Den italienska journalisten Stefania Maurizi har arbetat för några av landets bästa publikationer, inklusive la Repubblica, l’Espresso och nu Il Fatto Quotidiano. 2009 började hon arbeta med Julian Assange och WikiLeaks om hemliga filer om kriget i Afghanistan, USA:s diplomatiska förbindelser och Guantánamo-fångar. Hon undersökte också topphemliga filer som läckts av visselblåsaren Edward Snowden och avslöjade allvarliga fall av miljöföroreningar i Italien och exploatering av pakistanska arbetare i en fabrik som drivs av bland annat ett italienskt företag.
Maurizi var vittne i förra månadens rättegång om utlämning av Assange. När en Londondomare funderar över huruvida WikiLeaks-grundaren ska utlämnas ut till USA, pratade vi med henne om hennes erfarenhet av att möta mäktiga fiender, vad hon beskriver som smutskastningskampanjer mot WikiLeaks och de som arbetar med dem – och varför Assange aldrig skulle ha lämnat Berlin.
Hur blev du involverad i WikiLeaks?
2008 arbetade jag för en ledande italiensk nyhetstidning, l’Espresso. Jag hade redan arbetat som undersökande journalist och när jag tittade på WikiLeaks-publiceringen som Guantanamo Standard Operating Procedure-dokument gjort blev jag verkligen imponerad. Dokumentet hade begärts ut av American Civil Liberties Union och Pentagon hade vägrat utlämning. WikiLeaks kunde skaffa fram dokumentet, inte bara det, utan de hade upplyst Pentagon att de inte tänkte ta bort det från sin webbplats. För mig var detta väldigt viktigt, eftersom det fick mig att inse vilket stort mod människorna bakom WikiLeaks visade. Det var ungefär den tid då New York Times publicerade lögnerna om Irak-kriget. Washington Post hade publicerat historien om ”CIA black sites story” (hemliga utländska fängelser), men de hade inte publicerat namnen på de östeuropeiska länderna där ”the black sites” var baserade, eftersom Bush-administrationen hade begärt att så inte skulle ske, och CIA fortsatte att tortera människor på dessa hemliga fängelser.
När jag insåg att det fanns en medieorganisation som vägrade följa Pentagon kände jag mig tvungen att ta kontakt. Jag gillade ju deras arbete och deras mod. Då gjorde jag det, och 2009 ringde de mig mitt på natten och sa ’Du har en timme. Gå till din dator och ladda ner dokumentet annars tar vi bort det.’ De bad mig hjälpa dem bekräfta dokumentetns äkthet. De sa att om så var fallet kunde jag gå igenom det och bli medarbetare till WikiLeaks. Jag öppnade min dator och såg att dokumentet handlade om sopkrisen i Neapel, jag bekräftade att dokumentet var äkta och i hög grad i allmänhetens intresse på grund av den italienska underrättelsetjänstens påstådda inblandning. Det var första gången jag samarbetade med WikiLeaks och det har jag sedan fortsatt med.
Hur kunde du verifiera äktheten när du arbetade med WikiLeaks-dokumenten?
Först och främst måste du inse att det är en fullständig lögn att WikiLeaks bara dumpar en massa osorterat material på internet. Jag har arbetat med alla deras dokument, förutom de få som de publicerade utan några mediepartner. I de flesta fall har WikiLeaks sin egen verifieringsprocess och mediepartnerna gör sina parallellt. Vi utbyter synpunkter och ägnar mycket möda för att pröva dokumentets äkthet och vi har aldrig misslyckats med det. Arbete som mediapertner, innebar att man oftast fick ett paket med ungefär 100.000 dokument och kanske fem miljoner e-postmeddelanden. Du söker i dessa databaser efter små bitar information och gör din egen verifieringsprocedur på klassiskt journalistiskt vis. Till exempel när vi fick e-postmeddelanden om Stratfor. Vi kontrollerade om alla Stratfor-anställda var de rätta och om fakta som beskrivs i e-postmeddelandena var sanna. Om du får fel på dessa saker äventyras ditt rykte varpå det blir väldigt svårt att återfå förtroendet. Ryktet är din valuta som journalist.
