Artikeln finns på papper i nr 1-2020 av FiB/K
Text: Knut Lindelöf
Vem får säga vad om Ryssland?
FiB/K granskar den så kallade Kraghaffären efter att Aftonbladet och Internationalen fällts av Pressens opinionsnämnd (PON).
Aftonbladet och den lilla vänstertidningen Internationalen fälldes den 2 december av Pressens opinionsnämnd (PON) för brott mot de pressetiska reglerna. Det var forskaren Martin Kragh som gjort anmälningarna efter att tidningarna runt årsskiftet 2018–2019 gjort flera publiceringar som försökt påvisa att Kragh i en forskningsrapport framfört vad de menade var falska anklagelser mot personer, tidningar och organisationer för att vara Kremls propagandister i Sverige. I artiklarna pekades Martin Kragh ut som spridare av ”desinformation under skenet av att motverka rysk desinformation” och som nordisk ”klusterledare” för den brittiska underrättelseorganisationen Integrity Initiative. Kragh hävdar att han lidit publicistisk skada som påverkat honom både privat och i hans yrkesutövning.
Så kan det gå – skulle man kunna säga – om man väljer att vara ansluten till det svenska pressetiska systemet. Vår enda lagliga prövoinstans för om medier kränker och talar osanning är en Tryckfrihetsrättegång. Martin Kragh provade först den saken genom en anmälan till JK (Justitiekanslern), som är åklagare i tryckfrihetsmål. Men JK väckte inte åtal. Han stödde sig på en huvudregel om att åtal för förtal inte ska väckas av JK eller annan allmän åklagare annat än i undantagsfall. Det innebar att Kragh inte kunde komma åt tidningarna den vägen.
Då återstod två alternativ, så kallat enskilt åtal eller att anmäla till PO. Eftersom enskilt åtal är en krävande process för målsäganden (Kragh i det här fallet) och med lika små möjligheter att lyckas som via JK, återstod bara PO. Där lyckades han däremot. Båda tidningarna fälldes och tvingas nu betala stipulerade avgifter samt publicera stort uppslagna klargöranden där man erkänner sina misstag. Därmed skulle saken kunna anses avklarad.
Men historien har också en tungt vägande politisk sida. Martin Kragh är förståndare för Utrikespolitiska institutets avdelning för Ryssland Eurasien-studier vid Uppsala universitet. De producerar bland annat vetenskapliga rapporter och skrifter som beskriver ryska påverkansaktiviteter och sammanhang i Sverige.
Aftonbladet och Natokritiska personer och organisationer har i en sådan forskningsrapport utpekats som Kremls och Putins marionetter i Sverige. Hur ligger det då till med den saken?
För att förstå vad rapporten faktiskt säger citerar jag här en salva som avfyrades av den centerpartistiske ledarskribenten Patrik Oksanen i tidningen Hela Hälsingland 12 januari 2019:
”Det pågår just nu en klassisk rysk påverkanskampanj, som innehåller alla de kända inslagen: cyberstöld, konspirationsteorier, förtal och hot. Den sträcker sig över hela Europa. De som drabbats är internationella experter och en tankesmedjas nätverk som ägnat sig åt att förstå rysk påverkan. I Sverige är den huvudsakliga måltavlan Utrikespolitiska Institutet och dess chef för Rysslands- och Eurasienprogrammet, docent Martin Kragh. Detta trots att han inte har något att göra med den ursprungliga måltavlan, annat än att tacka nej.
Det här är en historia som går från hackning av en brittisk tankesmedja till att Aftonbladet Kulturs chef Åsa Linderborg vill se att Säpo utreder en svensk forskare. Det yttersta syftet med attackerna är att Ryssland vill tysta det fria ordet och experter med kunskap om rysk påverkan. Längs vägen finns många som går i fällan och bidrar i tron att de gör det rätta.”
Det låter minst sagt allvarligt. Är det verkligen fråga om ”en klassisk rysk påverkanskampanj … med förtal och hot”?
De båda nu fällda tidningarna påstod runt årsskiftet 2018–2019 – med stöd av läckta uppgifter från hackernätverket Anonymus – att Martin Kragh var ledare för den brittiska organisationen Integrity Initiatives nordiska kluster. Men Anonymus underkändes som källa av PO, vilket blev avgörande för nämndens bedömning i den pressetiska frågan.
