Med sikte på Moder Teresa

0
363

Hetsen av att alltid komma vidare:
Vidare! Uppåt! Framåt! Vi manas ständigt på. Men vad gör det med unga människors hälsa och välmående, undrar Sarah Delshad, som själv blev sjuk och kraschade.

Publicerad i papperstidningen 3-2020

FOMO (Fear Of Missing Out) och Carpe Diem (en mycket vanlig inredningsdetalj och tatuering). Du känner säkert till orden, uttryck som så tydligt anspelar på en kultur i ständig acceleration. En tid där det mesta ska vara produktivt, nyttigt och mätbart. Vi lever i en värld med övertygelsen om att vi kan bli, äga och göra allt – bara vi bestämmer oss för det minsann. Du bör framåt och uppåt, fort fort – innan tiden hinner i kapp dig, innan du blir utbytt. Det enda som stoppar dig, är du själv.

Men stämmer verkligen detta? Och vad ger det egentligen för konsekvenser för människor? Och framförallt, vad händer med den unga individ som inte alls har de rätta förutsättningarna att kunna accelerera? Som står och stampar av bristande omständigheter att vara produktiv. Där tillfällena eller slantarna att leva som dagens sociala mediepampar inte finns.

Den ungdom som, rent ut sagt, hamnar på efterkälken i oändliga valmöjligheter, konsumtions- och informationshets samt konkurrens.

Att inte kunna nå upp, blir förenligt med förnimmelsen av att konstant ligga nere och det ger konsekvenser för den enskilda individen.

Att tvingas vara ung i en värld där YOLO (You Only Live Once) inpräntas som ett återkommande och viktigt slogan och där mäktiga youtuber som Joakim Lundell sätter agendan med flärd, pengar och makt. Vad gör en sådan samtid med dessa ungas självkänsla och vem har de i åtanke? Kanske är det inte särskilt chockerande med allt fler rapporter som styrker att unga mår väldigt dåligt i Sverige. Sedan mitten av 1980-talet har andelen unga med regelbunden psykosomatiska tecken dubblats.

Att vi lever i en gränslös tid, menar även den danska professorn Svend Brinkmann som skrivit boken Våga missa (JOMO) – Joy of missing out. Boken har några år på nacken, men är inte mindre aktuell för det.

Jag skummande igenom boken och kände att jag kunde pusta ut i ett budskap (vilket inte händer ofta när jag läser självhjälpsböcker).

Vi matas konstant med bilden om personlig utveckling. En förnimmelse av ofullkomlighet är en varaktig del av nutidsmänniskans benstomme och ens egna liv kan lätt framstå som grått, i jämförelse med andras. Brinkmann menar även att det här sättet att leva (att vara i konstant rörelse samt i konstant uppkoppling) bryter ner oss.

Vilket, antar jag, även den lavinartade ökningen av psykisk ohälsa visar.

Användningen av antidepressiva läkemedel har ökat de senaste tio åren i Sverige och antalet kvinnor som sjukskrivits för stressrelaterade besvär har sedan 2010 ökat.

Det mest revolutionerande nutidsmänniskan kan göra, det är att vara nöjd. Förnöjsamhet och tacksamhet är bristvaror idag, trots att det är dessa förhållningssätt som gör oss gladast som människor. Vilket även forskningen backar upp, en kanadensisk studie visade att personer som dagligen under en månad uppmärksammade sådant de var tacksamma för, hade vid studiens slut högre tillfredsställelse. Vi kan inte äga, vara och göra allt och att acceptera det är det mest rebelliska vi kan göra som människor.

De senaste åren har det pratats en hel del om minimalism, frivillig enkelhet och att skala ner på intryck och information, och ingenting visar det tydligare än att årets julklapp 2019 blev mobillådan. Är det till och med så att vi går mot en mer analog framtid? Att vi genomgår en transformation vad gäller en mer eftertänksam prioritering av vår tid och energi.

En av 2018 års mest uppmärksammade böcker var 10 skäl att genast radera dina sociala medier av Jaron Lanier, som bland annat själv varit med och tagit fram Facebooks algoritmer. Han menar att skärmen urholkar verkligheten, får oss att må skit och är designad för att göra oss beroende.

Studier har också visat att så lite som en veckas paus från Facebook förbättrar vår mentala hälsa.

Hur hänger det här samman till minimalism? Tja, jag kan ju bara gå tillbaka till mig själv. När människor vanligtvis tänker på minimalism tänker de på avskalad inredning, konst eller arkitektur. Men minimalism är förhållningssättet att skala bort det överflödiga, för att göra plats åt det värdefulla i livet.

Min minimalistiska lärdom och utrensning kom efter att jag hade kraschat. Precis som många andra kvinnor har jag befunnit mig i gyttjan av psykisk ohälsa och sjukskrivning (ingenting att skämmas för, vi är många!).

Min kollaps öppnade upp mig för en ny värld och jag hade bestämt mig. Jag skulle bli nästa Moder Teresa (i enkelhet i alla fall). Jag slutade konsumera, gjorde mig av med alla mina Appleprodukter och gick över till enklare teknologi med knappt några notiser. Sociala medier var strängt förbjudet och nyheter tog jag extremt sällan del av. Jag läste istället böcker, tränade regelbundet och hängde frekvent i naturen. Som sagt: next Moder Teresa.

Jag återhämtade mig relativt fort och mitt nya förhållningssätt lärde mig vikten av att glädje verkligen finns i små ting. Som det ju så klyschigt alltid sägs. Lyckan ligger inte i konsumtion, information, bekräftelse eller intryck. Utan tvärtom. Det är där olyckan ligger.

ANNONS

Välkommen med dina synpunkter!