Pariskommunen har sedan länge setts som det första lysande förebudet för det kommande socialistiska och kommunistiska framtidssystemet. Kommunardernas heroism och borgerlighetens drakoniska hämnd blev en del av miljoner förtrycktas medvetande. Historikern Lennart Palm skriver om det som utspelade sig i Frankrike för 150 år sedan.
Artikeln publicerad i FiB/K nr 4-2021
Text: Lennart Palm
Genom en kupp 1851 hade Frankrike blivit ett auktoritärt kejsardöme under Napoleon III. Hans politiska bas var den framväxande industriella storbourgeoisin och regimen slog mot en republikansk vänster med rötter i revolutionen 1789. Inom landet växte ett socialt missnöje. Samtidigt oroades regeringen alltmer av Preussens ökande makt och tyska enhetssträvanden. För att avleda missnöjet
och hålla tyskarna nere förklarade den franska regeringen den 19 juli 1870 krig mot Preussen.
Kriget gick mycket dåligt för Frankrike. I september tvangs kejsaren avgå. Den 19 september började tyskarna belägra Paris. Under fem månader plågades staden av strider och svält. Den 28 januari 1871 kapitulerade regeringen. Men inne i Paris gick man sin egen väg. Under kriget hade regeringen beväpnat alla vapenföra män i staden till det så kallade Nationalgardet, som mest bortåt 400.000 man från alla samhällsklasser. I gardet utvecklades en intern demokrati där officerarna valdes. Dess ledning vägrade kapitulera men gick med på vapenvila.
Inne i staden fortsatte det katastrofala läget. I belägringens spår följde arbetslöshet, allmän fattigdom, ruinerade småhandlare och hantverkare, höga hyreskrav och förödande skuldsättning. Ett stort missnöje med regeringen hade utvecklats. Vreden fanns inte bara bland arbetare och småföretagare, även delar av stadens borgerskap var upprörda. Det var patrioter som ville fortsätta kriget när det visat sig att tyskarna inte nöjde sig med att försvara sitt land utan nu krävde landavträdelser.
Fransmännens anfallskrig hade blivit ett försvarskrig.
”Efter allmänna val i staden utropades Paris-kommunen den 28 mars. Rörelsens sociala bredd bekräftades av vilka som valdes: arbetare, affärsmän, kontorister,
journalister, vetenskapsmän och författare. Flera mycket olikartade socialistiska rörelser var representerade.
Men vad ville parisarna? Vad skulle man
använda sin nyvunna makt till?”
Nationalgardet, där alla dessa missnöjda grupper ingick, sågs snart som ett hot mot den franska regeringen. Den 14 mars 1871 skickade den därför in trupper för att avväpna gardet. Försöket stoppades och blev en tändande gnista. Nationalgardet tog nu makten med stöd av en mycket bred och spontan rörelse bland befolkningen. Efter allmänna val i staden utropades Pariskommunen den 28 mars. Rörelsens sociala bredd bekräftades av vilka som valdes: arbetare, affärsmän, kontorister, journalister, vetenskapsmän och författare. Flera mycket olikartade socialistiska rörelser var representerade. Men vad ville parisarna? Vad skulle man använda sin nyvunna makt till?
Under livliga debatter togs under de två månader som följde mängder av progressiva beslut. I valsystemet infördes två grundläggande principer i syfte att väljarna skulle behålla kontrollen över dem de valt. En allmän uppfattning var att olika statsledningar, om än fritt valda, lätt korrumperades och skaffade sig egna, från väljarna avvikande intressen. Den ena principen var att om ett valdistrikt blev missnöjt med sin delegat kunde det när som helst dra tillbaks mandatet och ordna nyval, den andra var att de valda inte skulle få högre lön än vanliga arbetande, karriärister göre sig inte besvär.
Även domare och andra Kommunens tjänstemän skulle väljas. Bland de följande besluten märks: avskaffande av dödsstraffet, förbättrad arbetstidslagstiftning, skuldränte- och hyresstopp, införandet av gratis allmän sekulär skola, kyrkans skiljande från staten och expropriering av dess egendom, likaså skulle företag som lagts ned av sina ägare överlämnas till arbetarna. Till detta kom viktiga symbolhandlingar, den kanske viktigaste, att man, trots att man var för väpnat försvar av landet, fällde den chauvinistiska skulptur, Vendôme-kolonnen, som den förste Napoleon rest för att fira sina
erövringar.
Kvinnorna, som dock fortfarande inte gavs rösträtt eller valbarhet, kom ändå att spela en stor roll under Kommunen. De deltog när regeringen hindrades från att ta nationalgardets kanoner, i alla debatter, organiserade vaktkommittéer, krävde bättre utbildning för flickor, tillverkade ammunition och uniformer för Nationalgardet, riskerade livet som sjukvårdare och som kockar vid de barrikader som de också var med och byggde. Och de deltog i striderna när regeringsarmén anföll den 21 maj.
Regeringsarméns anfall blev inledningen till ”den blodiga veckan”. Utanför Paris hade medierna och katolska kyrkan våldsamt hetsat mot Kommunen. Detta, och rädslan för att Kommunens exempel skulle spridas, förklarar de omfattande massakrer regeringstrupperna kom att begå. Minsta misstanke om att man stödde Kommunen ledde till omedelbar exekution. Likhögarna växte. Kommunarderna fortsatte ändå ett segt försvar. Först den 28 maj krossades de sista motståndsfickorna. Då hade kanske mellan 20 000 och 30 000 parisare avrättats av regeringssoldaterna. Tusentals straffades, varav många deporterades till fångläger i kolonierna. Den borgerliga regeringens brutalitet framgår vid en jämförelse med Kommunens blygsamma motterror – totalt 84 regeringsanhängare avrättades.
Vad kan vi lära av Pariskommunen idag?
Ser vi på dagens Frankrike liksom på Sverige, står det klart att många av Kommunens reformer ännu inte blivit verklighet. Så utses den verkliga regeringen, i Bryssel, inte ens i allmänna val. De nationella regeringarna har allt mindre att säga till om och våra kommuner styrs till stor del av tjänstemän och viktiga funktioner har bolagiserats. Naturligtvis saknas
överallt rätten att återkalla valda representanters mandat, att välja alla ämbetsmän, en försvarsmakt byggd på folkbeväpning, gratis utbildning. Politikerna har avskilt sig från väljarna genom alltmer skamlösa löner och privilegier. Kapitalismen är grundlagsfäst inom EU.
Kommunen som en överblickbar, suverän och demokratisk politisk grundsten för hela statsapparaten, finns ingenstans att se. Idag står vi, liksom en gång Kommunen, inför en enorm kris, ekonomisk och politisk, växande sociala klyftor, militära rustningar och alltmer av likriktning och censur. Vanliga människor är förvirrade och oorganiserade. Deras motståndare sitter på medierna, övervakningsapparaterna och ytterst på våldet. Samtidigt pågår en formidabel teknisk utveckling vi ännu inte ser konsekvenserna av. Skymtar vi möjligheterna till ett samhälle som materiellt kan ge alla människor på klotet ett värdigt liv? Innebär den digitala utvecklingen äntligen möjligheten till praktisk demokrati och en förnuftig styrning av ekonomin? Hur ska en ny rörelse se ut som kan föra vidare och utveckla Kommunens ädla målsättningar?
Skribenten
Lennart Palm är historiker knuten till Göteborgs universitet.
Du måste logga in för att kommentera.