För det mesta vill företaget som dokumenten kommer ifrån inte samarbeta. När det gäller USA:s diplomatiska telegramläcka var det inte svårt eftersom vi hade ett team med amerikanska kollegor som visste hur telegram skrivs och redigeras. Det här arbetet blir endast möjligt om man arbetar i team. För Guantanamo-filerna arbetade vi tillsammans med The Washington Post, Le Monde och en kunnig expert på Guantanamo, Andy Worthington. Jag tror att WikiLeaks var bra på att sätta ihop rätt team av personer med experter för att verifiera dokumentens äkthet. Verifiering är det allvarligaste problemet. Du kan föreställa dig hur enkelt organisationens rykte kan förstöras genom att publicera falska dokument.
En viktig anklagelse mot WikiLeaks är att de flesta läckta dokument innehöll topphemligt material som måste hållas hemligt. Tycker du att hemlig information är lämpligt att spridas till allmänheten utan urskiljning?
Alltså, som journalister får vi tillgång till hemliga dokument hela tiden. Utan att använda hemlig information så finns det ingen journalistik. Naturligtvis är vi rationella människor och bryr oss om konsekvenserna av det vi publicerar. Samtidigt måste du inse att alla hemligheter inte är likvärdiga. Till exempel, om du har säkerhetsåtgärder för ett kärnkraftverk, finns det en anledning att hålla den informationen hemlig för att den skulle kunna användas av terrorister. I andra fall har du information som hemligstämplas bara för att den är pinsam, eftersom någon försöker dölja krigsbrott, tortyr eller brott mot mänskligheten – vi har otvivelaktigt rätt att avslöja dessa hemligheter.
För dig personligen, vilken var den mest betydelsefulla läckan från WikiLeaks?
Abu Omar-fallet. Italien är det enda landet i världen som lyckades döma CIA-agenterna som var inblandade i kidnappningen av Imamen Abu Omar i Milano. Han greps mitt på dagen i centrala Milano. Våra åklagare lyckades identifiera 26 amerikanska medborgare, de flesta CIA-agenter och satte dem under utredning och dömde alla. USA satte press på italienska politiker och sa: ”Det finns inget som är farligare för vårt bilaterala samarbete.”
”På grund av detta vägrade sex justitieministrar biträda arresteringsordern för CIA-agenterna. Två italienska presidenter, inklusive vår nuvarande, Mattarella, utfärdade två presidentursäkter till tre CIA-agenter och till säkerhetschefen vid den amerikanska basen i Aviano.”
På grund av detta vägrade sex justitieministrar biträda arresteringsordern för CIA-agenterna. Två italienska presidenter, inklusive vår nuvarande, Mattarella, utfärdade två presidentursäkter till tre CIA-agenter och till säkerhetschefen vid den amerikanska basen i Aviano. Det var dit Abu Omar togs omedelbart efter att han kidnappats. Dessa människor fick straffrihet och de tillbringade inte en enda dag i fängelse. År 2016 fördömde EU-domstolen för mänskliga rättigheter Italien för att ha beviljat dem straffrihet. Allt detta kunde dock publiceras, tack vare telegrammen. Jag kunde bevisa hur amerikanska diplomater utövade press på italienska politiker. Utan telegrammen hade vi inte haft några bevis på att något av detta hände. Det finns inget annat sätt att få tillgång till denna information och det hade varit omöjligt för åklagarna att få bevis.
Så du säger att detta är i allmänhetens intresse, eftersom det italienska folket bör upplysas om deras regerings politiska korruption.
