Låt oss tala om MEDIEETIKEN

Artikeln publicerad i FiB/K nr 10-2020

Åsa Linderborg kom att hamna mitt i namnpubliceringshysterin i samband med #metoo-rörelsen under hösten 2017. Nu kommer hennes dagbok från det året. Lisa Pehrsdotter har läst den och en rapport om medieetik och namnpubliceringar.

Text: Lisa Pehrsdotter (FiB/K:s redaktör)

I slutet av sommaren kom Åsa Linderborgs Året med 13 månader ut, som i dagbokens form skildrar hennes “annus horribilis” från hösten 2017 och ett år framåt. Ungefär samtidigt kom Institutet för Mediestudiers rapport Uthängd! med undertiteln Inte bara #metoo, som i ett antal kapitel diskuterar medieetik i allmänhet och namnpubliceringar i synnerhet.

Behovet av en bred och allmän diskussion om medieetik, en diskussion som samtidigt går på djupet och problematiserar, känns påtagligt efter att man läst de båda.

Det går att läsa Åsa Linderborgs bok i jakt på snaskiga detaljer om medie- och kultureliten. Det går att läsa den som en fortsättning på hennes självbiografiska Mig äger ingen, om flickan som växer upp med sin alkoholierade metallarbetarpappa och den frånvarande, vänsterpolitiskt engagerade mamman – klassresan skaver och ställer till det för Linderborg som numer kan spontanköpa designerkappa samtidigt som hon diskuterar ideologi och gör sig obekväm. Det går att läsa den som ett försök till förklaring av vad som hände den där hösten, som drog igång med bokmässebojkottsbråk och fortsatte med #metoo och Aftonbladets granskning av Kulturhuset Stadsteatern i Stockholms vd som några månader efter publiceringarna tog sitt liv.

Och det sistnämnda är i FiB/K-sammanhang den mest intressanta läsningen, allra helst i kombination med medieinstitutets rapport. Linderborgs dagbok blir en inifrån-skildring av den där hösten då de stora redaktionerna kollektivt drogs med i en namngivningscirkus och en medieetisk klavertrampsdans.

”De stora mediehusen famlade. Situationen var, om inte helt ny, så i alla fall inte tidigare så dragen till sin spets som den blev under metoohösten 2017.”

Programmet Medierna i Sveriges Radios P1 gör under #metoo-hösten en lista över namnpubliceringarna som sker i de etablerade medierna. Producenten Therese Rosenvinge skriver i kapitlet Mediers beslutscirkus under metoo drabbade enskilda och blev obegriplig för publiken i Uthängd! att i deras tabell sticker Expressen ut som den redaktion som tidigast och oftast namnpublicerade. Aftonbladet hakade på senare, något som Therese Rosenvinge tänker kan förklaras av att tidningen var i djup kris eftersom en av deras egna profilerade medarbetare var en av de som hängts ut och de – liksom även övriga etablerade medier ska sägas – fick kraftig kritik för sitt sätt att publicistiskt hantera situationen.

Tonen på sociala medier var hård.

Och de stora mediehusen famlade. Situationen var, om inte helt ny, så i alla fall inte tidigare så dragen till sin spets som den blev under #metoohösten 2017.

Det medieetiska systemet bygger på frivillighet, inte lagstiftning. Redaktioner ansluter sig till det och har då att följa ett antal regler som talar om sådant som försiktighet vad gäller namnpubliceringar till exempel. Övertramp kan anmälas till det som numera heter Medieombudsamannen, MO, och prövas av MEN, medieetiknämnden. I kölvattnet fter #metoo fälldes flera publiceringar. Aftonbladet klandrades för att ha grovt åsidosatt publicistisk sed i publiceringarna kring Stadsteatern och vd:n Benny Fredriksson.