Men, man kan ändå med fog hävda att Kragh pekat ut personer, tidningar och miljöer som mottagliga för rysk påverkan och i vissa fall som rena språkrör för Kremls politik, alltså tjänande främmande makt. Följande står till exempel att läsa i den kritiserade Kraghrapporten (sidorna 30–31 i vår svenska översättning från engelska:
”Den svenska yttersta vänstern består av olika kommunistiska, ’freds’ och ’antimperialistiska organisationer stammade från kalla krigsperioden. Yttersta vänstern har sina egna tidningar och mediekanaler, men den viktigaste sagesmannen för Kremltrogna vänsternarrativ sedan 2013 har varit kultursidan i tabloiden Aftonbladet, en av Nordens största kvällstidningar. 2014 publicerade Aftonbladet Kultur mer än 30 artiklar om utvecklingen i gamla Sovjet, där huvudtemat var fascismen i Ukraina (beskrivet som landets uppstigande ledande kraft) och kritik av Carl Bildt, EU och Nato.”
Påståendena om svenska förhållanden, som nu sprids över världen, bland annat via den amerikanska tankesmedjan Atlantic Council, ger en djupt osann bild av den fullt legitima Natokritiska freds- och miljörörelsen i Sverige. Ja, det kan till och med – på goda grunder – påstås att Martin Kragh, UI och andra gör sig till förespråkare för USA/Nato med fleras (främmande makter) intressen i det som allmänt ses som ett pågående propagandakrig – där Sverige borde uppträda neutralt.
Kraghrapporten är kritiserad på flera punkter av kompetenta utomstående granskare. Kragh har själv backat och tillstått en del brister. Däremot har Kraghs forskarkollegor vid Uppsala universitet försvarat honom som en oförvitlig och hedervärd person. Professorn i statskunskap, Li Bennich-Björkman, försvarar honom i UNT 22 feb 2019. Martin Kragh anmäldes även för oredlighet i forskning till Uppsala universitet, men friades. Ord står alltså mot ord även i denna sak.
Det skadar i realiteten svenska intressen att sprida falska påståenden över världen – om än i akademiskt inlindad form – om svenska personer och organisationer i en svensk säkerhetspolitisk diskussion. I Sverige måste man kunna föra öppen debatt om detta utan att bli stämplad som Putins medlöpare. Än mer oroande blir det i ljuset av försvarsminister Peter Hultqvists (S) uttalanden i Sveriges Radio den 16 november:
– Jag tror det är viktigt att vi får en myndighet för psykologiskt försvar i Sverige där man kan ha en direkt kanal där man från statsmakten ger information om att det är det här som gäller i olika lägen och som folk kan känna att de kan lita på.
Kraghaffärens två huvudkombattanter, Martin Kragh och Åsa Linderborg, då kulturchef på Aftonbladet, uttrycker kärnfrågan på två helt motstridiga sätt, vilket framgår av följande citat ur Martin Kraghs egen bloggpost från februari 2019 (bådas citat direkt från Kraghs blogg).
Åsa Linderborg: ”Trots detta behandlas Kragh som en oförvitlig expert i svenska medier. Att han ansvarar för ett av de största angreppen i modern tid på press- och yttrandefriheten är tydligen ointressant. Han står nämligen på rätt sida i det nya kalla kriget. Precis som i det gamla kalla kriget, är fakta och etik underordnat Saken.”
Martin Kragh: ”Jag vet inte vad ’Saken’ är, men att skriva att ’Aftonbladet kultur har varit en interlokutör för narrativ som liknar de officiella ryska’ i en internationell facktidskrift bakom betalvägg torde knappast utgöra ’ett av de största angreppen i modern tid på press- och yttrandefriheten’. I övrigt vill jag tillägga att jag aldrig uttalat mig politiskt i något offentligt sammanhang, inte om Nato eller någon annan fråga. Jag ställer mig också tveksam till att vi befinner oss i något som kan likna ett ’nytt kallt krig’”.
Vad frågan alltså i grunden gäller är om det råder ett nytt kallt krig mellan USA och Ryssland – vilket idag torde vara uppenbart för varje vaken svensk medborgare – och i så fall om Sverige officiellt uppträder på USA:s sida. Mediernas motstånd mot att öppet diskutera Sveriges inblandning i detta nya kalla krig är kompakt.