Ja, men detta är värre än korruption – det är olagligt att bevilja straffrihet för personer som är inblandade i kidnappning. Det finns inget annat sätt att skaffa bevis för dessa extremt allvarliga brott. Vi behöver visselblåsare, men vi behöver också organisationer som WikiLeaks för att publicera informationen. Du kanske har den bästa visselblåsaren, de mest explosiva, hemliga dokumenten, men om du inte har modet att offentliggöra är det värdelöst. Människor säger, ”Tja, vi gillar Chelsea Manning, hon hade modet, men WikiLeaks var bara en passiv mottagare”. Det är grundfalskt. Om du varit journalist vet du vad det innebär att publicera något som en väldigt mäktig vill stoppa. Du vet vad det innebär att frukta för ditt liv och din frihet. Du måste ha extremt modiga journalister och förläggare som kommer att säga, ”Jag kommer att publicera oavsett vad som händer”. Det var detta som imponerade på mig från början. Jag har varit journalist de senaste 19 åren och jag har aldrig hört någon säga ”nej” till Pentagon.
Vad tycker du om visselblåsare som Snowden som istället för att använda en plattform som WikiLeaks valde att lita på två kända journalister och den traditionella pressen?
Naturligtvis är det upp till visselblåsaren att bestämma hur denne vill agera. Jag kan säga att om en visselblåsare går till WikiLeaks kommer denne säkert att få sina dokument publicerade. Om du väljer enstaka journalister måste du känna dem väl och verkligen lita på dem och veta att de vågar ta risken att publicera farlig information. När det gäller WikiLeaks levererar de alltid, de publicerar alltid. De har en lång historia av att publicera farligt material. Under de senaste 14 åren, oavsett vad, har de haft modet att ta de allvarliga konsekvenserna. Julian Assange har inte känt sig fri sedan han publicerade de amerikanska hemliga dokumenten.
Jag säger inte att Assange och WikiLeaks är perfekta. Ibland har de gjort misstag. Ibland gör man misstag när man befinner dig i okänt land. Det är alltid utmanande, särskilt när man vill publicera originaldokument, en databas med en miljon dokument, utan att avslöja till exempel personlig information. Självklart uppstår inga fel om man avstår från publicering av dessa dokument. Tio år senare har vi fortfarande tillgång till telegrammen och de är fortfarande relevanta. Dagligen går jag till WikiLeaks telegramdatabas. Jag letar efter en enskild politiker, diplomat eller icke-statlig organisation och ser om det finns någon information om dem. Man behöver inte ringa Assange och be om åtkomst till databasen, man går bara till webbplatsen och letar.
Hur förklarar du att vanliga medier inte stöder WikiLeaks mer än de gör?
Det har funnits ett propagandakrig mot WikiLeaks sedan 2010. Naturligtvis finns det ingen sympati och stöd efter detta. Den amerikanska regeringen var det som satte igång det. Från det ögonblick som Pentagon sa ”de kan ha blod på sina händer” rapporterade alla medier samma sak. Denna propaganda syftade till att påverka den allmänna opinionen. Det är samma sak med Ryssland – ge mig bevis för att WikiLeaks var i säng med Kreml. Men de kunde aldrig presentera något bevis. Jag har sett – från första bänk – hur denna propaganda fungerar. När jag arbetade med e-postmeddelandena från Podesta [e-postmeddelandena från Podesta, en före detta stabschef och ordförande för Hillary Clintons presidentkampanj 2016, vars Gmail-konto hackades av då okända och senare publicerades av WikiLeaks] var jag den enda mediapartner som inte backade, Ingen ville röra e-postmeddelandena för att kampanjen sa att läckan kom från ryska spioner. Det fungerade.
Men det kan väl inte vara så att journalister är så sårbara för propaganda? Det är ju motsatsen till vad man bör förvänta dig av en professionell journalist.
Med tanke på att inte en enda journalist har försökt begära ut de officiella handlingarna i Julian Assange- och WikiLeaks-fallet säger det mycket om nivån på journalistiken. De rapporterade om ärendet utan att kolla fakta eller begära ut handlingarna. De rapporterade lydigt allt som åklagarna och advokaterna sa till dem. Jag har försökt komma åt dessa dokument. Efter fem år var det mycket svårt att förstå fallet, särskilt de svenska anklagelserna om våldtäkt, eftersom rapporteringen var så dålig.
