Skriftställningar vi minns: Om tidningsekonomi

1
413

Till minne av Jan Myrdal publicerar FiB/K nu en rad av hans skriftställningar – under vinjetten Skriftställningar vi minns.

Artikeln publicerad i FiB/K nr 2-2021

I nummer 6–1972 (tidningens första årgång) hade Jan Myrdal en skriftställning som satte sig fast och har aldrig släppt greppet om mitt sätt att se på mediers bluffartade ekonomi.Tidningsdöden hade då härjat sedan 50-talet. Det politiska landskapet bestod av två stabila block, ett ”socialistiskt” och ett ”borgerligt” där respektive block företräddes i offentligheten av sina respektive tidningar. De borgerliga var de dominerande på de flesta större orter. Svenska folket var ett tidningsläsande folk, så tidningsdöden var en viktig fråga.Vad var det som då hände? Jo, de smarta borgerliga tidningsägarna sänkte sina priser och ökade på så sätt sina upplagor på de mindres bekostnad. Ju fler hushåll man nådde, desto mer attraktiva annonsorgan blev man för företagen och ökade på så sätt sina reklamintäkter. På så sätt konkurrerade de stora borgerliga dagstidningarna ut alla småtidningar, som för det mesta var folkrörelseägda.

För de stora (Dagens Nyheter i Stockholm och Göteborgs-Posten i Göteborg till exempel) var det lysande affärer. ”Andra-tidningarnas” (de mindre) reklamintäkter minskade då förstås och pressade upp prenumerationspriserna ytterligare i en ond spiral. Ju högre pris, desto färre läsare. Mönstret var detsamma i hela landet och till sist riskerade den så kallade ”borgarpressen” att bli helt dominerande. 1965 beslutade Sveriges riksdag – som sedan lång tid dominerats av Socialdemokraterna – om det så kallade presstödet. Det var detta Jan Myrdal på sitt oefterhärmliga sätt öppnade dörren till i sin skriftställning. Så här inleder han:

”Många människor har fått för sig att tidningsekonomi är ett särdeles obegripligt ämne. Men det är inget obegripligt ämne. Det är egentligen ett mycket lättbegripligt ämne.”

Han landade i att den nya Folket i Bild/Kulturfront skulle gå emot denna ström och göra sig oberoende av stat och kapital och vara beroende endast av sina läsare. Och så blev det, även om vi aldrig blev en masspridd populärtidning. Men intresseägd är tidningen genom föreningen med sina tre politiska paroller. Det fina med denna skriftställning är att den berättar en historia som visar hur det hela hänger samman, vem som betalar skjutsen och vem som kammar in vinsterna. Vi får lära oss hur den moderna pressen föddes 1836 med den smarte tidningsmannen Émile de Gerardinesla Presse i Paris och sedan följer hela historien i raska kliv fram till Sverige 1972. Då, 1972, var presstödet bara sju år gammalt. Nu har det funnits i 55 år, kostar skattebetalarna en halv miljard och har snedvridit all sund konkurrens och gjort mediemarknaden svårt beroende av antingen staten eller de stora finanskapitalägda mediekoncernerna (Shibsted, Bonniers med flera). I en demokrati ska medborgarna ha frihet att via sina intresseorganisationer starta och styra egna medier. Det hör till yttrande- och tryckfrihetens fundament. Men medborgarna är i dag helt åsidosatta. LO till exempel har grovt försummat sin uppgift och har ingen egen dagstidning, tv-kanal eller någon social mediekanal av betydelse. Aftonbladet har visserligen en oberoende socialdemokratisk ledarsida men ägs – liksom oberoende moderata Svenska Dagbladet – av Shibsted. Socialdemokraterna äger idag endast en enda tidning, Piteå Tidningen. Norrländska Socialdemokraten ägs (ännu) inte av någon storkoncern och är till och med störst i sitt utgivningsområde. Men de är också vad som finns kvar under arbetarrörelsens vingar (vid sidan av fack-föreningsrörelsens medlemstidningar).

Centerpartiet sålde för 15 år sedan alla sina tidningar för 1,8 miljarder till Stampen (GP:s ägarbolag) och tre andra medieföretag och är i dag Sveriges rikaste politiska parti, men utan dagstidning eller egen mediekanal, endast med inflytande över några ledarsidor.

Fria – i meningen intresseägda – medier har ersatts av pressavdelningar och PR-byråer i händerna på partiers och intresseorganisationers högsta ledningar. Vem som står för fiolerna i den nystartade högerkonservativa Bulletin är hemligt, men det är väl några kreativa finanskapitalister med för mycket pengar. Att skattefinansierade ”public service” skulle vara fritt, objektivt eller en balanserande kraft i medievärlden är också en illusion. Journalistiken har visserligen av tradition visst svängrum (inom strikta gränser), men ”public service” företräder i grunden statens intressen.

Så, läs Jan Myrdals skriftställning från denna tidnings första årgång som berättar om de första 130 åren av den fria pressens förfall. Denna skriftställning var med i FiB/K nr 6 1972.


Skribenten Knut Lindelöf är medlem i redaktionskommittén, han är också webbredaktör för fib.se och driver den egna bloggen lindelof.nu.


Har du också en skriftställning som betytt mycket för dig och etsat sig fast i minnet? Skriv gärna till oss om vad det är som fångade dig och skicka till red@fib.se

ANNONS

1 KOMMENTAR

  1. Intressant att undersöka vidare är ägarförhållandet mellan tidningsfabriken Norrköpingstidningar gentemot NSD och Norrbottens-Kuriren. De båda delar tidningshus, men har till stor del samma innehåll men med olika utformning av sidorna. De delar även tidningshus med Norrbottensmedia, som även tagit över en del av annonsbladen. Bland det första NT gjorde var att man avskedade alla fotografer och redigerare. De använder nu enbart freelancande fotografer. Redigering görs av tidningsfabriken NT. Undetrsök NT, som är den nya kometen. Vilka tidningar äger de eller gör de. Det fördes tidigare en kamp om NSD skulle överlåtas till NT. Det var en strid som jag inte vet bakgrunden till, men går att gräva vidare i.

Välkommen med dina synpunkter!