PON-systemet med sina pressetiska regler, inskränker förstås yttrandefriheten i allmänhet på ett liknande sätt som grundlagen med sin fastställda lista; brott mot rikets säkerhet, hets mot folkgrupp, förtal… Men prövningen i PON är ”opolitisk”, inte som i tryckfrihetsrättegången där juryn är politiskt tillsatt. Kraghfrågan är i hög grad politisk och borde därför prövas i en tryckfrihetsrättegång, eller släppas – som blev JK:s bedömning.
Poängen är i det här fallet – när JK rundade en tryckfrihetsrättegång och Kragh undvek att försöka väcka enskilt åtel – att fällningen i PON blir särskilt utpekande mot de fällda tidningarna och att spridningen av UI-rapporten kan forsätta. Detta skadar svenska intressen.
Slutsatsen blir att de fällda tidningarna har rätt och att Kragh slingrar sig. Frågan är krånglig, men den är viktig inte minst ur ett FiB/K-perspektiv för att vi medvetet sedan starten ställt oss utanför PON-systemet. Vad hade hänt om Åsa Linderborgs artiklar stått i FiB/K?
Fotnot: Både Åsa Linderborg och Martin Kragh är kontaktade för kommentarer. Lindeborg avstår men uppmuntrar till vidare grävande i frågan. Kragh har inte svarat.
Bra att detta påpekas. Den s k ”forskaren” Kragh, som mest sysslar med att sprida Nato-aktivistisk ideologi med föga relevant sakinnehåll, är det synnerligen angeläget att avslöja!
Men, vem försöker tysta den sakliga diskussionen om Kina som borde föras även i FiB/Ks spalter?
Jag undrar var debatten om Ryssland förs. Jag har inte hittat någon debatt värd namnet som måste tystas. Häromdagen meddelade Putin att hela den ryska regeringen avgår, ett mycket överraskande besked. I en sådan situation läser jag gärna Martin Kraghs kommentarer, Kragh är rysslandkunnig och det är intressant att höra hans syn på Putins utspel. Vill man läsa andra synpunkter finns Stefan Lindgrens Nyhetsbanken.
Så rubriken verkar helt fel. Artikeln är mest gammal skåpmat om Kragh-affären, där den grandiosa fiaskoavslutningen saknas (Tom Anderssons sista artikel i Aftonbladet drogs tillbaka). Knut Lindelöf blandar också ihop två saker: Martin Kragh kan mycket väl vara en ”oförvitlig och hedervärd person” samtidigt som han skriver en artikel som kan kritiseras och har kritiserats. Jag noterar f ö att Kraghs artikel fortsätter att vara flitigt citerad i den vetenskapliga litteraturen.
Nej, en verklig debatt om Ryssland lyser med sin frånvaro. Kommer Rysslands nästa annektering att vara Vitryssland? Vad händer då med områden av Litauen som under Sovjettiden flyttades från Sovjet-Vitryssland till Sovjet-Litauen? Kommer den nya staten Ryssland/Vitryssland att kräva dessa områden tillbaka, så att en korridor till enklaven Kaliningrad kommer att kunna öppnas? Hur ska Ryssland komma ifrån sitt ensidiga beroende av gas/olja? När kommer vi att köpa förädlade ryska varor? Hur teknologiskt utvecklat är Skolkovo Innovation Center?
Tacka vet jag FiB/K anno 1980, med Jan Myrdal på höjden av sin förmåga. Då kunde man läsa intressant om Ryssland (”Rörande Ryssland”, Fib/K nr 3 1980, finns tillgänglig på Kungliga Biblioteket i Stockholm). Avslutningen:
”Låt oss därför göra som Marx. Ena så många som möjligt mot Ryssland. Angripa och avslöja Rysslands vänner i våra länder. Ty ryskt välde över de ockuperade länderna är oförenligt med demokrati och socialism… och i längden även oförenligt med världsfred”.
”Jag undrar var debatten om Ryssland förs. Jag har inte hittat någon debatt värd namnet som måste tystas.” – skriver Mats Larsson. Han hittar den inte för att han inte vill hitta den. Han anser att den debatt som ändå förs ute i marginalen (8dagar, Nyhetsbanken, FiB/K, alliansfriheten.se… som han följer mycket noga) ska förbli just ett marginalfenomen. Sveriges utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik har hamnat i USA/Nato-vännernas händer just p g a att de har adopterat USA/Natos syn på Ryssland. Allt på detta politikområde står och faller med den. Det är den debatten som man helst vill styra undan ifrån. I det spelet finns Kragh och Larsson på samma sida. Att dra paralleller med 1980 är ganska poänglöst. Det var en helt annan tid och helt andra styrkeförhållanden mellan stormakterna.