Jag övertygade mig själv att jag inte längre klarade att hantera detta kaos, så jag började begära ut handlingarna från Sverige – med sin förnämliga offentlighetsprincip – samt från Storbritannien, USA och Australien. Assangeärendet har nu pågått i tio år och jag har tillbringat de senaste fem med att försöka få ut dokumenten med stöd av FOIA [Freedom of Information Act] och processat med stöd av min FOIA i fyra instanser: Jag har sju advokater som fortfarande kämpar i fyra instanser för att få fram dokumenten, vilket visar på den otillständiga tystnaden kring detta fall. Jag säger detta för att få dig att inse hur ytlig rapporteringen är trots att hundratals journalister rapporterade om det. Detta är ett otroligt misslyckande för journalistiken.
Vad säger du till människor som normalt skulle stödja visselblåsare och WikiLeaks, men som inte stöder Assange på grund av det svenska fallet, alltså våldtäktsanklagelserna mot honom?
Det svenska fallet var en av de viktiga sakerna som användes för att förstöra Julian Assanges rykte. Så fort du anklagas för sexuella övergrepp eller pedofili solidariserar människor sig omedelbart med påstådda offer. Jag tror inte att det svenska fallet var en komplott, jag tror inte på konspirationer. Vad jag säger är att det här ärendet var fullt av mysterier, till exempel varför pågick det här fallet så länge utan att åtal eller nedläggning en gång för alla.
”det var de brittiska myndigheterna som hade sagt till de svenska åklagarna att inte resa till London för att förhöra honom. De hade också berättat för dem att ärendet inte behandlades som ett vanligt utlämningsärende, och de hade också avrått de svenska åklagarna att lägga ner åtelet 2013”
En högt uppsatt italiensk åklagare frågade mig varför fallet pågått sedan 2010 utan några framsteg. Jag förklarade då att bristen på framsteg berodde på att svenska åklagare inte ville resa till London för att förhöra Julian Assange och avgöra om han skulle åtalas eller lägga ner ärendet. När jag fick tillgång till dokumenten under FOIA upptäckte jag att det var de brittiska myndigheterna som hade sagt till de svenska åklagarna att inte resa till London för att förhöra honom. De hade också berättat för dem att ärendet inte behandlades som ett vanligt utlämningsärende, och de hade också avrått de svenska åklagarna att lägga ner åtelet 2013, vilket de då övervägde att göra.
Varför skulle de brittiska myndigheterna blanda sig i ett påstått svenskt våldtäktsfall?
Det är just den frågan jag började ställa mig. Vilken typ av särintressen skulle den brittiska myndigheten ha i detta fall? Jag bad om fler dokument och fick veta att de hade förstörts, vilket är mycket misstänkt, för när de förstörde dokumenten var ärendet fortfarande pågående och mycket omdiskuterat.
Fem år senare försöker jag fortfarande få svar på varför det där hände. Detta gjordes av CPS (Crown Prosecution Service), samma byrå som ansvarar för att utlämna Assange till USA. Det gör mig extra misstänksam. Det här svenska fallet har haft en enorm inverkan på Assanges rykte genom att få honom att framstå som en våldtäktsman som flyr undan rättvisan. Nu har utredningen avslutats och kan inte återupptas på grund av preskriptionstiden.
Så vad anser du om Storbritanniens reaktioner på hela detta fall?
