Så länge jag har känt Julian har han varit under hot.
Under hans första natt på Ecuadors ambassad 2012 trängdes en mängd dunkla figurer runt ambassaden, bankade på fönsterrutorna och försökte ta sig in. I USA har kända offentliga personer länge krävt att Julian ska mördas. Den nuvarande presidenten Biden har anklagat honom för att vara en ”hi-tech-terrorist”.
Australiens förra president, Julia Gillard, var så angelägen om att ställa sig in hos vad hon kallade ”våra bästa kompisar” i Washington att hon krävde att Julians pass skulle dras in – tills hon fick veta om att något sådant skulle vara olagligt. När den nuvarande premiärministern, PR-mannen Scott Morrison, fick en fråga om Assange svarade han: ”Han får väl stå sitt kast”.
Det har funnits skottpengar på Wikileaks grundare i över tio år. 2011 utnyttjade The Guardian Julians arbete som om det varit deras eget och samlade på sig journalistpriser och erbjudanden från Hollywood och tog sedan avstånd till källan till artiklarna.
Åratal av förolämpande angrepp på den som vägrade ansluta sig till deras gäng följde. Han påstods ha låtit bli att stryka namn i dokument, namn på dem som hade tagit risker. I en bok utgiven av The Guardian och skriven av David Leigh och Luke Harding påstås han vid en middag på en restaurang i London ha sagt att han struntade i om uppgiftslämnare som nämndes i hans läckor råkade illa ut.
Varken Harding eller Leigh var med på middagen. John Goetz, undersökande journalist på Der Spiegel, var faktiskt där och garanterade att Assange inte alls hade sagt någonting sådant.
Den berömda visselblåsaren Daniel Ellsberg sa förra året till Old Bailey att Assange hade rensat 15 000 filer. Den undersökande journalisten Nicky Hager från Nya Zeeland som samarbetat med Assange om läckagen angående krigen i Afghanistan och Irak förklarade att Assange var ”ytterst noggrann när det gällde att dölja uppgiftslämnares namn”.
2013 frågade jag filmaren Mark Davis om detta. Davis var en respekterad medarbetare vid SBS Australia och var ett av de ögonvittnen som fanns kring Assange under förberedelsen för de läckta filer som skulle publiceras i The Guardian och New York Times. Davis berättade för mig att Assange var den enda som arbetade natt och dag med att ta bort 10 000 namn på personer som kunde spåras på grund av det som avslöjades i akterna.”
Vid en föreläsning inför en grupp studenter vid City University hånade David Leigh själva tanken på att ”Julian Assange skulle sluta i en orange fångoverall.” Den uppfattningen var en överdrift fnös han. Edward Snowden avslöjade senare att Assange stod på en dödslista.
Luke Harding som tillsammans med Leigh författat den The Guardian-bok som avslöjade koden till en mängd diplomatiska telegram som Julian hade överlämnat till tidningen, fanns med utanför Ecuadors ambassad samma kväll som Julian Assange ansökte om asyl där. Han stod tillsammans med ett led poliser och skrev retsamt på sin blogg: ”Det kan mycket väl hända att Scotland Yard får det sista skrattet.”
Kampanjen var hänsynslös. The Guardians krönikörer grävde i den mörkaste skiten. ”Han är verkligen värsta skitstöveln” skrev Suzanne Moore om en person som hon aldrig hade träffat.
Den redaktör som stod i ledningen för allt detta, Alan Rusbridger, har på senaste tiden anslutit sig till kör som skanderar att ”försvar för Assange skyddar den fria pressen.” Eftersom han publicerade de första wikileak-läckorna måste han undra om The Guardians senare bannlysning av Assange räcker till för att rädda hans eget skinn undan Washingtons vrede.
Domarna i Högsta domstolen tillkännager troligen sitt beslut om USA:s överklagande efter nyår. Deras beslut avgör om det brittiska rättssystemet har utplånat de sista resterna av sitt högt ärade rykte eller inte. I Magna Cartas land borde det det här motbjudande ärendet ha jagats bort från domstolen för länge sedan.
Det imperativ som saknas kommer inte från någon svikande ”fri press”. Det gäller rättvisa för en förföljd man som med vett och vilja förvägras den.
Julian Assange är en sanningssägare och han har inte begått något brott, utan avslöjat de styrandes storskaliga brott och lögner och därigenom utfört en av de mest storartade sakerna i allmänhetens tjänst under min livstid. Måste vi påminnas om att rättvisa för en betyder rättvisa för alla?
Skribenten: John Pilger är en prisvinnande journalist och tidigare krigskorrespondent från Australien. Vi kan publicera den här artikeln genom ett samarbete med Globetrotter media.
Översättning: Hans O. Sjöström