Mats Larsson är också själv förtjust i gammal skåpmat. Hur kan jag skriva så? Jo ML skriver till exempel ”Kommer Rysslands nästa annektering att vara Vitryssland?” Så skriver vi i Väst för där utgår vi ifrån att Ryssland är en aggressiv stat, och denna ståndpunkt är möglig skåpmat. Så vitt jag kan se är Ryssland f n en krigsdämpande stat, vad som åstadkommits i Syrien är det främsta exemplet. Vidare skriver ML ”Tacka vet jag FiB/K anno 1980, med Jan Myrdal på höjden av sin förmåga. Då kunde man läsa intressant om Ryssland (’Rörande Ryssland’, Fib/K nr 3 1980, finns…”. Som skåpmat är det kanske intressant och viktigt, men det är i dagens läge bara skåpmat. Detta har dessutom till leda ältats på lindelof.nu. Hur många finns det egentligen som läser Jan M som många kristna läser bibeln?
Rysslands position i dagens värld är en helt annan än Sovjetunionens 1980. Varför vill till exempel A. Merkel nu träffa Putin? Jo för att hon insett att det var ett grovt misstag att följa Obamas krav på EU att bojkotta Ryssland, eftersom Ryssland gått segrande ur den bojkotten och nu fullföljt Turkstream och en gasledning till Kina och kommer att, utan hjälp från det Schweiziska bolaget (som föll undan för hot från Imperiet), kunna fullfölja Northsteam 2 under 2020. Kapitalisterna i Tyskland ropar efter bättre möjligheter att få råvaror, energi och avsättning för sina varor. Bojkottöverenskommelsen med Obama förstörde långt mer än det gagnade Tyskland. Kolla denna video till exempel. Den intervjuade A Mercouris gör många intressanta påpekanden i intervjun. Han säger till exempel, att genom att titta på Merkels och Putins ansiktsuttryck kan man klart avläsa vilken position de har i samtalet. (Jag tänkte inte på det förrän det påpekades!)
Ingen kan naturligtvis utesluta att Ryssland skulle komma att ”annektera” Vitryssland, men Mats, håll dig inte BARA till gammal skåpmat och framtidsfantasier. Det som händer i världspolitiken IDAG är det viktiga. Historiska kunskaper är nödvändiga för att förstå den historia som skapas idag, det är sant, men inte mer.
Nej Knut, den verkliga debatten om Ryssland lyser med sin frånvaro. Jag tog i min kommentar upp flera punkter som jag vid olika tillfällen försökt ta upp på din blogg, men som bemöts med ”hövlig tystnad”. Så i min bok förekommer ingen riktig diskussion om Ryssland.
Jan Myrdals analys av Ryssland sträckte sig över hundratals år, med tyngdpunkten förlagd till den analys av Ryssland som Marx/Engels gjorde på 1800-talet. Jag är fullt medveten om att den analysen nu ska avfärdas som poänglös av Myrdals eget husorgan.
Jag läser som sagt både Kragh och Nyhetsbanken. Kragh har en del poänger i sin artikel från 2017, men jag har aldrig uttryckt vare sig bu eller bä om artikeln som helhet. Framförallt arbetar jag med att skaffa mig en egen uppfattning om Ryssland, bl a genom daglig och nära kontakt med ryssar och nära bevakning av rysk statlig TV:s nyhetsförmedling.
Att jag skulle anse att den lilla debatt som ändå förs ska förbli ett marginalfenomen är ett befängt påstående.
De tre frågor som Mats Larsson avslutar sitt inlägg med, hur ska Ryssland komma ifrån sitt ensidiga beroende av gas/olja? När kommer vi att köpa förädlade ryska varor? Hur teknologiskt utvecklat är Skolkovo Innovation Center? är väl värda att debattera och vem vore lämpligare att starta den än ML. Om inte annat kan vi få en introduktion till vad Skolkovo Innovation Center är.
Men de första punkterna blir jag inte klok på. För det första står det inte klart för mig hur dessa områden skulle öppna vägen till Kaliningrad, för det andra: om världsläget skulle medge att Ryssland ostraffat lade sig till med delar av nuvarande Litauen – så varför inte ta hela landet?
