”Jag vill att mina barn ska tro att orättvis behandling inte tolereras i mogna demokratier”
Av Stella Moris (Advokat och känslomässig partner till Julian Assange)
Situationen för min man, Julian Assange, är mycket farlig. Han är häktad och befinner sig på HM Prison Belmarsh och Covid-19 sprider sig nu innanför fängelsets murar.
Julian och jag har två små pojkar. Sedan jag blev mamma har jag funderat på min egen barndom.
Mina föräldrar är européer, men när jag var liten bodde vi i Botswana, fem mil från gränsen till apartheidlandet Sydafrika. Många av mina föräldrars vänner kom från andra sidan gränsen: författare, bildkonstnärer och samhällsengagerade av olika slag. Vårt hem var en ovanlig samlingsplats för konstnärligt, kreativitet och intellektuellt utbyte.
Historieböckerna beskriver apartheid som institutionaliserad rasåtskillnad, men det var mycket mer än så. Segregeringen var full synligt på dagen. Tillämpningen, alltså tortyren och morden skedde på natten.
Vi befann oss mitt i detta. Dessa krafter arbetade i ett juridiskt och etiskt tomrum som helt omslöt oss.
Grunderna för Apartheid-systemet var emellertid bräckliga, därför bemötte regimen idéer om politiska reformer med skarp ammunition. I juni 1985 korsade sydafrikanska mördarband gränsen beväpnade med maskingevär, och granatkastare. Så fort skottlossningen bröt ut på natten, lindade mina föräldrar in mig i en filt. Jag sov, och mina föräldrar flydde med bilen för att ta oss i säkerhet. Under en och en halv timme hördes ljudet av explosioner över hela staden. Så lång tid tog det att ta livet av tolv personer.
Den första som dödades var en mycket nära vän till familjen, en begåvad konstnär. Sydafrika hävdade att räden hade riktats mot ANC:s väpnade grupper, men i verkligheten var de flesta offren oskyldiga civila och barn, som dödades när de låg och sov i sina sängar. Vi lämnade Botswana några dagar senare.
Jag har övertagit mina förälders skarpa minnen från denna räd. Om denna hemska natt formade min syn på världen, så kommer fängslandet av mina barns far säkert att forma deras.
Att bilda familj med Julian kommer under alla omständigheter alltid att vara svårt, men våra förhoppningar förmörkade vår rädsla. Till en början lyckades Julian och jag skapa ett litet utrymme för vårt privatliv. Vår förstfödda kunde besöka Julian med hjälp av en vän. Men när Gabriel var sex månader gammal erkände en säkerhetsagent på ambassaden för mig att han blivit tillsagd att stjäla barnets DNA i en blöja eftersom de misslyckas att få tag i pojkens napp. Denne visselblåsare varnade mig från att låta Gabriel komma in på ambassaden mer. Det var inte säkert. Jag insåg att alla försiktighetsåtgärder som jag hade vidtagit, från att sminka mig till oigenkännlighet till att byta namn, inte skulle vara något skydd. Vi var helt utlämnade. Dessa krafter arbetade i ett juridiskt och etiskt tomrum som helt omslöt oss.
Vid en polisrazzia hemma hos chefen för säkerhetsföretaget fann man två handeldvapen med bortfilade serienummer.
Jag skulle kunna skriva mycket om vad som hände under de följande månaderna. När jag var gravid med Max hade trycket och trakasserierna blivit outhärdliga och jag var rädd att min graviditet skulle sluta illa. När jag var i sjätte månaden bestämde Julian och jag oss för för att jag skulle sluta besöka ambassaden. Nästa gång jag såg honom var i Belmarsh-fängelset.
Bilden av Julian då han fördes ut från ambassaden chockade många. Den var ett slag i magen på mig, men den chockade mig inte. Det som hände den morgonen var en förlängning av det som hade skett inne på ambassaden under ett och ett halvt år.
Efter att Julian greps för ett år sedan inledde Spaniens högsta domstol en utredning av det säkerhetsföretag som hade verkat inne på ambassaden. Flera visselblåsare framträdde och har informerat rättsväsendet om olaglig verksamhet mot Julian och hans advokater, både inom och utanför ambassaden. De samarbetar med rättsväsendet och har gett utredare mängder av fakta.
Undersökningen har avslöjat att företaget hade jobbat svart för ett USA-företag nära kopplat till USA:s nuvarande administration och USA:s underrättelsetjänster och att de alltmer oroande instruktionerna, som att bevaka min mor eller baby-DNA-direktivet, hade kommit från deras USA-klient, inte från Ecuador. Ungefär samtidigt som jag kontaktades beträffande deras inriktning på vårt lilla barn, diskuterade företaget ännu mer ondsinta planer angående Julians liv. Deras påstådda komplott för att förgifta eller kidnappa Julian har tagits upp i Storbritanniens utlämningsprocess. Vid en polisrazzia hemma hos chefen för säkerhetsföretaget fann man två handeldvapen med bortfilade serienummer.
Inget av detta överraskar mig, men som förälder funderar jag på hur jag ska hantera det.
Jag vill att våra barn ska växa upp med den klara övertygelse jag hade som liten flicka. Faran låg på andra sidan gränsen mot Sydafrika. Jag vill att de ska tro att orättvis behandling inte tolereras i mogna demokratier. På universitetet i Oxford var jag stolt över att befinna mig i hjärtat av den mognaste av alla demokratier.
Det är inte bara vår familj som lider av kränkningen av Julians rättigheter. Om vår familj och Julians advokater inte är otillåtet område, så finns inget sådant. Den person som ansvarar för den enligt uppgift beställda stölden av Gabriels DNA är Mike Pompeo, som förra månaden hotade familjemedlemmarna till advokater som arbetar vid Internationella brottmålsdomstolen. Varför? Därför att domstolen hade varit dumdristig nog att utreda påstådda krigsförbrytelser av USA i Afghanistan. Samma brott som Julian avslöjade genom WikiLeaks, vilket USA vill fängsla honom för.
Julian måste släppas nu. För honom, för vår familj och för det samhälle som vi alla vill att våra barn ska växa upp i.
Artikeln publicerades ursprungligen i Spaniens största morgontidning El País 1 maj 2020. Översättning till svenska av Knut Lindelöf och Christer Lundgren.
Du måste logga in för att kommentera.