Politikerna välkomnar de amerikanska datajättarna – men vet de vad det egentligen innebär?

1
1045
Reportage publicerat i FiB/K nr 4-2020

På flera håll runt om i Sverige etablerar nu stora amerikanska bolag som Google, Microsoft och Facebook enorma datahallar. Etableringarna om- ges av hysch-hysch och frågorna kring elförsörjning, miljöpåverkan och inflytande är många.


Text: Stefan Westrin


Företagarfrukost i Gävle, och Klara Wirdby, näringslivsstrateg hos Gävle kommun, har just hållit en dragning om Microsofts etablering i kommunen och sedan avrundat för att svara på frågor.

En medelålders man i publiken drar sig till minnes när Lantmäteriverket utlokaliserades till Gävle 1974, och att han då uppfattade en stark misstänksamhet från Gävleborna, man ville inte att det skulle komma hit några Stockholmsjävlar, säger han. När han verkar färdig svarar näringslivsstrategen lite trevande att hon uppfattar det som att de allra flesta i Gävle verkar positiva till att ett av världens största företag är intresserade av vår region, men mannen är inte nöjd, han vill veta säkert att Gävleborna också känner stolthet över det.

En äldre man i någon av raderna längst fram ställer sig upp och vänder sig om mot publiken. Han berättar att han var konsult när Lantmäteriverket skulle förläggas till Gävle, och sedan följer en hel del berättelser om hur det gick till när det begav sig och vad Gävleborna kände då.

Det var nu över två år sedan som både Gävle kommun och Sandvikens kommun höll ett varsitt extrainsatt kommunstyrelsesammanträde. Ingen av ledamöterna visste vad det skulle handla om när de satte sig i sina stolar den morgonen. När de avslutade mötet och reste sig igen något senare hade de beslutat att sälja mark för sammanlagt 269 miljoner till ett av världens mest namnkunniga IT-företag. Kommunalråden var påtagligt glädjerusiga när de kunde meddela nyheten till media. De pratade om nya jobb, till en region som alltid behöver mera jobb. Hur många det skulle bli kunde de inte säga något om, men kommunstyrelsens ordförande i Gävle, Patrik Stenvard, sade till mig den gången:
– Vi är ju ett traditionellt industrilän, och det här är den nya industrin, den framtida industrin.

Vad Microsoft skulle göra med de stora, nyinköpta ytorna ville politikerna dock inte kommunicera till medborgarna. Jörgen Edsvik (S), dåvarande kommunstyrelseordförande i Gävle svarade så här när jag frågade om varför allt är så hemligt:
– Microsoft har sagt att de vill äga kommunikationsplanen själva. Och vi har skrivit på vissa sekretessklausuler i alla de här affärerna.

På en fråga om det fanns några demokratiska problem med att fatta så här betydelsefulla beslut på sittande möte, utan att politikerna först blivit underrättade om vad de egentligen ska rösta om, sade han:
– Annars vill man som politiker alltid ha mycket tid, mycket underlag och transparens. Men att sälja kommunens mark till ett företag har inte den problembilden.

Just nu pågår det anläggningsarbeten på tre platser i Gävle och Sandviken. Hundratals arbetare, mestadels irländare, bygger snabbt upp enorma hangarer som ska rymma serverhallar. Sverige håller på att bli ett centrum för hela Europa när det gäller serverhallar. I Luleå är Facebook redan igång. Amazon har startat anläggningar i Västerås, Eskilstuna och Katrineholm. Google är på gång i lilla Horndal i Avesta kommun, Dalarna. Och förutom de stora komplexen i Gävle och Sandviken håller Microsoft också på och bygger i skånska Staffanstorp. Så varför vill de bygga sina serverhallar här?

Det korta svaret är att det är billigt med el i Sverige. Internationellt sett väldigt billigt, inte minst med grön el, från vatten- och vindkraft, som ger liten klimatpåverkan, vilket är ett bra försäljningsargument för företag. Dessutom sänkte regeringen för drygt tre år sedan energiskatten för serverhallar med hela 97 procent, just för att de ville locka hit den här typen av verksamhet.

