Skriftställning 10-2019

2
Uppslaget med månadens Skrifttällning.

I korthet dock apropå demonstrationer och skeenden. Ingemar Folkes artikel i förra numret (9–2019) av FiB/K; ”Vanskliga antaganden av Myrdal”, är viktig och jag bör nog kommentera den. Ty visst kan jag hålla med om att en ros är en ros (även om också jag i praktiken skiljer på frisk och vissen, på färg, lukt och allmänt tillstånd). Men en demonstration och än mindre en resning, är oss aldrig blott en demonstration eller en resning i allmänhet. De är sociala fenomen som vi vare sig vi vill eller inte tvingas reagera på och får ta ställning till. Upplösningen av staterna i östra Europa för en generation sedan föregicks och genomfördes under olika slag av folkliga demonstrationer.

Tag Jugoslavien till exempel. I januari 1948 satt jag på det saktagående tåget från Sarajevo till Beograd. Det var kallt i kupén och jag både frös och var hungrig. Men några av medpassagerarna, bönder, gav mig bröd med flott. Bredvid mig satt en man, läkare tror jag han var. I vart fall bildad medelklass. Han var kroat.

Jag är inte kommunist, sade han, men hur man än ser på Tito har han gjort slut på brodermördandet mellan kroater och serber. Så var det och hur man än bedömde Titos politik var detta allmänt viktigt. När Jugoslavien senare bröts sönder skedde detta med stora insatser från Nato som av maktpolitiska skäl ekonomiskt och organisatoriskt understödde och uppviglade de olika separatistiska grupperingarna för att oskadliggöra och krossa den jugoslaviska staten. Av historiska skäl var den förbundstyska underrättelsetjänstens kopplingar till de kroatiska separatisterna och terroristerna intim. Också Sverige utsattes då för angrepp från de kroatiska, under Andra världskriget Hitlerallierade, grupperingar vilka sedan under det Nato-hyllade kunde vara med om att bryta sönder Jugoslavien och under folkfördrivande av serber bli statsbärande. Visst var kroatiska demonstrationer under detta fördrivande (och mördande) av serber folkligt omfattande. Men trots denna deras folkliga karaktär såg Gun och jag – och vi i FiB/K – med rätta dem som reaktionära och allmänskadliga.

Demonstrationerna på Tienanmen 1989 förebådade de ”färgrevolutioner” vilka tjänade Förenta staternas och dess västliga lydallierades intressen. Hade inte äldre statsmän i Kina haft makt att ingripa skulle det gått Kina lika illa decennierna därefter som det gått för de stater i Europa, Asien och Afrika som då drabbades av lyckade från väst ”demokratiskt” inspirerade folkliga demonstrationer och upplopp.

Detta jag skriver går, om det är jag klart medveten, direkt mot det som för ögonblicket allmänt publiceras och betecknas som sanning i våra stater. Just därför är det viktigt att skriva det. Nå, det gäller inte bara en senare tid, en ”nutid”.

Tag krigsutbrottet 1939. Det peralbinska uttrycket om det kriget var som jag minns det ”stormaktskriget”. Vilket var korrekt. Om man kallar det som då hösten 1939 inleddes för ett demokratiernas krig mot förtryckarstater skyler man till exempel att Storbritannien som extrem förtryckarstat härskade också över indiska underkontinenten. (En historia av ständiga svek, utplundring och förtryck. Churchill ledde sedan under kriget 1943 ett Storbritanniens nya folkmord i Bengalen. Det är fortfarande lika omdiskuterat hur många miljoner Hitlertyskarna då avlivade i de östliga koncentrationslägren som hur många britterna avlivade under samma tid i Bengalen. Det enda som i dåtiden är oomtvistligt är det enorma antalet ryska/sovjetiska döda under det kriget och att det kejserliga Japan då avlivade än fler i Kina.)

Nå, jag är därtill helt medveten om att mitt skrivande nu mörknar. Det är när jag gått in i mitt nittiotredje levnadsår oundvikligt. När jag i New York 1939 snart skulle gå in i tonåren och just tagit medvetande läste jag fascinerad om och från Mexiko. Dess revolutionära muralmåleri (Diego Riveras överkalkade bildvärld i Rockefeller center) bestämde mig då. Jag behöver nu inte ens blunda för att ta fram och se det hoppfulla Mexiko jag då upplevde. Nu öppnas där de massgravar i vilka knarksyndikaten begravt sina offer.

Det finns ingenting bestående. Likväl rör hon sig. På sommaren 1944 hade mina ord börjat nå offentligheten med mitt anförande om läroverksungdom och socialism på SKU:s kongress. På hösten det året när jag fyllt sjutton började jag på Värmlands folkblad som journalist. Så inleddes mitt offentliga skrivande.

Trots att jag nu är nittiotvå blev mitt senaste litterära arbete – Ett andra anstånd i våras en kritikerframgång. Men i princip har jag sedan några år utanför det skönlitterära belagts med publicistisk munkavle i det officiella/officiösa Sverige. Samma artikel med information om bakgrunden till vad som nu sker i Hongkong som på svenska i Sverige omedelbart refuserades av Expressen och Svenska Dagbladet publicerades dock sedan på engelska i Hongkong av South China Morning Post.

Nå, jag är inte ensam om det ödet. Det är typiskt svenskt. Men så som mitt hjärta ser ut kan jag trösta de som önskar att jag skall upphöra att söka störa lugnet i landet med mina ord att de snart nog får sin vilja infriad när jag smäller av.

Fast jag kan ge mig fan på att såväl Expressen som Svenska Dagbladet då kommer att hyckla nekrologer.


Ingemar Folkes replik på Jan Myrdals skriftställning i FiB/K nr 8-2019

2 KOMMENTARER

  1. Med all respekt för Jan Myrdals aktningsvärt höga ålder och stora historiska kunnande måste jag få tala om hur det tänker i mig sedan jag läst hans senaste Skriftställning, den i oktobernumret av Folket i Bild/Kulturfront. Det är en fråga som jag inte kan vifta bort, den fortsätter att ansätta mig, och jag vill egentligen bara veta om jag är ensam om att reagera på det viset.

    Frågan är svår att ge en adekvat formulering men den lyder ungefär så här: Hur ska vi på vänsterkanten någonsin kunna sympatisera med, ja kanske rentav stödja, personer och rörelser ute i världen som på olika sätt kräver yttrande- och tryckfrihet, mötesfrihet, religionsfrihet, rättssäkerhet, ja demokrati kort sagt, om vi så fort sådana personer och rörelser ger sig till känna omedelbart hävdar att de är styrda av utländska makter och åsätter dem den föraktfulla etiketten “färgrevolution”?

    Eller menar vi att yttrande- och tryckfrihet inte är något att längta efter i auktoritärt eller diktatoriskt styrda stater? Att sådan “lyx” bara är till för oss?

  2. Tack Margareta Zetterström för en mycket viktig och tänkvärd kommentar.

    I december 2013 gick jag runt Majdan i Kiev med tre infödda Kievbor. Allt var då fortfarande ganska lugnt, men parkerade bussar fulla med poliser gav vittnesbörd om vad som komma skulle. Att allt var planerat och styrt av USA kunde varken jag eller mina vänner från Kiev ana. Jag såg inga utlänningar, men antagligen var de talrika CIA-agenterna förklädda till vanliga Kievbor.

    Hur USA lyckas styra demonstrationerna i Ryssland har dock ingen hittills på ett trovärdigt sätt lyckats förklara.

Välkommen med dina synpunkter!