Skrockan på slätten

0
340
Artikeln publicerad i FiB/K 5-2020

Carl-Henrik Svenstedt läser Gunnar Lindstedts Stålår och minns den gemensamma uppväxtorten.


Text: Carl Henrik Svenstedt


Från det jag slog upp mina blåklintsblå har jag sett en bestämd kyrka ruva som en skrockhöna över sina okläckta minnen ute på slätten. Exakt samma profil, sträckt nacke och rumpan i vädret. Det handlar om Vårfrukyrkan i Skänninge och i dess lantsocken är jag född. Denna ganska enastående katedral inramas idag av ett skäligen öde torg, ett tynande stadshotell, en obemannad järnvägsstation och ett fullbesatt fängelse. Den vackra Skenaån med sin lummiga grönska lyfter bilden.

Minnena kyrkan ruvar på sträcker sig tillbaka till den katolska stormaktstiden då Skänninge med sitt stora kloster och feta omland mycket väl kunde blivit en huvudstad i Göta land. Sen kom Gustav Vasa och reformationen. Det påstås att i bruket till kyrkväggarna murades bladen från munkarnas bönböcker in.

På min tid var Skänninge ännu en blomstrande ort med sina stora kvarnar dit alla slättbönder körde den gyllene säden innan de bänkade sig på hotellet och tog en välförtjänt sup som passande nog hette Östgöta sädes. Alla tåg stannade och när Skänninge marknad utbröt översvämmades staden av hundratusende festande. Vilket i rättvisans namn fortfarande händer första torsdagen i augusti varje år då storhetstiden återuppstår i rök och damm.

”Minst två av oss som utvandrade från slätten har blivit Journalister och författare.
Den andre är Gunnar Lindstedt. Mellan oss löper många trådar fram och tillbaka.”

Min far hade dragit vidare till en egen församling 1944. Gunnars far bröt upp från släktens mekaniska verkstad och blev krutgubbe i Karlskoga. Men sonen skulle konfirmeras i den gamla hemtrakten – av min far. Den gård som Gunnars släkt ägde låg i samma socken som pappas släktgårdar. Och när 1968 väl kom marscherade vi i samma demonstrationer. Tvärs över generationerna, och över fraktionerna.

Nu har vi båda skrivit om den tiden. I min värld kom på Atlantis 2015. Gunnars kom nyss på Natur och Kultur och heter Stålår. Den är en ovanligt intressant läsning om politisk praxis. Märkligt nog är nämligen mycket lite skrivet om just den vardagen, ur aktörernas perspektiv. Om det inte är upphetsade högerjournalister som skriver om våld och extremism, så behandlas annars teori, höga syften och paradnummer.

Poängen, det unika, med Lindstedts bok är detaljskärpan. Det visar sig att han redan som späd skrivare använde kopiepapper för de odödliga raderna – allt finns kvar! Vad det också ger är en annan rytm, en forskande stil som tar sig fram i detaljerna. Med en halsbrytande liknelse kunde jag påstå att det gynnar Lindstedts experimentella sida.

I detaljrikedom kunde Stålår mäta sig med Nya franska romanens framkantsförsök, som exempelvis Michel Butors minutiösa studier av Niagarafallen, eller varför inte just hans tidsstudier i L’emploie du temps!

Som det är numera hamnar vi mest inne i den ståtliga Vårfrukyrkan när det är begravning, senast av vår barnflicka Anna-Britta. Då återuppstiger, för min del, 1940-talet. Längtar man tillbaka till Skänninge? Med all respekt: Aldrig i livet.

ANNONS

Välkommen med dina synpunkter!