Under mina besök i öster diskuterade jag nästan aldrig politik. Undantaget var en gång när en ukrainsk bekant skjutsade mig till flygplatsen i Kiev. Det var 2017. Vi kom in på de rysk-ukrainska relationerna. Jag undslapp mig: – Trots vad som än händer nu och har hänt i historien tror jag ändå att Ukrainas bästa vän är Ryssland. Min bekant var tyst en stund, och svarade sedan lågmält: – Ja, det tycker min hustru också…
Jag hinner bara kommentera Bertil Carlman. Relationen Ryssland-Vitryssland är synnerligen aktuell och ingen framtidsfantasi. Jag har följt den på nära håll och med stort intresse. Vid tillfällen har jag och min ryskspråkiga hustru bjudits in till improviserade möten med höga företrädare för det vitryska samhället, och där diskussionerna förts i huvudsak på ryska utan tolk.
Problemet från rysk horisont (det kostar att subventionera Vitryssland) är att man har bara en ingång – Lukasjenko. Jag skulle gissa att Putin tycker lika mycket om att förhandla med Lukasjenko som Hitler tyckte om att förhandla med Franco.
Relationerna Sverige–Vitryssland har förbättrats avsevärt sedan de diplomatiska förbindelserna bröts i augusti 2012. Den gången var jag och min fru de första svenskarna på plats efter att förbindelserna bröts, men visering ordnad genom den vitryska ambassaden i Helsingfors och med inbjudningar från den inflytelserika vitryska vetenskapsakademien. Numera finns en svensk ambassadör åter på plats i Minsk.
Så Bertil Carlman, googla lite, så hittar du många diskussioner om relationen Ryssland–Vitryssland (eller Belarus, som det numera officiellt ska heta i Sverige och Finland), och varför flera bedömare ser 2020 som ett kritiskt år för Vitryssland.
De nordatlantiska staterna vill ha med Ukraina i EU och NATO. Ryssland är mot det. Vi är för det. Vad skall vi diskutera utom att vi inte borde vara med på någon sida.
Vad gäller Rysslands stora beroende av export av olja/gas och frånvaron av varor ”Made in Russia”, så har Stig Fredriksson i sin bok Ryssland utan Putin (Carlsson Bokförlag, 2019; tillgänglig på Stockholms stadsbibliotek och antagligen även på andra kommunala bibliotek) en ingående analys av dessa två frågor. Kombinationen av lättförtjänta pengar i kombination med den omfattande korruptionen, gör gas/olja till en slags ”narkotika” som helt dödar alla ambitioner att förädla varor.
Skolkovo, Medvedevs stora innovationsprojet, förtjänar en ingående analys. Pengar finns det gott om, frågan är hur det är med idéer. Jag hör aldrig någon säga ”jag måste åka till Skolkovo, där händer det saker”.
För att kommentera Bo Persson. Alla ukrainska familjer präglas av hemska erfarenheter från Hitlertysklands angrepp och ockupation. Ukraina mer än något annat land fick tjäna som slagfält i Röda arméns krossande av Hitlertyskland. Ukrainas militära förluster översteg USA:s, Storbritanniens och Frankrikes sammanlagda militär förluster under andra världskriget.
När Sovjetunionen bröt samman, var Ukraina världens tredje kärnvapenmakt. Ryssland och USA (och även andra länder) skrev under Budapestmemorandum, som garanterade Ukrainas territoriella integritet mot att Ukraina avvecklade sina kärnvapen. Ukraina höll sin del av avtalet, Ryssland gjorde det inte. Det tycks mig i en sådan situation att det är ganska naturligt att Ukraina vänder sig mot Nato och EU för att garantera sin nationella integritet.
Jan Myrdal vore ju inte Myrdal utan provocerande uttalanden av den typ jag citerade. Men Myrdals analys av Ryssland anno 1980 är tidlös och håller än idag.
Mats Larsson!
Ja, jag är inte särskilt förvånad. Det är ju den så kallade solidaritetslinjen som idag gäller. Och vi som håller på Bernadottelinjen får nöja oss med att hoppas att det inte blir något nytt storkrig.
[…] skrev om fallet i FiB/K nr 1-2020 efter att Pressens Opinionsnämnd fällt tidningarna Internationalen och Aftonbladet för att ha […]
Du måste logga in för att kommentera.