Du måste ha klart för dig att London och Storbritannien har en speciell relation till USA, inte bara historiskt, utan också ett starkt partnerskap för att dela information. Storbritannien kan till och med vara mer klandervärda när det gäller underrättelseverksamhet än USA. Det är inte en tillfällighet att de producerade James Bond-sagan som heroiserar hemliga agenter: de odlar en riktig kultur och kärlek till spionverksamhet, hemlighetsmakeri och hemlig underrättelsetjänst. Julian Assange borde aldrig ha åkt till Storbritannien. Den 27 september 2010 flög han till Berlin för att träffa mig och andra journalister. Efter det mötet bestämde han sig för att flyga till London för att arbeta med Iraks krigsloggar och den amerikanska diplomatposten. Jag inbillar mig ibland att han aldrig skulle ha behövt uppleva alla dessa förödande rättsövergrepp, fängslanden, arrestering och nu Belmarsh-fängelset samt risken för utlämning till USA, om han inte hade stannat i Berlin.
Ser du brittiska domare som medlöpare till brittiska underrättelsetjänsten eller som kuggar i USA:s politiska maskineri?
Vad jag säger är att FN:s arbetsgrupp för godtycklig internering bekräftade att Storbritannien och Sverige hade hållit honom godtyckligt instängd sedan 2010. Detta är inte min uppfattning, det är vad FN:s arbetsgrupp för godtycklig internering fastslog. Och de brittiska myndigheterna gjorde absolut ingenting åt det. Varken media, åklagare eller rättsväsende gjorde något åt det. När FN:s specielle rapportör om tortyr Nils Melzer skrev i ett öppet brev till dem och sa att Assange utsattes för psykologisk tortyr och att de kränkte hans rättigheter gjordes ingenting.
Jag vet att de har rykte om sig för ”fair play” och rättvisa, men när allt kommer omkring, om man noga granskar detta fall, skadas deras goda rykte mycket, eftersom de beter sig som ett laglöst land. De bryr sig inte om FN:s arbetsgrupps beslut eller Nils Melzers rapporter. De håller en publicist inlåst i ett högsäkerhetsfängelse som om han vore en allvarlig brottsling. De har till och med förnekat honom en timme utomhusvistelse om dagen på ambassaden, ett straff som endast ges till de allra farligaste brottslingarna. Jämför du detta fall med retoriken som omger brittiska institutioner som ”respekterar mänskliga rättigheter och pressfrihet”, skär det sig ordentligt. Du får med detta en helt annan berättelse.
Du var expertvittne vid Julian Assanges rättegång förra månaden. Hur uppfattar du förfarandet under de fyra veckorna i oktober, och vad förväntar du dig ska komma att hända nu?
Jag tror att den mest avgörande aspekten av utfrågningarna är det faktum att de amerikanska myndigheterna presenterade fakta felaktigt: åklagaren fortsatte att hävda att de amerikanska myndigheterna inte åtalade Julian Assanges journalistik, utan snarare åtalade en snävt begränsad publicering av oredigerade dokument som, enligt dem, sätter amerikanska källor och informatörer i fara. Först och främst är detta inte sant: varje journalist, värd sin yrkestitel, kan kontrollera den konstruerade anklagelsen och inse att de amerikanska myndigheterna definitivt åtalar honom för enbart journalistisk verksamhet, som att ta emot och erhålla sekretessbelagda dokument som telegram, Guantanamo-filer och USA:s interna militära regler och direktiv för Irak.
De försöker också fängsla honom på livstid för obehörigt avslöjande av dessa sekretessbelagda handlingar. Det här är rent journalistiska aktiviteter: om Julian Assange hamnar i fängelse för detta svävar alla journalister i fara. Det kommer att vara slutet för journalistik som avslöjar krigsförbrytelser, tortyr och allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter. För det andra vidhåller amerikanska myndigheter anklagelsen om att Assange skulle ha utsatt människor för livsfara.
Redan från början försökte Pentagon argumentera för att WikiLeaks kan ha blod på sina händer, och sedan 2010 har de arbetat mycket hårt för att bedöma de potentiellt skadliga effekterna av dessa publiceringar. Tio år senare kan de fortfarande inte presentera ett enda bevis för att någon dödades eller skadades eller sattes i fängelse till följd av WikiLeaks avslöjanden. Även vid rättegången mot Chelsea Manning hittade chefen för arbetsgruppen som inrättades av amerikanska myndigheter för att analysera publiceringarna inte ett enda ”offer”.