Och serverhallar slukar enorma mängder el. Från Facebook i Luleå meddelades det för flera år sedan att de var uppe i 1 terrawattimme per år. När jag pratade med kommunalrådet Jörgen Edsvik så tänkte han sig att de tre datacentren som håller på att byggas för Microsoft skulle komma upp i samma förbrukning. Och sedan har vi Googles anläggning precis intill.

Som jämförelse kommer hela landets totala förbrukning för industri inte ens upp i 50 terrawattimmar om året. Detta i ett läge där Svenska kraftnät pratar om kapacitetsbrist, och att de har svårt att möta behovet från storstäderna och vissa andra regioner. För att klara det krävs att myndigheten bygger ut stamnätet, vilket visserligen är på gång, men varje utbyggnad av det tar tid, så mycket som 10-12 år.

Exakta detaljer om de tre nya datacentrens elförbrukning är, precis som mycket annat i fallet Microsoft, svårt att få reda på. Det handlar inte bara om en slutenhet som har att göra med konkurrens, utan också på att de själva helt enkelt inte vet. Det säger i alla fall Therese Treutiger, vice vd Microsoft Sverige, och Daniel Akenine, nationell teknikchef Microsoft Sverige, när jag träffar dem.
– Vi har köpt väldigt mycket mark, säger Daniel Akenine.
– De kommer att utvecklas i storlek på sikt, men de har potential att bli stora datacenter. De ska inte bara användas till svenska kunder.

Hur stora vet de inte. Hur mycket el de kommer att behöva vet de inte heller. Den ökande mängden information som trafikerar nätet är som en ständigt pågående explosion, och elbehovet ökar därmed ständigt. Idén verkar vara att Microsoft nu har köpt mark att växa på, och har börjat bygga serverhallar där nu. När behovet från deras kunder ökar har de möjlighet att bygga fler serverhallar på platserna för att möta behovet. Utvecklingen sker väldigt snabbt, och Terese Treutiger säger att de här datacentren kommer att utvecklas under 3–5–10 år.
– Sverige har inte elbrist, betonar Daniel Akenine.
– Däremot är distributionsnätet ut till oss konsumenter eftersatt, men stamnätet byggs ut nu.

En annan morgon, en annan företagarfrukost, den här gången i Sandviken. Sandvikens kommun anordnar ”Morgonsoffa”, ett koncept som ska stärka företag och företagsamma personer i kommunen. Det är gjort som ett morgonteveprogram, med utlottningar och trisskrapning och spotlights, och den roande programledaren Julia med gäster i soffan. Den här gången är det bland annat Paul Englis, projektansvarig för Microsofts datacenteretableringar, hitflugen från Seattle, och hela lokalen är packad till sista plats av nyfikna företagare.

Paul Englis har varit på bandy kvällen innan och kommer upp på scen i en Sandvikens AIK-halsduk (när han var i Gävle några månader tidigare hade han hockeylaget Brynäs halsduk). Han betonar att Microsoft vill vara en ”god granne” och engagera sig i lokalsamhället. Därför har de bland annat beslutat att gå in med stöd till ett aktivitetscenter för barn och ungdomar och till en kommande företagarträff i Sandviken. I Gävle ska de bland annat stötta fotbolls- och friidrottssatsningar riktade till unga.

”Wow, I can not believe this!”, utropar programledaren från sin soffa.

Någon som inte är lika imponerad är Kari Littmarck-Sahlin, som bor i Gävle.
– Big papa…, säger hon kort när jag frågar om det inte finns något positivt med företagets olika lokala stödprogram. Hon fortsätter med en raljerande ton och gör en rörelse som att hon klappar någon på huvudet.
– ”Såja. Det blir nog bra ska ni se. Heja Brynäs!”

Hon säger att det de ägnar sig åt är greenwashing och social washing. Hon menar att de ”kan suga ut oss, vår el och våra skattesubventioner, och vi ska bara le och tycka att de är snälla som stöttar vår idrott och våra ungdomar”. Hon är djupt besviken på hur hela ärendet har hanterats. Och säger gång på gång att hon begriper inte hur politikerna kunde rösta för den, med noll betänketid och närmast obefintligt underlag. Den enda förklaringen hon kan se är fartblindhet. Att lyskraften i namnet Microsoft, liksom Google och Facebook och Amazon på andra håll, framstår som så starka att man tappar fattningen. Att de, som är så stora, kan vara intresserade av oss, som är så obetydliga och små. Och så sätter man alla de normala demokratiska rutinerna på undantag för att inte råka schabbla till det, och gå miste om storfångsten.

