”VAD SOM ÄN HÄNDER: DET KOMMER SLUTA ILLA”

2
865

Text: Emma Gate Foto: Simon Gate

Reportage publicerat i papperstidningen nr 12-2019
Efter en demonstration i Victoria Park som urartat med polisens påtryckningar, fortsätter demonstranterna ut på gatorna i shoppingmeckat Causeway Bay på Hongkong island.

Metalljalusierna är neddragna i ett tårgasdimmigt Causeway Bay, sex fotbollsplaner ligger folktomma i Victoria Park. William Chan fotodokumenterar demonstranternas ödeläggelse av egna gator, tunnelbanestationer, planteringar och fotbollsplaner i Hongkong en sen kväll efter jobbet. Emma Gate och Simon Gate träffar honom och andra Hongkongbor på plats i staden.

Ett par timmar tidigare har gatorna vid Victoria Park och stadsdelen Causeway Bay tagits över av svartklädda unga människor med munskydd. Saker har slängts ut på gatorna för att hindra polisen. Trafikljus har krossats, skyltar välts, butiker förstörts, budskap sprejats på stadens ytor: If we burn, you burn with us!

Nu ligger den annars trafikerade King’s Road öde. Det är stora hål i trottoarerna efter gatstenar som kastats, tillsammans med blomkrukor och delar av staket. De stora ledskärmarna som annars lyser upp shoppingmeckat Causeway Bay är svarta. Tunnelbanenedgångarna är avspärrade. Metalljalusier har dragits ner över butiker på gatuplan. William Chan är läkare och kommer från en konferens när han stannar på de tomma fotbollsplanerna i Victoria Park och läser budskapen.

”Lam chow” är ett nytt begrepp myntat av demonstranterna, som enligt William hörs mer och mer. Det är ett destruktivt beteende som innebär att om demonstranterna ändå kommer förlora, kommer de se till att alla förlorar.
– Under paraplydemonstrationen 2014 lärde sig demonstranterna att en fredlig protest inte fungerar. Istället möttes de med batonger och tårgas. Till slut frågade de sig ”ska vi bara sitta här och bli slagna?”, säger William och fortsätter:
– Demonstranterna har ingen position, inget inflytande, ingen makt i Hongkong. De kan aldrig få regeringen att förhandla med dem. Men de känner heller inte att de har någon framtid i Hongkong, så de har inget att förlora.

Trångboddheten och den dyra bostadsmarknaden är ett av skälen till att demonstranterna inte vill att fastlandskineser kommer och köper upp deras bostäder.

Tio år i fängelse skrämmer dem inte. Att förstöra Hongkong betyder ingenting för dem, men det betyder något för regeringen. Jag tror de använder lam chow som trumfkort. Lam chow betyder ungefär “om vi dör, dör ni också”.

Till skillnad från paraplydemonstrationen är den här demonstrationen utan ledare. Den är inte organiserad. Frontfigurer driver på och ensamma regeringsmotståndare tar reda på var demonstrationen ska vara och går ut.

Man insåg under paraplydemonstrationen att man inte behövde en ledare. En del tyckte att ledarna drev sina egna syften. Nu går man hellre ut själv och gör sin egen protest, säger William.

William Chan dokumenterar studenternas ödeläggelse av sin egen stad. Victoria Park ligger folktom efter demonstrationen tidigare på eftermiddagen.

Tidigare på kvällen barrikaderade sig demonstranterna under broarna i Times Square i Causeway Bay.
– Den nya revolutionen är förvirrande. Man vet inte var den ska vara, och idag skulle den vara på två ställen, säger Terri Li som gått ut ensam och demonstrerat sen starten i juni. Nu sköter hon en spärr som hindrar polisens framkomst.
– Mina föräldrar vet inte om det. Jag tror inte de skulle stödja det. Pappa jobbar i Kina.