”Assange-ärendet är en väckarklocka: USA:s demokrati blir så till den grad dystopisk att krigsförbrytare kan åtnjuta straffrihet, medan en journalist som avslöjar krigsförbrytelser får livstids fängelse. Det är exempellöst.”
Istället har vi presenterat många bevis för krigsförbrytelser tack vare WikiLeaks-publiceringarna. Det faktum att krigsförbrytarna aldrig har åtalats och inte tillbringat en enda dag i fängelse, medan Julian Assange varit frihetsberövad och nu riskerar att tillbringa resten av sitt liv i fängelse, är ett mått på hur den amerikanska demokratin spårat ur. Assange-ärendet är en väckarklocka: USA:s demokrati blir så till den grad dystopisk att krigsförbrytare kan åtnjuta straffrihet, medan en journalist som avslöjar krigsförbrytelser får livstids fängelse. Det är exempellöst.
Men ändå, det skulle inte vara ett rimligt argument att säga att Assange skulle ha kunnat äventyra människors liv genom att inte vara noggrann och publicera oredigerade telegram.
Anledningen till att de oredigerade telgram-dokumenten publicerades var att två journalister från The Guardian publicerade lösenordet i en bok, vilket gjorde informationen tillgänglig för alla, och någon annan publicerade hela arkivet. WikiLeaks planerade aldrig att publicera oredigerade telegram. Tvärtom, i nästan ett år fanns en noggrann procedur för att granska telegrammen. Om planen hade varit att publicera handlingarna utan redigering, varför skulle vi ha granskat dem så noga? Detta har varit en pågående kampanj för att framställa WikiLeaks som oansvariga brottslingar som sätter liv i fara. Det är en viktig komponent i propagandakriget mot WikiLeaks.
Tror du fortfarande att Storbritannien kommer att ge efter för USA och utlämna Julian Assange? Det är olagligt att utlämna någon av politiska skäl, eller hur?
Definitivt! Men de bryr sig inte. Vi har sett hur de har hanterat det här ärendet. Om människor tar sin tillflykt till en ambassad erbjuder man dem säkert fri passage. Men de gjorde de aldrig. De brittiska myndigheterna var redo att storma ambassaden, men de lämnade honom där i sju år utan medicinsk hjälp eller möjlighet att komma utomhus. Till slut arresterade de honom och förde honom till värsta säkerhetsfängelset och han får inte lämna det även om han riskerar att smittas med Covid-19. Av dessa skäl kan jag inte lita på att de kommer att följa reglerna.
Vad tänker du att människor som bryr sig om pressfriheten bör göra i detta skede?
Jag vill att folk ska få reda på fakta i det här fallet efter detta propagandakrig. Det är vad som driver mig. Jag tjänar inga pengar på det, jag kämpar för att få pengar för min rätt till informationssäkerhet och jag kan säga att denna typ av arbete inte ger dig några vänner med makt. Nej, det är tvärtom – du får mäktiga fiender. Ingen vill ha problem med USA. De är för mäktiga, deras inflytande känns över hela världen. Jag kämpar för att jag vill leva i ett samhälle där man kan avslöja krigsförbrytelser utan att hamna i fängelse, som Chelsea Manning gjorde.
Jag vill leva i en värld där man har chansen att avslöja krigsförbrytelser utan att hotas att förlora din frihet, som är fallet med Julian Assange. Om inte vi skapar sådana samhällen kommer ingen annan att göra det åt oss, vi måste kämpa för att det ska bli så. Jag kan bara kämpa på det sätt jag kan, med journalistik. Jag vill använda min journalistik för att få reda på fakta om detta fall och få folk att förstå hur viktigt det är att man avslöjar krigsförbrytelser och att man annars tappar din frihet.
Du måste logga in för att kommentera.