Kari är med i ett litet löst sammansatt nätverk av människor som är oroliga för följderna av datacenterbyggena.

Större delen av arbetet med att anlägga de nya stora datahallarna i Gävle och Sandviken görs av irländska gästarbetare.

Hon tycker att det borde finnas en debatt om vad elen borde räcka till, en elbudget, på samma sätt som det finns en koldioxidbudget. Och fortsätter resonemanget med att visst, vi har mycket förnybar el i Sverige, men vad har det kostat? Alla tomma älvfåror, alla människor som tvångsförflyttats när dammar skulle byggas? Ska vi nu bara ge bort frukterna av det till hemlighetsfulla amerikanska företag vars avsikter vi vet mycket lite om? Hon är rädd att politikerna i sin barnsliga glädje att få göra affärer med globala näringslivsjättar ska råka avtala bort all vår förnybara el, så att det vi i det omgivande samhället, medborgarna i landet, tvingas förlita oss på kärnkraft och dyr, importerad fulel.

Och det som är politikernas ständiga mantra, ”nya jobb”, fnyser hon också åt. Alla inblandade vet att den här ”nya industrin, den framtida industrin”, som kommunalrådet Patrik Stenvard kallade den, i just det avseendet skiljer sig markant från den traditionella industrin. För att skapa välstånd behöver den inte skapa jobb i någon större utsträckning. Några hundra nya jobb är vad politikerna hoppas på när de står färdiga, mestadels ventilationstekniker som ser till att allt fungerar kring rader och åter rader av värmealstrande servrar. Visserligen inte kattskit i områden med hög arbetslöshet, vilket de här områdena är, men samtidigt långt mindre än vad en traditionell industri av motsvarande storlek – både fysiskt och intäktsmässigt – skulle ha genererat. Därutöver står politikernas hopp till ekonomiska ”ringar på vattnet”, som säkerligen kommer att uppstå på något sätt, men som ingen närmare skulle kunna kvantifiera.

Så nej, Kari Littmarck-Sahlin är kanske inte en av de Gävlebor som ”känner stolthet”.

Så politiken förstår att den nya digitala industrin inte kommer att generera lika mycket positiva effekter som den traditionella. Ändå agerar de lika villigt som om den hade gjort det, antingen av gammal hävd eller för att de bedömer att det ändå är gott nog. (Man ska väl också komma ihåg att det ger en del effekter på kort sikt, försäljningen av mark inbringar många sköna miljoner, och under byggfasen skapas det en del nya jobb, låt vara att huvudparten verkar gå till irländska gästarbetare). Men det kan vara värt att titta närmare på några av skillnaderna mellan de olika formerna av kapitalism. Vad är det som driver den digitala ekonomin?

Shoshana Zuboff är en amerikansk socialpsykolog som förra året kom med en mycket inflytelserik bok i ämnet: The age of surveillance capitalism. I den ställer hon den nya ekonomin i kontrast mot den tidigare, som byggde på industriell massproduktion och masskonsumtion och därmed skapade ett förhållande av ömsesidigt beroende mellan sig själv och det omgivande samhället. Den nya digitala ekonomin, menar Zuboff, står i ett helt annat förhållande till människor och samhällen: ett parasitiskt förhållande, där människor varken är konsumenter eller anställda utan bara i stort sett ovetande objekt för extrahering av data, som är den egentliga produkten.