Terri har just tagit sin examen vid Hongkong University. Hon demonstrerar mot att regeringen i Hongkong ignorerar dem, och att polisen tror att de kan göra vad de vill.
– Jag vet inte om det kommer ge något, säger hon, och sen hörs en signal från en av frontfigurerna, kravallpolisen kastar tårgasbomber och alla börjar springa.

Demonstranter skyddar sig mot polisens tårgasbomber och pepparsprej. Redan vid 17-tiden är allting stängt på Causeway Bays viktigaste shoppinggata.

Fram tills nu har det varit på helgerna demonstrationerna dykt upp. Då belamras hela stadsdelar och ingenting är sig likt efteråt. Men även i vardagen när trafiken fungerar och folk jobbar är stämningen märkt av sammandrabbningarna. Gator som vanligtvis är fyllda med människor är närmast glesa. Butiker som är öppna till elva på kvällarna är redan vid sjutiden stängda. Restauranger som brukar ha långa köer med nummerlappar står halvtomma.

Hongkongborna är splittrade, rädda och utleda på det som händer. En del är upprörda över demonstranternas ödeläggande av staden, andra över polisens våldsamma agerande. Det går rykten om att människor dödats och att deras dödsfall kallas för självmord.

Terri Lis föräldrar vill inte att hon demonstrerar. Hennes pappa jobbar i Fastlandskina.

Oron delar staden i två läger. Den blå sidan som stöttar polisen och Hongkongs chefsminister Carrie Lam, och den gula, som är på studenternas sida.

Även inom familjer drar man ojämnt. Föräldrar vill inte att deras barn ska demonstrera, sen ser de vad som händer och dras in. En del jobbar i Fastlandskina där de inte hör ett ljud om det som sker, är bara hemma då och då, ser förstörelsen och tycker demonstranterna är naiva. Men även om var och en har sina åsikter och syn på det som händer i deras stad är det ingen tror något annat än att det här kommer sluta väldigt dåligt. Under paraplydemonstrationen bad flera vuxna att demonstranterna inte skulle väcka den björn som sover. Nu är den på väg att vakna.
– De unga pratar om demokrati. Vilken demokrati? Vi har aldrig haft någon. Vilken frihet pratar de om? Förstår de inte att vi får säga vad vi tycker. Är inte det frihet nog? De tror att de är Hongkongare, men något sådant finns inte. De har ingen nationskänsla. Men vi är kineser, säger Novem Chan, som under paraplydemonstrationen var en av dem som vädjade att man inte skulle väcka den björn som sover.

Novem arbetar med både försäljning och uthyrning av bostäder på en agentur. Hon har ännu inte märkt någon nedgång i jobbet. Men på längre sikt är hon ganska säker på att det kommer påverka hennes jobb. Folk kommer bli arbetslösa och inte ha råd att hyra eller köpa lägenheter. De kommer vara tvungna att flytta någon annanstans. Hon hoppas demonstrationerna ska sluta, men ser mörkt på det.
– Det här är så sorgligt. Jag tror inte Peking kommer göra något. Vi kommer få lösa det själva.

Melindas man Henry arbetar i Fastlandskina och är borta i veckorna men även ofta helger. Melindas svägerska, vars man också jobbar i Fastlandskina, har flyttat med dottern till USA. De kommer inte hem över jul.
– Flera av mina vänner pratar om att de vill emigrera.

Melinda tycker att många i Hongkong har en överdriven skräckbild av Kina.
– De kommer inte föra bort dig bara för att du säger något negativt om politiken.

Samtidigt drar hon och Henry inte jämnt.
– Vi har bråkat så mycket om det här. Han stöder den blå sidan med polisen. Han tycker folk är naiva och att Carrie Lam bara försöker göra sitt bästa. Men han sitter i Kina och hör ingenting om hur polisen agerar här. Jag stöttar gula sidan. Jag har inte längre förtroende för Hongkongpolisen. Men nu pratar vi inte om det längre, säger hon.