För publiceringar på sociala medier finns inte motsvarande system. I kapitlet Ett medielandskap med dubbla etiska måttstockar skriver medieanalytikern Olle Lidom om fyra olika medieetiska argument som går att urskilja i hur de personer som valde att publicera namn på (påstådda) förövare på sociala medier: rättsskipningsargumentet (det juridiska systemet anses ha misslyckats och nu skipar man själv rättvisa), rätten till sin egen historia-argumentet (rätten till att berätta den egna historien är större än eventuell skada som den utpekade kan tänkas lida – ett krav som också många läsare ställer; man vill veta vem det handlar om), David mot Goliat-argumentet (att man är den lilla, som når få, jämfört de stora etablerade medierna och deras genomslag) och medieappropieringsargumentet (att man uppträder som etablerad media men gör andra
etiska bedömningar).

Flera olika outningar på sociala medier har senare fällts för förtal (via en process inom rättssystemet alltså) som Cissi Wallins namngiving av Fredrik Virtanen och tjejen som anklagade en känd komiker för våldtäkt, till exempel.

”Linderborgs dagbok blir en inifrånskildring av den där hösten då de stora redaktionerna
kollektivt drogs med i en namngivningscirkus och en medieetisk klavertrampsdans.”

Och naturligtvis kan även tidningar fällas för förtal, även om det är ovanligt.

Men helt klart finns här ett glapp. Och det blev aldrig så tydligt som under hösten 2017.

Fredrik Virtanen sitter och gråtsnörvlar hos Åsa Linderborg. De brukar inte umgås men hon har hört av sig till honom efter att drevet har gått igång, skriver hon i sin dagbok.

Den som letar efter en intellektuell problematisering av namnpubliceringarna under metoo-hösten kan mycket enklare hitta den i de texter som Åsa Linderborg skrivit på Aftonbladet Kultur under det här hennes hemskaste år. I Året med 13 månader blir resonemangen (av naturliga skäl) nedkortade, stympade och inklämda mellan gråtattacker, potatismos, åtskilliga glas vin och berättelser från såväl barndomen som den om Eurovisionschlagern på tv hemma hos nyblivna vännen, DN-krönikören och författaren Lena Andersson (de båda har inte direkt samma reaktion när Israel vinner, om man så säger).

I sina texter publicerade på kultursidan skriver Åsa Linderborg om den lynchjustis som uppstått, hon skriver om hur journalister blivit till aktivister och hur journalister utan att faktakolla publicerar historier om övergrepp och, i vissa fall, inte drar sig för att hänga ut förövaren med namn.

I dagboken våndas hon över sina hårda formuleringar kring Benny Fredriksson men skriver samtidigt att hon inte minns vad hon skrivit. De egna texterna ter sig helt främmande. Hon skriver om hur hon är den enda som talar om att medierna behöver granska sig själva, hur de drogs med i detta (vi var förvisso ett gäng publicister som satt en bit bort från Stockholm och resonerade om medieetiken, men lokaltidningsdiskussionerna når sällan längre än den egna utgivningsorten).

”Men diskussionen behövs. Den är rentav väldigt viktig. Både för medierna själva, deras trovärdighet och i förlängningen existensberättigande, och för allmänheten och demokratin som behöver fria medier och en fortsatt oinskränkt tryck- och yttrandefrihet.”

Men diskussionen behövs. Den är rentav väldigt viktig. Både för medierna själva, deras trovärdighet och i förlängningen existensberättigande, och för allmänheten och demokratin som behöver fria medier och en fortsatt oinskränkt tryck- och yttrandefrihet. Det finns anledning att vara ängslig när både kultur- och justistieministern börjat antyda ett behov av lagändringar i efterspelen av namnpubliceringar och medieetiska haverier.

I Uthängd! redogör medieforskaren Torbjörn von Krogh för hur man i Norge tillsatt externa utredningar kring medieetik flera gånger efter olika väldigt omdiskuterade publiceringar. Han menar att det har lett till ett ökat förtroende för medierna där och att det är något för Sverige att ta efter, inte minst efter den oerhört tragiska utgången i Benny Fredriksson-fallet.

Kanske är det vägen att gå. Kanske finns det andra sätt att lyfta frågan. Den ovilja till diskussion och självreflektion som Åsa Linderborg beskriver är i alla fall direkt skrämmande.

Bättre än såhär borde mediessverige kunna. Och klarar medierna själva inte av att ta diskussionen får vi föra den någon annanstans. För den behövs.

ANNONS