Enligt Zuboff var det Google som först insåg den kommersiella potentialen i överskottsdata, när de förstod hur de kunde tjäna pengar på sin sökmotor. Först betraktade de biprodukterna i form av data de fick från folks sökningar mer eller mindre som skräp, men ganska snart förstod de att man utifrån det här skräpet kunde bygga sig en rätt hygglig bild av varje användares tankar, drömmar, intressen och behov. Detta kom sedan snabbt att kommodifieras till valuta i en historiskt ny epok av kapitalismen, och hela det digitala landskapet har sedan den dagen styrts i en riktning som tillåter it-företagen att extrahera allt mer data från sina användare. Att veta att du klickar hem ett par nya löparskor är intressant för tredje part, att veta att du gjorde det efter en lång söndagsspringtur, i sängen, hög på endorfiner, via telefonen, efter en kväll ute med kompisarna, som också gärna springer, är mångdubbelt mer intressant. ”Det påminner om Marx bild av kapitalismen som en vampyr som livnär sig på människors arbete, men med en oväntad vändning”, skriver Zuboff. ”I stället för arbete livnär sig övervakningskapitalismen på varje aspekt av varje mänsklig erfarenhet”. Industrikapitalismen exploaterade naturen, övervakningskapitalismen exploaterar den mänskliga själen.

Detta har enligt Zuboff också skapat en handel med terminer: företag är naturligtvis intresserade av vårt beteende nu, men ännu mer intresserade av hur vårt beteende kommer att vara framöver. Vilket i sin tur har lett till nästa logiska steg i utvecklingen, i vilket automatiserade maskinella processer inte bara registrerar våra beteenden, utan också tar steget över till att aktivt forma dem. Vilket i sin tur hotar värden som frihet, integritet, och demokrati.

Vi vet att den här tekniken, som alltså bokstavligt talat handlar om makt över tanken, har utnyttjats som militär strategi i demokratiska val. Robert Muellers rapport visar tydligt hur en avdelning av den ryska underrättelsetjänsten genom skräddarsydd information utplacerade till noggrant analyserade demografiska grupper påverkade senaste amerikanska presidentvalet.

En studie från Columbiauniversitetet visar hur endast sex av hundratals ryskskapade facebookkonton lyckades få material att delas inte mindre än 340 miljoner gånger.

Företaget Cambridge analytica, som arbetade med dataanalys för att hjälpa kunder i politiken och fastnade med fingrarna i kakburken den gången, jobbade också med Brexitvalet innan det och även, enligt dem själva, 200 andra demokratiska val runt om i världen. Vi ser dagligen polariserande politiskt material i våra sociala kanaler. Och samtidigt nås vi ständigt av nya rapporter om hur demokratin är på tillbakagång. Enligt Zuboff hänger allt det här ihop. När företag oreglerat får både befogenhet och möjlighet att läsa oss och förstå oss, ofta bättre än oss själva, skapas en maktförskjutning från de demokratiska institutionerna till företagen.

Google uppfann den här nya kapitalismen och Facebook anammade den snabbt. Microsoft anslöt lite senare. Amazon rör sig numera också, enligt Zuboff, i den riktningen.
– Vi blir kolonialiserade, säger Kari Littmarck-Sahlin.

Hon är orolig över så många olika saker i den här affären att det snart blir svårt att hålla reda på alla: allt från sällsynta bergarter som behövs i batterier till att USA:s militär kommer att vilja försvara sina intressen kring serverhallarna om det skulle hända något oförutsett. Inte minst är hon bekymrad över att politikerna så lätt slutade kommunicera med folk vad det här egentligen handlade om för att de förband sig till sekretessklausuler så fort Microsoft bad dem om det.
– Vad har vi då fått för demokrati?, frågor hon sig.
– Då har vi fått det som i USA, det är inte demokrati för medborgare utan bara för företag.

ANNONS

1 KOMMENTAR

  1. När jag kom med i styrelsen föreslog jag en artikel om Facebook i Luleå. Det blev en enkel artikel av en lokal journalist, men inget grävande som väckte nya frågor, som den här artikeln. Vad det handlar om är vilket kontrollsamhälle vi ska leva i.

    Facebook i Luleå är som ett fort Knox. De som arbetar där har tystnadsplikt. Facebook har blivit en del av Luleås framgångsrecept, beundrad av nästan alla och kritiserat av ett fåtal. Till och med elen distribueras från någonstans på egna ledningar som ser karaktäristiska ut.

Välkommen med dina synpunkter!