I Victoria Park är de sex tomma fotbollsplanerna sprejade med budskap. ”Hellre bära en mask av sanning än en mask av lögn”.
– Jag hoppas demonstrationerna slutar, men det beror på regeringen, USA, UK, EU och på handelsavtalet mellan USA och Kina. Om USA blir nöjda kommer de släppa Hongkong och låta Peking göra vad de vill med Hongkong, säger William Chan.

Skribenten
Emma Gate (f. 1974) är journalist och copywriter. Född i Sydkorea, tidigare boende i Hongkong och väl berest i regionen har hon god kännedom om dagens Kina, Japan, Syd- och Nordkorea och hur de olika politiska systemen förklarar människornas liv.

Han växte upp i Hongkong när staden var en koloni till brittiska imperiet.
– Det var mycket bättre då än nu. Det var sträng undervisning, men man underkastade sig och jag fick en bra utbildning och kunde fortsätta studera och bli läkare, befordras och leva bra.

Han säger också att det var en annan pressfrihet.
– Nu skriver pressen bara att demonstranterna förstör staden, och att det kostar pengar.

Vad tror du kommer hända?
– Unga och generationer efter kommer inte ha någon relation till Hongkong. De kommer antingen stanna och ge upp, eller sälja sig till kommunistpartiet. De som har råd kommer emigrera och fråga sig varför de ska kämpa för demokrati. Jag tror det kommer sluta väldigt illa.

Fotografen
Simon Gate (f. 1980) är industridesigner och fotograf. Född i Sydkorea, tidigare boende i Hongkong och väl berest i regionen har han satt sig in i frågan hur det är att växa upp i mångmiljonstäder som Hongkong och Seoul.

Det går rykten om att människor dödats, men att polisen får det att framstå som självmord.
– Det är inget som har bekräftats. Man hittar alltid döda kroppar i vattnet, men sen juni har man hittat fler.

William har arbetat mycket i Fastlandskina. Han är inte rädd för att uttrycka sig negativt om kommunistpartiet, men nu tycker han att det verkar som unga blir mer grillade vid gränsen. Och i somras bestämde han sig för att sluta åka till fastlandet. Han förstod att det skulle bli mer krångligt. Hans bror har gjort karriär i regeringen i Hongkong och tillhör den blå sidan.
– Vi pratar inte om det.

ANNONS

2 KOMMENTARER

  1. Bra artikel utmärkt beskrivning av vilsenheten bland vissa studerande i Hongkong. Det finns samma vilsenhet som vid striderna på Himmelska fridens torg när det begav sig. Studenterna saknade gemensamt mål och ingen ledning som kunde framträda med gemensamma mål. Enskilda ledare framträdde, men de representerade bara sig själva, vad jag tolkar i båda relaterade fallen.

  2. Jag läste på lite om Hong Kong. Mycket intressant. Jag undrar om det inte handlar om Hong Kongs special-konstitution med ytterligare 50 år av kapitalism, vilken tränger undan ungdomar från deras hemstad om de inte lyckas i den kapitalistiska kampen.

    Självmordsstatistiken skylls på polisen, kommunismen eller fastlands-Kina, men jag är tveksam. Enligt vetenskapliga metastudier så har hög mordfrekvens ett samband med ojämlikhet.

    Vi har samma problem med kapitalismen i många EU-länder, utom i lågskatte- och låglöneländer, där majoriteten av människor fortfarande uppfattar att allting blir bättre successivt tack vare EU och inströmmande finanskapital, medan det blir sämre för höglöne- och högskatteländernas arbetarklass.

    Det var så jag förlorade jobbet. Företaget flyttade ut till Östeuropa och till Kina. Företagets högre chefer frågade vilka som ville följa med till Kina. Min chef nappade på erbjudandet, medan jag tog pengarna och hoppades på ett uppvaknande svenskt folk… Jag väntar fortfarande… Nu har vi hela 8 EU-vurmande partier i Riksdagen och ett s k “vänsterparti” som avskaffar värnskatten ihop med högern, samt utesluter flickornas beskyddare, Kakabaveh…

Välkommen med dina synpunkter!